Jag Reser Mig Lika Lätt Som Jag Faller

Idag återinvigde jag vårjackan igen efter gårdagens iskalla vindar, också hade vi ett möte på jobbet.
Vårjackan trivdes jag i på alla korta raster utomhus. På mötet trivdes jag mindre.
Alla klagar, alla är arga och lite ledsna, men alla gör vad dom kan. Vi står ut och tar oss över alla hinder. Men så får vi ändå höra hur otillräckliga vi hela tiden är. Jag orkar inte höra men kan tyvärr inte välja att inte lyssna, istället grät jag.
Under mötet kom tårarna, mina värsta ovänner som jag lyckligtvis inte sett till på flera veckor, fram till idag. Jag orkade inte mer. Luften blev tung, jag ville därifrån men kunde inte gå.
Så efter mötet sprang jag in på toaletten, satte mig ner och grät ut. Mina ögon var varma och svidande röda, men det var skönt. Jag kände mig fri och satt kvar där med enbart ljudet av rinnande vatten ur kranen omkring mig.
Jag blev starkare och visade sen mina röda ögon.
Oroliga blev mina älskade vänner, jobbigt blev det för mig när jag inte kunde förklara varför.
Nu vet jag att jag vet att jag fortfarande kan. Trycker någon på mig tillräckligt hårt faller jag. Men lika lätt som jag faller, lika lätt tar jag mig återigen upp.

Imorgon är det redan torsdag.
Högklackade skor ska användas, ömma är mina fötter när jag går hem.
Sen kommer den efterlängtade fredagen då mycket händer.
Jag ska lämna lägenheten för en natt och jag längtar så. Jag behöver.

I nästa veckan kommer den tillfälliga sambon för ett tag.
Jag bjuder gladeligen in, visserligen medveten om att det kan hända att jag ångrar mig, men lite skönt med sällskap ska det allt bli, hur tyst sällskapet än må vara.
Dessutom funderar jag på att bjuda in till fest...
Det var längesen alla kära befann sig i ett av mina rum, så nu är det dags.