Crawling (Någon Annan, Någon Annanstans)

Valvakan igår höll mig spänd och vaken.
Flera gånger övervägde jag att stänga av, hoppas på det bästa och falla i sömn.
Spänningen vann, och jag var vaken till och med för att se en del av snacket efteråt, trots min ömma hals.

Ett par timmar senare vaknade jag, med hög feber.
Jag svalde x antal ipren, stoppade en halstablett i min mun och somnade om.
När klockan ringde imorse var kudden blöt av tårar, mitt ansikte likaså.
Mardrömmar hade stört mig.
Snabbt fick jag inse att jag var tvungen att ge in för febern och den onda halsen och inse att jag inte skulle ta mig till jobbet.
Ännu en liten tår föll.

När jag nästa gång vaknade, långt efter att solen stigit upp ringde jag vårdcentral.
En stund senare konstaterade läkaren att jag hade halsfluss.
På väg ut därifrån grät jag lite mer, onödigt jag vet, men jag orkar egentligen inte vara sjuk. Jag önskar verkligen att jag inte behövde.

Det är så tråkigt här hemma.
Det gör så ont i min hals.
Min kropp värker av allt sängliggande och mina ögon svider av feberns värme.

Jag har mitt antibiotika nu, jag äter det i tio dagar, precis som jag fått göra varje höst de senaste åren.
Jag funderar på att föreslå en operation. . .
Jag vill ha bort de fruktansvärda, för närvarande illröda halsmandlarna som ställer till med detta.
Jag vill inte vara med om detta något mer.


In my mind I’m crawling on my floor. . .

I verkligheten önskar jag att jag var någon annan, någon helt annanstans.