Får Jag Någonsin Vila?

Det är dagen före septembermånads lön.
Jag dricker upp rester av rödvin, ur ett vanligt dricksglas eftersom vinglas känns för sådana som är finare än mig, i alla fall idag.
Jag äter soppa utspädd med matlagningsgrädde för att förvandla det till en hel portion och äter rostade mackor med endast pålägg, inget smör.
Det är dagen före lönen i september. Jag lever på det sista.

Jag vaknade pigg imorse. Frisk som en nötkärna.
Lycklig.
Äntligen är det över. För denna gång.

Jag måste lämna lägenheten om tre månader.
Jag säger inte mer om det.


Emelie frågade mig, får du aldrig vila?

Jag får aldrig vila.
Ingenting får någonsin vara perfekt, ett längre tag.

Självmordsförsök.
Sjukskrivning.
Mediciner hit.
Mediciner dit.
Bruten handled.
Med mera.
Med mera.

Tårar många nog att fylla flera kar.

När får jag vila?
När är det min tur?

Jag ska göra mitt bästa i helgen
För att vila.
Jag reser bort.
För att vila.

Om jag stannar hemma kommer jag att lockas ut.


Ja. . .
Hemma var det ja.
Vad gör jag när det inte finns kvar?
Var vaknar jag varje morgon?
Var somnar jag tryggt varje kväll?


Också han.
Som alltid finns kvar.
Som jag någonstans alltid har älskat.
Han är här och spökar igen.
Inte bara i mina drömmar den här gången.
Jag tycker mycket om hans räddande röst.

Jag tror ibland att han har knutit ett band runt min själ som bara han vet hur att knyta upp.


Men det har varit en vanlig torsdag idag.
Till och med en torsdag med soppa.

Varken färre eller ytterligare bekymmer än vanligt.
Jag är nöjd.

Det var underbart att skratta igen.
Det var underbart att se alla vackra leende ansikten.
Jag älskar tanken på att jag ska möta dom imorgon igen.