Dödligt Beroende

Jag är beroende av serien Criminal Minds.
Den skrämmer mig och gör mig paranoid.
Jag är rädd när jag duschar.
Vågar inte stänga badrumsdörren, vecklar spegeln så att jag ser allt som eventuellt händer i hallen.
När jag gick ner i källaren i eftermiddag kom jag på mig själv med att hela tiden hålla ett öga över min högra axel.
Ändå kan jag inte sluta.
För närvarande kan jag mer om psykopater än om ordinarie, friska människor.

Från och med nio, varje kväll, precis innan jag ska sova – jag vet att jag inte borde, men kan inte låta bli.
Beroende.

Precis som med mycket annat.

När den manipulativa mannen ringer vet jag att jag inte borde svara.
Ändå kan jag inte låta bli.
Jag vet att jag inte borde yttra ett ord,
inte ens ett andetag i hans närvaro.
Men jag kan inte låta bli.

Psykologen tror att jag vänder mig till honom när jag är svag
och att jag blir svag vid kontakt med honom.

Jag tror att jag kan stå emot bara jag vill.
Han tror att jag snart kommer att komma krypandes tillbaka till honom.
Jag vet att han har fel.

Jag vet egentligen att jag inte ens behöver
honom.
Det finns någon annan där, som alltid finns för mig.
Som alltid finns för henne.

Men det är som en ond cirkel.
Ett skrämmande scenario.

Men det kunde vara värre. . .
Jag kunde ligga blodig i ett dike längs en landsväg.
Som de gör i Criminal Minds.
Men ta i trä, jag sitter i min soffa.


På jobbet är det två dagar kvar
sen är det sovmorgon igen.

Angelica ska ha inflyttningsfest på lördag.
Jag kommer att på den skina med min temperamentsfulla, ivriga, tillfredsställande närvaro.