En Tid För Allt

Sjukdomen gick till slut över.
Jag överlevde det hela, även fast jag vissa stunder trodde att slutet var nära.
På torsdagen var jag återigen mitt vanliga jag – pigg som en lärka och redo att möta världen.
Så jag klev upp tidigt den morgonen, och mötte min värld, som är den bästa utav av alla världar.

På fredagseftermiddagen hade vi konferens.
Det bjöds på lunch och stora fikabröd och halva tiden skulle det diskuteras.
Misstolka ej, jag älskar dom så, men jag orkar inte med diskussioner när de egentligen aldrig leder någonstans.
Vissa orkar, jag lät dem hålla i ordet.

Efter konferensen tog jag tåget för att överraska mamma.
Men mamma känner mig för väl, hon visste och kände på sig att jag skulle dyka upp, även fast ingen hade nämnt något och jag hela veckan hade sagt att jag denna helg skulle välja en lugn sådan och bara vara hemma.

Ledig är jag imorgon, så jag stannar här en natt till och tar mig till jobbet och en fyra dagars vecka på tisdag.
På fredagen kommer syster till mig.
Vi ska dansa fredagsnatten igenom och sova hela lördagen med onda fötter.


Jag fick ett spännande sms framåt natten igår, precis när jag och syster svalt de sista klunkarna av den lilla mängden vin som vi hade hemma.
Gamla vänner som jag trodde för alltid var förlorade finns uppenbarligen kvar.
Det var stort, just då.
Jag tänkte en del, övervägde att göra något annat än att bara strunta i det.
Det var stort just då men blev mindre efter en stund och jag valde att göra just ingenting med det.
Inte för att det kanske hade sårat.
Inte för att någon kanske hade brytt sig.
Jag gick på min magkänsla som hittills alltid lett mig rätt.
Kanske nästa gång. . .
Det finns ju en tid för allt. . .