Den här febern gör mig arg. . .

Tillsammans med Martin åkte jag till Bro i lördags.
Det var en kall och blöt dag, men vi gick långt och han visade mig var han tidigare bott.
På kvällen tog jag med mig min kasse med vin, morötter och gräddfil och gick de cirka 160 meter bort som det är till där Lotta bor.
Det var en underbar kväll och vi både längtar lika mycket till sena, varma kvällar på varandras balkonger.
Under natten fick jag sällskap, ett fint sällskap, som jag höll min arm hårt runtom hela natten igen.
Han väckte mig tyvärr tidigt morgonen efter för att han skulle åka en lång väg hem, men jag somnade om, somnade gott och vaknade inte förrän klockan två på eftermiddagen.
När jag sen vaknade var jag fortfarande trött, men inte så trött att jag hade kunnat gissa att jag en dag senare skulle bli utslagen med 39 graders feber.

Jag sov tolv timmar inatt, visserligen med korta sporadiska uppvaknanden där tempen togs varje gång och visade 39 förbannade, jävla, varma grader varje gång, men jag sov och drömde att jag skulle vara frisk när jag vaknade.
Mina drömmar drömde fel.
Så jobbet fick jag avstå ifrån idag.

Jag är trött, svettig, frussen och förbannad.
Jag hatar att drabbas av sådant jag inte kan göra något åt.
Jag avskyr karensdagen. Jag tycker extremt mycket illa om min ömmande hals och är villig att göra vad som helst för att kunna gå utanför dörren.

Att sätta sig upp i sängen är ett projekt, att resa sig och gå till köket kräver ett intag av två stora ibuprofen och ungefär en timmes förberedning.

När jag försöker se film stängs mina ögon och mitt huvud följer inte alls det som händer. Då försöker jag att sova.
När jag försöker sova, med kudde över mitt huvud vill mina ögon plötsligt vara vakna.
Det är de första dagarna med riktig vår och jag ligger i min tråkiga säng inlåst i min lägenhet.
Och det gör mig arg.

Ingenting gör som jag vill, ingenting blir som jag vill.
Inte är det konstigt att jag är arg. . .