Singing from the grave..

Halsen gör fortfarande ont.
Ipren, alvedon och penicillinet tar över min kropp och jag börjar faktiskt oroa mig för min lever.
Ingenting hjälper heller.
Inte tabletter, inte te, inte kaffe, inte vatten.. Ingenting.
Det är hopplöst.
Och jag skulle lika gärna kunna dö.

Det är så extremt jävla tråkigt.
Jag saknar även mina ovänner.
Jag vill träffa folk.
Jag vill skratta tillsammans med andra.
Hålla om alla dom jag älskar.
Eller för i helvete, jag blir nöjd bara jag får se ett känt ansikte.

Martin visade sitt i typ fem minuter.
Under dom fem minuterna var jag glad.
Jag försäkrade honom om att vi ses på måndag.
Nu är jag inte lika säker…
Ingenting hjälper ju.
Faan vad det är hopplöst.


Jag ringde sjukvårdsupplysningen.
Sköterskan var snäll, sa mitt namn flera gånger, sa att jag inte skulle oroa mig; att det skulle gå över men att jag, om jag ville kunde ringa Jakobsbergs Närakut.
Jag ringde så fort jag och 1177 lagt på.
Sköterskan på Närakuten var inte lika snäll.
Hon sa att penicillinet jag fått var det starkaste man kunde få, att 37,4 graders feber trots fem dagars konstant vila inte är någon fara.
Hon frågade om jag kunde svälja mitt spott. Jag svarade ja, men att det gör ont.
Hon frågade om jag kunde gapa. Jag svarade ja, men att det gör ont.
Ont ska det göra sa hon då.
Då började jag gråta.
Vaddå, det ska göra ont…

Vad har jag gjort för att förtjäna att det ska göra ont?
Varför hjälper inte det starka penicillinet???
Varför är det så jävla hopplöst?

Jag stampar i golvet.
Jag slänger saker i golvet.
Jag sliter snart av mitt hår.
Jag blir galen av denna tystnad och denna ensamhet.

Det här är inte jag.
Jag är inte jag utan energi.
Jag är inte jag med bara frustration.