Separationsångest

Ständigt denna ångest, eviga ångest.
När jag lämnar Stockholm har jag separationsångest för att jag då lämnar den självständiga delen av mig för att istället enbart ty mig till den fel som alltid behöver bli omhändertagen och inte riktigt annars klarar sig.
När jag lämnar Gävle har jag separationsångest för att jag tycker så mycket om att bli omhändertagen och att livet alltid är enklare och vrårna bekvämare att vistas i när jag är där.
Mamma, pappa, syster - vad mer behöver man?
Men nej, jag ska inte tillåta mig själv att tåra.
Jag är nöjd för denna gången och längtar hem.

Det positiva med dessa resor fram och tillbaka är dock att jag fortfarande älskar att skriva på tåg, det är något med det fartfyllda som ger mig inspiration, och ikväll verkar SJ sköta sig och ta mig fram i tid. Plötsligt händer det antar jag...

Stockholm är hemma, Gävle är borta men ändå bäst.
Denna gång har jag dessutom lärt mig att älska språket vi talar där borta.
Uttal av tjocka l i varje talat ord, alltid tala om substantiv i singular även om ordet många gånger ska vara i plural. Och upprepandet.
Jag ska bjuda mer på mig själv jag, och tala mer som man gör där borta.

Jag hoppas på att få lite sällskap ikväll, en film vore inte fel.
Att få livet åter till det normala vore inte heller fel, utan reparationsångest och all annan kvävande ångest och utan sömnlösa nätter, men jag jobbar på det!

Miike Snow, en ny man att drömma om som alltid får mig på bra humör sällskapar mig mig resan igenom, och jag ska se om orden kommer till mig ytterligare så att jag får någonstans att göra av mig ytterligare tills jag är hemma.
I min lägenhet.
I min soffa.
Under min filt.