Dom Finns För Att Bli Avskydda

I god tro om att det borde vara omöjligt för SJ att än en gång misslyckas med min tågresa (jag lär mig aldrig), satte jag mig på min bokade plats i det fullbokade tåget. I trettio minuter fick vi vänta i tystnad, ovetandes om varför det aldrig hände något; varför tåget aldrig rörde på sig. Jag satt med frustrerad blick, mina medresenärer med tomma, utdöda blickar. Ingen tågvärd vågade inte visa sig ibland oss heller utan de satt säkert istället inne i sina små bås med kokheta koppar kaffe i sina händer och undrade när denna arbetsdag skulle börja.
Plötsligt informerades vi om att de sista tre vagnarna på tåget inte skulle få åka med, trots att de precis åkt hela vägen från Norrköping till Stockholm och trots att hälften av alla resenärerna hade sina bokade platser i just dom vagnarna.
Så vi fick flytta på oss, och trettio minuter försenade kom vi tillslut i väg.
Jag har varit mindre frustrerad vid andra tillfällen än jag var vid det ovan skrivna.
JÄVLA SJ.
Till råga på allt, tittade dom heller inte på någon biljett. Pengar slängda i sjön med andra ord.
Jävla SJ.
Dom verkar vilja att man ska avsky.

Annars verkar dock dagen vara okej.
Jag kommer att förtränga skiten med SJ så fort jag kliver av tåget.
Men en sak är i alla fall sann: har man en tid att passa; bråttom till ett resmål - då är det säkrare att ta en promenad istället för att förlita sig på att SJ ska sköta sig och ta en dit man ska, i tid dessutom.
För köra kan dom, men dom gör det sällan bra.

Jag bjöd kompisen på spaghetti och köttfärssås igår. Det smakade riktigt bra, och jag var nöjd.
Efter maten såg vi på film, många gånger var jag när att somna så trött som jag var men då blev jag puttad på; skrämd så att ögonen öppnades igen.
Sen somnade jag, gott. Faktiskt.

Jag saknar dom allra, allra bästa och en del av mig önskar att jag vore där.
Den realistiska delen av den delen är dock väl medveten om att jag aldrig hade orkat.

Jag rehabiliterar mig istället.