So Used To Be Saved

Livsfarligt men sant.
Ju längre tid jag är ifrån jobbet, desto mindre vill jag någonsin mer gå dit.

Det har blivit lite bättre senaste dagarna.
Jag har hittat tillbaka och ler till och med ibland. Apatin är som bortblåst, orken finns där att hämta, visserligen i små delar, men den finns.
Men det är för att jag är här, och vore jag där så skulle inget vara som nu.
Vore jag där skulle mattheten slå över mig, tröttheten vara det enda existerande och tårarna en alldeles för stor del av varje vardag.
Så även om jag vill, även om jag kanske skulle orka, om jag bara tog mig för, skrämmer det mig att samtidigt veta att det när som helst kan dö ut, igen, och att jag i den stunden kan befinna mig på en plats där inte mycket finns att ta och ingenting finnas att få.

Jag önskar jag kunde stanna här ett längre tag, där jag blir räddad; där jag är van vid att bli räddad och känna mig frisk, men jag tar mig tillbaka eftersom det finns ett liv även där.
Och det finns filmer som ska ses i gott sällskap, caféer som ska besökas med chailattes i handen och Debaser som ska hälsas på.
Och det finns dom bästa. Och en säng som är iskall men stor.