Bekvämlig Ensamhet (Illusionisten)

Tiden med The Hills är över, för denna dag.
Stjärnorna på det där slottet fick mig både att skratta och att le. Mysigt tv-program är vad det är, lite naturligare än det jag nämner ovan med de bortskämda slynglarna - imorgon fortsätter the weekend break.


Precis när jag hade bestämt mig för att tillägna denna kväll till enbart mig själv blev jag bjuden på fest, av en riktig vän, en sådan där som det finns alldeles för få av. Kanske kommer jag att ångra mig att jag inte tog chansen och träffade henne ikväll, men jag hade bestämt mig, har trötta ögon och behöver denna helg som en enda lång vilostund.
Tidigare har jag fnyst åt idéer som har sagt att lugn och ro kan vara skönt och behövligt, tidigare har jag högt skrattat åt förslag som menat att jag absolut skulle kunna stå ut ensam några kvällar förutom dom som är vardagar.
Kanske har jag mognat, kanske är jag bara trött men åh, så underbart skönt detta är.
Ingen talar om för mig vilken kanal som ska visas på tv:n, ingen förutom jag önskar musik som spelas ut ur högtalarna, ingen slåss om täcket, ingen kräver någonting.
Detta är en fantastisk känsla.


Jag försöker att överkomma mina illusioner.
Nu när jag accepterat att detta blev en bekväm helg trots att jag innan var rädd för ensamheten borde jag kunna acceptera även annat.
Jag kommer aldrig att få som jag vill med honom. Jag kommer uppenbarligen inte ens att få det jag inte vill.
Ingenting ger han mig, ingenting bör jag ge honom, inte ett uns av tanke, inte en droppe av kärlek och endast torra tårar.

Jag avskyr dock att hela tiden behöva överkomma minnen och tvinga mig själv att glömma.
Så fort någon kommer nära gör dom illa och får mig att till en början illusionera om, men till slut även inse att jag behöver glömma det dom gjort som varit viktigt och stort.
Jag avskyr att de alla hela tiden ska försvinna och aldrig kunna finnas kvar, ens på avstånd.
Alla ska bort efter ett tag, och då handlar det inte om att sålla och rensa undan vissa delar utan allt ska väck; allt ska glömmas, om ingenting ska det drömmas.
Även om tårarna fortsätter att rinna...

Det är inte djävulska främlingar vi talar om denna gången, dessa typer blir först djävulska när de upphör att vara främlingar.
Det är när verkligheten smyger upp bakom ryggen som änglarna förvandlas till djävular.
Är det mig det är fel på eller är det dom onda som söker upp mig med hjälp av ett mäktigt luktsinne och visar mig sina fula sidor som är fulla av felaktigheter?
Jag vill tro på det sista.

Men, naivitet och illusionism hör alldeles för många gånger ihop.
Jag är naiv- jag tror alltid alldeles för gott om alla bakelser som ställs fram på bordet; jag är illusionist - jag tror alltid att den andra bakelsen ska smaka godare än den första, trots att bismaken av den första ligger kvar in på tuggorna utav den andra.
Jag måste sluta att drömma om sådant som redan förvandlats till förfärlig och obehaglig verklighet; någon gång måste jag lära mig.

Mycket tacksam är jag över att det finns rödvin, ännu mer tacksam är jag över att det endast är jag och jag som ska dela på vad som finns.


Jag är inte alltid olycklig, men det är sida vid sida om olyckan som orden ljuder som bäst.

Fenomenala, svindlande lördag; jag är ofattbart bekväm med dig.