The Story Of Pain (I Oceaner Av Svart)

Hela kroppen värker.
Själen är i bitar.

Jag och Fredrika hade en mysig kväll igår.
Birro fick en röst av mig och höll sig kvar i tävlingen.

Bekanta ansikten tittade förbi. Ett av dom till vilket jag tidigare endast haft en röst, nu har rösten fått ett ansikte. Vi drack vin. Vi pratade om gemensamma nämnare, vi pratade om rättegångar och polisförhör.
När hon och labradoren hade lämnat lägenheten tittade nästa vän förbi; en välkänd, en gammal vän och numer även granne som alltid kommer att för mig vara speciell.
Vi hade så roligt; pratade om gemensamma idoler, skrattade och lekte dj's och det blev sent.
Sällskapet i sängen sov redan när jag bestämde mig för att det var dags att blunda. 04.30 såg jag tiden sista gången sedan började drömmarna att spelas för mig i mitt huvud.
04.30, jag som inte ens trodde jag skulle orka ta mig igenom Let´s Dance.

I morse när jag vaknade värkte huvudet - lördagsmående.
Träningsvärken som pinat mig hela veckan hade försvunnit men i mitt huvud var allt en enda röra, och än är inte röran iordningställd.


Tågresan blev av idag, efter en hel dags velande och flera kilo ångest utan egentlig anledning.
Tågresan var tung.
Andetagen var tjockflytande, ögonen blöta också utan egentlig anledning.
Jag längtade av, ville bara vara framme.
Krama och hålla om.
Gråta ut.

Fredagskvällen var ju så bekväm; så lätt, vägde inte onödig tyngd.
Och han var så solbränd och fin, så varm att hålla i.
Varför kunde inte lördagen få nynna samma melodi?
Varför kan inte alla dagar vara lika vackra som de dagar som har de där på topp-lyckliga stunderna?

The story of pain - den är evigt lång, slutar aldrig att berättas.
Och jag är redan jävligt trött på den.
Dagarna överlevs, men...
Det handlar inte om att livet ska levas till fullo, varje minut ska tas vara på; det handlar bara om att inte gråta, inte ha värkande muskler och en trasig själ.
En dag utan tårar gör mig stolt men förvånad, två dagar utan tårar göra min förundrad över vad det är för märkligt som sker, om tre dagar passerat startar maskineriet igen och börjar söka efter anledning till varför känslorna är förändrade, då hittas alltid något, då går det alltid att hitta tillbaka till tårarna igen.


Jag är ledig från jobbet måndag och tisdag - i den stressigaste tiden behöver jag som mest vila.
Jag stannar i Gävle.
Jag stannar där jag otroligt och förvånansvärt nog alltid kan hitta trygghet som kyler mig under varma dagar och värmer mig under de som är kalla - i oceaner av svart.