Prinsessan Av Sundbyberg Med Tårfyllda Ögon

Det vände en gång.
Jag blev förvånad, men lättad.
Sedan vände det igen.

Jag gråter på grund av förfärlig trötthet.
Jag gråter för att jag inte kan sova.
Jag kan inte somna eftersom jag gråter.
I huvudet cirkulerar bara ondska och smärta.
Och pannan kniper ihop sig okontrollerbart.

Magmusklerna värker, de slits och dras i, som gummi.
Andetagen är tunga som bly, att dra ner luft i lungorna är som att försöka svälja en tapp av is.

Allt jag önskar är att få somna.
Allt jag önskar är att få ro. Jag ber inte om mycket.

Jag vill inte behöva vakna tidigt, tidigt, så där jävla tidigt imorgon bitti.
Jag vill slippa känna den pressen att jag måste, le.


Första problemet var spaghettin som brändes fast tack vare att jag slösade tid på annat. Det enda som fanns i skafferiet som skulle kunna liknas vid substitut var makaroner. De smakar inte gott.
Den sönderbrända spaghettin blev ett problem alldeles för rikt på smärta, fick mig till att behöva lugna nerverna med nikotin.
Den öppna altandörren frös mitt hjärta till is och fick magen att börja krämpa.
Jag efterlängtade en kram.
Jag saknar fortfarande honom. Den jävla idioten som ena dagen frågar hur jag mår; andra dagen önskar att jag ska tänka om. Och jag förstår inte vad han menar. Klipska, kloka jag förstår inte vad han menar. Hur skulle jag kunna..
Varför ska jag ens försöka.
Jag föraktar istället.
Jag tänker om.
Måste bara finna någonstans ifrån att ta energi.


Jag skulle få en tidig kväll och en lång natt för att imorgon undvika att verka nedstämd.
Det blir en sen kväll och en kort natt.
Jag vill inte ha detta. Jag är inte sugen; fullständigt ointresserad.
Jag sörjer mina patetiskt tårfyllda ögon.