When The Sun Goes Down

En fredagsnatt nära döden.

Förmiddagen i växeln var bra. Chefen var omtänksam, berättade att hon inte bara spejar bakom min rygg utan även vakar över mig.
Mot eftermiddagen kom ledsamheten och tveksamheten. Jag ville inte längre vara med, ville inte vara en del av det påfrestande spektaklet.
Tårarna var nära, men jag lät dom inte synas. Jag omvandlade dom till osynliga.
När festen började var vi färre än jag trott vi skulle vara, jag var trött men jag var där, delade med mig av stora leenden och njöt av det underbara sällskapet.
Självklart skulle vi ju sjunga karaoke, men på vägen dit började allting att förändras.
Caroline var trött, jag var ledsen, de andra skrattade högljutt. Så Caroline åkte hem, de andra skrattade fortfarande högljutt, jag fanns inte riktigt där.
Mitt i deras skratt kom mina tårar. Jag ville åka hem men vägrade bli lämnad ifred, sällskap hem skulle jag ha för att det troddes att det skulle kunna förenkla för mig. Jag ville inget annat än att bli lämnad ensam med min panik.
När vi väntade på tunnelbanana vid Fridhemsplan fick jag nog. Jag ringde sjukvårdsupplysningen.
Jag grät, jag hade krämpor i magen. Tina höll min hand när folk stirrade nyfiket.
Sjuksköterskan i luren hörde inte mycket av vad jag sa utan hänvisade mig till St Görans Sjukhus Psykmottagning. Aldrig i livet tänkte jag, inte i första, andra eller tjugonde taget. Jag blev kallad för otroligt jävla envis och fick tillslut insikten att de kanske skulle kunna hjälpa.
Så vi tog tåget tillbaka, halv ett mitt i fredagsnatten, gick förbi Electrolux huvudkontor längs en kolsvart gångväg. Till slut syntes pilar som pekade mot huset jag skulle in i. Jag var livrädd. Jag grät. Jag önskade mig bort därifrån, vart som helst annars ville jag vara, men inte där.
En man mötte oss i dörren, han lät mig väntai väntrummet tillsammans med mina bästa vänner Joel och Tina och kom sedan ut för att tala med mig, ställa lite frågor, skapa sig en uppfattning om varför mina tårar inte kunde sluta rinna.¨
Han frågade bland annat om jag var suicidal. Jag svarade att jag är för feg; att jag inte vågar. Jag ser det som en brist hos mig. Jag har fel.
När han hade pratat färdigt med mig; när han hade skapat sig en mindre uppfattning om mig och mina svårigheter fick jag vänta på läkaren.
Mattias Frisk - en ängel i mina ögon. Mattias pratade med mig, lyssnade till mig. Jag grät. Jag satt ihopkrupen, frös som om jag var på Antarktis iklädd endast bikini.
Mattias ville ha mig kvar på St Görans över natten. Jag var livrädd. Jag ville inte, inte ensam, inte någonsin. Han tyckte att jag skulle lite på honom; att jag skulle våga tro på att dom skulle kunna hjälpa mig.
Jag vägrade andas. Ville till en annan plats i världen där jag kunde vara trygg och lycklig.
Han lät mig gå, på villkoret att jag inte skulle skada mig förrän jag hamnat på ruta två, som är psykiatrimottagningen Mattias nu remissat mig till. Ängel.
Han gav mig också små, små vita piller som skulle hjälpa mig igenom helgen; ge mig fiktiv glädje och verklig sömn.
Jag hade aldrig klarat gårdagsnatten utan mina vita små vänner.
Efter en stund gick jag skakandes därifrån, fortfarande livrädd, panikslagen och tårarna rinnandes nedför ansiktet.
Tina och Joel gick stenfrusna stegen bakom mig. Jag avskydde mig själv som dragit dom med hela vägen ut dit.
Tina och Joel. Älskade älsklingsvänner. Finns inte ord som kan beskriva min tacksamhet.

Tina och Joel åkte sen hem till Tina och åt nattmacka.
Jag åkte hem till min trygga lägenhet.
Tårögd ringde jag mamma precis innan fyra på morgonen, mamma som legat vaken hela natten med en känsla i magen om att något var fel. Mamma, mamma, mamma, bästa mamma.
Efter den långa redogörelsen jag gav henne somnade jag, allt tack vare den lilla vita.

Imorse när jag vaknade trodde jag att allt varit en dröm.
Jag försökte placera nattens händelser ihop med verkligheten, det var omöjligt.
Men så ringde min älskade syster och berättade att hon skulle komma så att hon skulle kunna hålla min hand i natt. Drömmen kunde då hanteras som verklighet och jag blev stolt över mig själv, jävligt stolt.
Jag har gått ett steg; slagit tärningen och vunnit ett extra steg. Det händer saker. Det kan bara bli bättre nu.
Jag kommer att få hjälp, det har Mattias lovat.


Joel tog mig på stan idag, för att mitt humör aldrig skulle få falla ner i botten. Vi sprang bland alla andra frussna stackare på Kungsgatan från datorbutik till datorbutik.
Det slutade med att jag har en ny skrivmaskin och en ny musikspelare, i en och samma tekniska pryl dessutom. Den är stilren, den är stilig och den är min.
Syster ska nu sitta här och hålla min hand när vi tittar på världens bästa film "Man Tänker Sitt".

Det var en fredagsnatt nära döden,
nu är en lördagsnatt som talar i språket äntligen, äntligen, äntligen.
Det finns hopp för mig också, det har Mattias lovat.