Mer Än Så...

Birro har Karlavagnen i radion ikväll.
Jag lyssnar på reprisen då jag självklart tidigare ikväll glömt bort att hans underbara röst skulle gå att lyssna till.
Birro talar om sitt senaste år.
Jag har redan talat om mitt och mer än jag sagt finns inte att berätta.


Jag saknar fortfarande min vän som är en favorit.
Han som så snabbt tog sig in, utan att i början ens ha märkts.
Många intryck under en kort tid, kanske alldeles för många.

Ju mer jag inte får ju mer vill jag ha.
Ju mer jag tänker, desto mer saknar jag. Ofantligt mycket.
Jag vill se honom framför mig och sträcka ut tungan åt honom, rakt i hans ansikte. Jag vill slå på honom som jag gjorde den kvällen då min tumme slog i soffan istället och vrickades till, förlorad verkar den sedan dess vara för evigt. Den värker fortfarande när jag rör vid den för hårt, det får mig att sakna ännu mer.
Han präglar mig så mycket mer än han vet om.
Kom ner ifrån snödrivorna och visa dig istället, du gör mer nytta här.

Jag försöker att inte haka upp mig; försöker att inte fastna.
Men som skrivet; ju mer jag inte får, ju mer vill jag ha.
Alldeles för elak har jag varit tidigare, alldeles för snäll är jag nu.
Jag gör mig till; krusar för honom för att han ska inse att han är viktigt, men han väljer att inte lyssna, så jag borde ge upp.
Det finns ingen mening med att tala till en döv människa.


Jag och syster tittar på en film men pausade handlingen så att hon skulle kunna duscha.
Filmen skrämmer mig, precis som mycket annat.
Det är några få dagar kvar av ledigheten, sedan är det tillbaka till kontoret igen.
Jag är nyfiken på att se om någonting är eller ser annorlunda ut, men nog mer nyfiken på att se om någon är eller ser annorlunda ut.