Dagar I Sitt Esse

Jag hamnade i Gävle i helgen igen.
Pappa önskade hjälp med tapetsering av deras kök och jag kunde inte gärna säga nej med tanke på hur mycket de hela tiden hjälper mig.

Veckan på jobbet gick fort, även om jag inte alltid önskade att den skulle göra det.
En dag grät jag hela dagen igenom, ingen förstod, alla var bara tysta, för att jag bad dem.
En dag bjöd jag på kladdkaka.
Det gjorde alla extra glada.
En annan dag halvsov jag med armarna liggandes på mitt skrivbord.
Plötsligt var det fredag.
I morgon är det plötsligt lördag.


Jag tänker mycket på min nya lägenhet.
I den ska jag måla.

Jag önskar jag fick flytta in där redan imorgon.

Men jag kan fortfarande inte riktigt förstå
vad det är som har hänt.
Aldrig mer behöver jag oroa mig över var jag ska bo nästa gång, det kommer inte ens att bli någon nästa gång, åtminstone inte förrän jag själv väljer att jag vill bort någonstans ifrån.

På den stora balkongen kan jag i vinter stå med en varm kopp te och se över allt gräs och alla snötäckta träd.
Jag kan lyssna till barnen i lekparken, jag kan lyssna till en tystnad som jag från början absolut inte kommer att vara van vid, kanske inte ens trivas med, men jag vet att jag tillslut kommer att inse, och se det underbara med ett lugn, istället för en skakande soffa så fort bussen kör förbi på vägen två våningar nedanför lägenheten.

Men innan jag lämnar lägenheten dit alla förfärliga oljud når ska jag fira min födelsedag i den, tillsammans med världens bästa vänner.
Jag längtar efter alla presenter, jag minns att jag fick väldigt många sist. . .
Jag längtar efter att se Fredrik halvsova i soffan, Jocke stå med min mopp på sitt huvud. Jag längtar efter att se Lotta i sitt esse, och Joel med sin arm kring henne.

På fredag ska vi göra nästan samma sak, fast hela dagen.
På lördagen är jag trött.

Precis som jag kan förutse att jag kommer att vara imorgon, trots en lugn och tidig kväll, men efter IKEA är man alltid trött, och efter en stark längtan efter det som komma skall blir man alltid lite sårad och matt i sina tankegångar.
Men jag skiter i om det svider, jag struntar i om jag blöder, för i slutändan är ärren vackra och de visar att jag är vad jag är enbart på grund av det som varit.

Jag i mitt esse.
Det var igår, det var idag och det är imorgon.