Trött Som Döden

Det är svårt att vara olycklig när man helst av allt vill vara lycklig.


Jag var hos psykologen idag.
Inbokad på akuttid, endast på grund av omständigheterna och händelserna dagen före igår.
Jag var trött som döden.
Och är inte piggare nu.

Jag har aldrig tidigare gråtit hos honom, men idag gjorde jag.
Kanske har jag tidigare aldrig känt mig så utsatt; så ensam; så rädd.

Vi pratade om måndagskvällen, om den fruktansvärda natten, om dagen efter, om dagar som är framöver.
Hela tiden höll jag min vänstra hand om min högra handled; som för att läka.
Lite rädd för att det skulle synas; rädd för att han skulle fråga.
Det gjorde han inte.
Han hade redan läst alla papper, alla noteringar som gjorts om mig under den där fruktansvärda kvällen och natten i förrgår.
Han visste redan allt.

Han bad om ursäkt för att han inte hört på min röst att någonting var mer fel än vanligt när jag ringde i måndags.
Jag klandrar inte honom, inte ens jag visste då.

Lilla Ida kan inte riktigt hantera livet när det överrumplar henne. . .

Under sommaren har vi haft längre pauser, upp till en månad vissa gånger. Det betydde att jag mådde bra.
Idag är det onsdag, nästa tisdag ska jag dit igen, det betyder att jag inte mår så bra.
Jag behöver honom. Han vet att jag gör.

Vi pratade om att jag i fortsättningen måste lära mig att söka hjälpen innan, istället för att komma springande med blödande arm.
Så fort tårarna är på väg att visa sig ska jag leta upp en axel att luta mig emot. En verklig axel.
Jag vet ju att de finns, det handlar bara om att jag måste ta mig mod att fråga.
Och ta emot hjälpen om den erbjuds.
Jag måste tillåta mig att bli räddad innan det sker.
Det är just nu mitt enda mål.
Det ska jag inte glömma.

Lilla fröken inte van att få . . .

Lilla jag som ger och ger men faktiskt aldrig begär att få någonting tillbaka.
Och om jag oförväntat får ser jag till att ge dubbelt tillbaka. Jag avskyr att känna mig skuldsatt.


Jag tog en promenad innan jag gick hem, för att försöka glömma allt det jobbiga.
Det föll några tårar, det var nästan så kallt att de frös till is på min kind, men bara nästan.
När jag kom hem blev soffan återigen min bästa vän, duntäcket likaså.
Men som att han visste att jag tänkte hans namn ringde min Joel, min älskade Joel. Alltid lika underbar.
Han berättade om sitt, jag berättade lite om mitt, men inte så mycket att jag att jag belastade.

Imorgon ska jag till jobbet, precis som idag.
Om jag ska leva ska jag göra det där!