Det var en fin dröm.
Men det höll inte länge.
Ikväll fick jag nog, så nu är det över
verkligen över.
Inte över som i jag sover på saken, vaknar piggare imorgon, inser att det inte spelade nån roll, jag vill ju ha dig.
Mer som i nu är det över
verkligen över.
Allt går att laga en gång, två, tre
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger i drivor.
Du förtjänar inte mig, längre.
Jag har hållit fast hårt, nu släpper jag.
Det kommer att vara ovant.
Sju månader senare, klart det känns i magen.
Men det var en fin dröm, det var .
Nu är jag på egen hand igen.
Som vanligt är det som lite av en sensation.
Som alla andra gånger är jag fascinerad; stolt över mig själv.
Jag tror aldrig att jag kan klara det, men jag märker alltid att jag faktiskt gör.
I värsta fall tröstar jag mig själv som gråter.
I alla fall tills jag hittar någon annan som vill hålla om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar