Det Stör

Fredagskvällen har fortfarande sina klor i mig.

Hela dagen igår var jag trött, torr.
Jag försökte bli piggare under kvällen, jag drog usla skämt, fick andra att skratta, jag själv var dock hela tiden under någon slags dimma.
Jag hade tänkt orka sent in på natten men fick ge in för tröttheten vid ett, det var kallt när jag bestämde mig för att kliva ut. I luften luktade det snö.

Jag tog en taxi, en bit utanför stan, kröp ner i en annan säng än min och vaknade i morse av att regnet smattrade mot fönstret.
Några timmar senare trotsade jag regnet och den kalla luften och åkte hem.

Jag är otroligt glad att jag har vänner som låter mig låna sängplats.
Hemma hos mig är det alldeles för kallat om nätterna för att man ska kunna sova skönt.

Idag har jag lyckats göra massa nytta.
Jag har tvättat, städat, handlat mat för veckor framöver.
Men jag är väldigt trött
och jag har väldigt mycket ångest, som vanligt helt utan anledning, helt i onödan.
Jag ångrar ingenting.
Det finns inte ens något att egentligen ångra.
Men klumpen i magen är stor.
Jag misstänker att det är tystnaden som irriterar.
Det känns dock på nått sätt som att jag numer lärt mig leva med det, så jag lyckas liksom ändå.

Helgen har ju i själva verket varit underbar.
Jag hade inte kunnat önska mig någonting annorlunda.
Men det är inte jag som rår för.

Därför längtar jag till måndag.
För då vet jag att jag på något sätt glömmer bort
allt som stör.