Hennes Söta Lilla Familj!

Som vanligt har jag besök av förfärlig separationsångest när jag nu sitter på tåget på väg till det som nu för tiden är hemma.
Det spelar aldrig roll hur länge jag varit där, det spelar ingen roll om vi hela tiden varit vänner eller ovänner, heller inte hur mycket jag egentligen längtar hem till min lägenhet.
Det är alltid en klump i min mage när jag kliver på tåget
och många gånger är det också en liten osynlig tår i ögonvrån.
Det är liksom ofrånkomligt.

Vissa stunder önskar jag jag bodde kvar.
Det blir liksom lite ensamt i Stockholm ibland.
Men så känner aldrig dom...
Mamma har alltid pappa där, mamma kan hälsa på Cissi så fort tanken faller henne in och Cissi kan får äta mammas goda mat varje dag om hon vill.
Ibland är jag avundsjuk.

Men lyckligtvis ser jag dom snart igen, nu måste jag lämna dessa tankar annars kommer den osynliga tåren snart smyga sig fram och plötsligt vara synlig.


Det är måndag imorgon.
Jag har i alla fall det att längta efter.