Just Be

Hela två visningar av två lägenheter hann jag med igår.
En lägenhet i Kallhäll, som jag så här i efterhand har kommit att älska.
En i Jakobsberg som jag aldrig höll på att hitta.
Efter min otroligt långa promenad Jakobsberg-runt i mörkret igår har jag kommit på att där är någonstans jag aldrig kommer att bosätta mig…

I går kväll när jag kom hem genomsyrade ångesten hela min kropp.
Jag sov nån enstaka timme inatt, men inte mer än så.
När jag vaknade mådde jag dåligt, hade krämpor, ville bara ge upp och försvinna härifrån
och dagen fortsatte på samma sätt.
Från klockan åtta till klockan två gjorde jag inte annat än grät.
Jag blötte ner papperstuss efter papperstuss.
Jag torkade ögonen gång på gång.
Fredrik klappade min kind, höll sin hand på min axel.
Emelie log mot mig med sina underbart fina ögon
Men ingenting hjälpte. Jag ville inte längre vara med.
Pressen var för stor. Alternativen var för få.

Jag stod ut med mig själv och mina tårade ögon tills det var dags för möte i det trånga lunchrummet; då gav jag upp, då lämnade jag verkligheten och planerade att försvinna in i min egen iskalla, mörka värld.
När jag kom hem och tittade mig själv i spegeln såg jag dock plötsligt den vanliga Ida.
Tårarna hade torkat ut, ett leende smög sig över mitt ansikte.
Jag hade väntat ut det och där var jag igen.

Fem minuter senare ringde jag mäklaren som ansvarar för den lägenhet jag nu kommit att älska och bestämde att jag var mycket intresserad.
Vi bestämde att vi ska ses imorgon eftermiddag.
Jag är glad och kommer inatt att sova alldeles för gott.