Som Försvunnen

På förmiddagen satt jag i min egna lilla värld, med fokus enbart på mig och min dator.
Fredrik störde mig lite då och då, men bara för att säga något roligt, så egentligen gjorde det ingenting.
På eftermiddagen var jag mig själv igen.
Vi skrattade och hade oss; självklart kände jag mig obekväm.
Det känns redan ovant.
Samma sak var det när jag kom hem, och var pigg.
Ovant.
Märkligt.
Jag är som försvunnen.

Jag dramatiserar, jag vet.
Något annat som jag också vet är att det bara är jag som lever i det här.
Det är bara jag som känner; märker; vet hur jag mår.


I helgen vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Vi funderade på att gå på bio, umgås längs långa promenadstråk och över kaffe och fikabröd.
Jag verkar nu ha blivit avtänd på de planerna och överväger istället att trösta mig i min systers famn hela helgen.
Jag önskar bara att jag kunde förutse om det kommer att förenkla eller förvärra.


Jag vill att fredagen ska bli bra.
Jag vill skratta.
Jag vill slippa få frågan om hur jag mår och slippa svara att jag mår bra med ett falskt leende på läpparna.
Jag vet ju dock sedan tidigare att det sällan blir som jag vill. . .