It Can Only Get Better

Jag var trött som aldrig förr när jag kom hem från jobbet igår.
Jag lade mig i sängen men ville inte sova, så jag dammsög, men blev inte piggare av det.
Så jag lade mig i soffan, började gråta, mest av den starka känsla av matthet jag inte kunde komma ifrån.

Återigen orkade jag inte mer.
Det fanns ingenting kvar för mig att göra, ingenting kvar att finnas för.

Och nu gråter jag igen. . .
Det är lite jobbigt att tänka tillbaka, men jag vet att jag måste.

Jag var panikslagen.
Det sved i alla nerver och alla sinnen.
Det sved i min arm.

Jag ville egentligen inte men fann styrka och mod och vilja någonstans ifrån.

Jag ringde psykakuten.
Jag tog en taxi.
Jag fick gråta inför en sköterska, på en brits utanför receptionen, instängd i ett kalt och kallt rum med alla mina saker inlåsta i ett skåp.

Sköterskan som stängde in mig frågade om jag ville ha en filt att lägga mig under på den fula sjukhussängen.
Jag tackade nej och låg istället med armarna över bordet med min kappa på mig.
I två timmar väntade jag i rummet, instängd, tills en läkare plötsligt kom in och sa att jag inte skulle få gå hem.
Dom tog mig en våning ner.
Alla mina saker låstes in i ett annat skåp.
Jag fick ta på mig gråa byxor och vita tröjor som det stod Stockholms Läns Landsting på.
Jag var obekväm. Jag ville åka hem.

De tog mig till ett annat kalt rum.
Sängen till vänster skulle vara min över natten.
I sängen till höger låg en kvinna vars snarkningar skulle visa sig störa mig natten igenom.

Jag lade mig för att blunda, försökte att inte gråta.
I magen sved det fortfarande.
Varje andetag var lika tungt som om jag försökte andas högst upp bland molnen på Mount Everest.

En kort stund senare kom nästa läkare.
Återigen fick jag höra att jag inte skulle få åka hem.
Han gjorde sitt jobb; lyssnade på mina lungor, mitt hjärta, kände på min mage.
Jag frös fruktansvärt mycket och längtade hem.
Efter att han pratat med mig en stund, och fått ur mig .. .ingenting fick jag lägga mig i den fula sängen.

Natten var fruktansvärd.
Precis när jag gång på gång somnat till blev jag väckt av att någon, olika personer varje gång klev in i rummet, tände alla lampor och bad mig sträcka ut mitt finger och sen min arm.

Jag visste aldrig vad klockan var.
Jag var livrädd.
Mest för mig själv.

Jag vaknade imorse, än en gång på grund av att sköterskorna ville ha tillgång till min puls och mitt blodtryck.
Efter den sista gången kunde jag inte somna om.
Jag ville bara hem.

Frukosten tackade jag nej till.
Rummet lämnade jag bara en gång när jag ville bli lånad en tändare.
Ingen sa vad som skulle hända.
Ingen berättade någonting.
Jag ville inte fråga.

När jag hade vantrivts i ett par timmar till kom en ny läkare in i mitt rum.
Hon pratade med mig en stund.
Jag sa att jag ville åka hem.
Hon frågade om hon kunde lita på att jag skötte mig.
Min röst svarade tveksamt ja, men hon lät mig gå.
Jag kunde inte tvingas något längre.

När jag kom hem duschade jag av mig all vidrig sjukhuslukt, klädde på mig och gick till jobbet för att hälsa på mina räddande änglar som även om de själva inte visste, hade funnits med mig hela kvällen och natten igenom.

När jag hade kramats med dom gick jag hem igen.
Jag vågade inte somna men trotsade min rädsla, gav in för tröttheten och huvudvärken och sov i tre timmar.
När jag vaknade visste jag inte var jag var.
Jag kände ett starkt obehag men andades lättare när jag insåg att jag var hemma, i min säng.
Jag var osäker på om allt varit en mardröm, men såg mitt bandage och blev medveten om att det verkligen hänt, men att jag hade överlevt.

Jag sover i min egen säng inatt.
Jag är inte riktigt lika rädd som jag tidigare var.
De jag älskar är inte mer än ett telefonsamtal bort om jag behöver dem.
För det ger jag dem hela mitt hjärta.



Jag säger som jag alltid gjort – den som har gjort en resa har något att berätta.

Lyssna eller inte.
Jag berättar för att jag måste.




For what it’s worth
It can only get better.