Av Alla Sätt Att Vara Livrädd För Livet

Suicidal men utan egentlig dödslängtan.

Jag vet att jag inte borde berätta. Men detta är den enda riktiga hjälp jag har, skrivandet är den medicin som hjälper mig mest. Orden är de enda som gör som jag vill och som alltid visar sig som vackra.
Egentligen behövs inga tabletter.
Styrka är det enda jag önskar. Styrka är det enda jag vill ha.

Den enklaste utvägen är alltid den fegaste.
Jag är och har alltid varit riktigt feg. En stor mes som helst inte gör ansträngningar utan hellre gnäller tills någon kommer förbi på vit häst och räddar mitt liv.
Ingen vit häst har ännu visat sig, heller ingen manlig eller kvinnlig riddare. Inte ens någon narr.
Den enklaste utvägen gör också så ont och om ånger uppstår kan det vara för sent och då får man se på sitt gamla liv med konstant ånger över att allt kanske avslutades tidigare än det hade behövt.
Men det är inte alltid andra alternativ finns.
Jag är tacksam för alla de chanser livet ger mig. Men hur många chanser ska jag ge livet? Någon gång måste den sista potatisen bli satt.
Detta ska vara en ömsesidig kamp. Om jag ska ge något måste jag veta att något eller någon ger mig någonting tillbaka.
Jag vill slåss ihop istället för bara emot.


Just nu är jag bara rädd.
Jag är frusen men med kokande blod i venerna.
Jag är trött.
Det gör ont i mig och jag är svag.
So the story goes.
Kallare än is.
Varmare än eld.

Mardrömmarna är alltför återkommande.
Både under sömnen och i det vakna.
Från sömnen vaknar jag alltid blöt i ögonen.
Från sömnen vaknar jag alltid som ur en tio år lång stund av sömn där under vilken terror hela tiden stått och knackat på andra sidan dörren.
Oftast slår den sig förbi. Tränger sig in.
Klampar över mig med sulor gjorda av stål.
Det värker i mig då.
Runt om kring mig, under sovande stunder dör dom jag älskar.
Bilar krockar, himlen sviker flygplan som faller direkt i backen.
Jag blir lämnad ensam. Och rädd.
Terrorn tar alla till sin famn men lämnar mig kvar.
Det är jag eller dom.
Alltid är jag den som får ondast.
Det är jag som ska skadas mest.

Jag läste bipacksedeln till medicinerna och blev även då livrädd.
Tårarna visade sig. Jag undrar vad jag har gett mig in i.
Vad har jag gjort för att förtjäna.
Vem har jag skadat och sårat så hårt att jag behöver lära mig en sådan här tung läxa och vandra på dessa fasansfulla gator?
Jag vill inte gå dom något mer.
Jag vill flyga på moln, jag vill äga ett leende bredast möjligt. Och öppna, glada ögon.
Jag vill orka se.


Jag är förlorad.
Jag kan inte räddas, inte av något.
Det skrämmer mig.
Mest av allt.