I Remember The Good Times But The Good Times Don´t Remember Me

Solig söndag.
En vanlig söndag, fast hos mormor.
Det bjöds på kakor och tårta, mat och sen tårta igen och det fanns bebis att krama om.
Men morfar saknas, mycket.
Morfar som är så söt på alla bilder överallt.
Och mormor har flyttat i från det hus som hon och han alltid bott i. Hon har flyttar i från morfars sovrum och altanen han alltid rökte på, både utan och i rullstol.
Jag klandrar henne inte men jag önskar att allt kunde vara som det alltid varit. Och att jag fick väcka upp morfar ur hans djupa sömn ännu en förmiddag.

Minnen är allt jag har kvar.
Minnen av varma kramar men kalla händer. Minnen av tobaksrök från pipan och hans fina ögon.
Jag kommer alltid att sakna. Jag kommer alltid att älska.
Jag är glad att lilla mormor finns kvar så att det åtminstone finns något att hålla kvar vid.


De små tabletterna verkar slå ut de tabletter som ska hjälp mig att sova.
Utav femtionio timmar har jag sovit ungefär fyra.
Sömn skulle vara det som skulle hjälpa mig, sömn skulle vara en del av medicinerandet.
Sömnen är min värsta fiende. Den är obekväm, smaklös och fruktansvärt värdelös och jag önskar innerligt att jag egentligen inte behövde den som vän.

Jag vill drömma om alla goda stunder istället för att bara minnas och fantisera om dom.
Jag minns hellre något overkligt än något så verkligt så att det smärtar.


I remember the good times but the good times don´t remember me.

Det händer dock ibland att jag glömmer bort att helvetet står bakom min rygg och vakar över mig.
Det händer att leenden smyger fram.
Jag har hört att det är så det börjar...
Jag tar hårt i trä vidskeplig som jag är men jag vågar erkänna: det må vara söndag natt, jag må vara som drogad av min extrema trötthet men mitt ansikte visar ett stort leende!