Skyndar Mig Att Älska

Jag gillar hur bra jag skött mig sedan jag kom tillbaka till den stora staden.
Jag gillar rutinerna jag har satt igång och förhoppningsvis kommer att kunna uppehålla framöver.
Jag sover tills solen har hunnit stiga upp högt på himlen, detta är ju dock såklart något som det ska rådas bot på, men åtminstone denna vecka hinner jag njuta av kaffe och cigarett på balkongen innan jag ger mig iväg.
Sen är jag på jobbet några timmar, utbildar mig i ett varmt och instängt styrelserum, men ibland vänner. Efter jobbet äts det lite mat som tillagas i kastrull och stekpanna, ingen färdigmat här inte.
Efter tuggorna tränas det lite, sen duschas det och i duschen kommer alltid inspirationen och orden så sen skriver jag av mig, får ur mig allt det onda som bara botas om det sätts på papper och sen kan jag bara njuta, sen är dagen över och timmarna till sovdags räknas ned.
Jag sover nu för tiden.
Det är knappt så att jag förstår det - jag sover om nätterna.
Jag får nu flera timmar ifred då jag bara tillbringar tid med mina drömmar, inget annat, bara jag och drömmarna.

Något jag däremot verkligen inte gillar är hur ingen av vännerna längre verkar glad.
Något har hänt.
Jag är glad att vara där. Deras ansikten och blickar förgyller mina dagar, men en ledsamhet och döda blickar har spridit sig som en epedemi över hela kontoret och ingen verkar veta vad det beror på.
Självklart blir jag smittad.
Jag har inget immunförsvar, jag har inget psykiskt försvar, jag träffas alltid av alla onda pilar.
Självklart gör det ont i oss alla när personer plötsligt går ifrån sina platser för att vandra vidare till annan arbetsplats.
Såklart gör det ont att bli lämnad.
Men jag orkar inte gråta mer.
Jag har klättrat uppåt, väldigt snabbt på väldigt kort tid, jag har ingen styrka att ta mig upp med om jag faller igen, jag har ingen centimeter kvar på min kropp att få blåmärken på, hela jag är redan slagen.
Så jag låter bli att gråta.
Jag skyndar mig istället att älska de som snart kommer att gå och håller fast så länge och hårt jag kan i de som blir kvar.