Det Har Blivit Svårare Att Laga Det Jag Förstör

Liiiite bättre onsdag än tisdag.
Men alla tabletter gör mig slut, i huvud och själ.

Jag längtar efter mitt liv.
Jag saknar den Ida som försvann där i minglet av ondska för ett tag sedan.
Jag minns svagt att hon gick in i en kolsvart gränd, sprang fram till ett staket av nät, hoppade över och sen fullständigt försvann, nästan osynlig in i det dolda.
Sedan dess är hon försvunnen, omöjlig att nå.
Jag har sökt med ljus och lykta. Jag har ropat högt, kallat med varm röst.
Hon vägrar att visa sig. Vill inte synas.
Orkar ej.
Ondskan och sårbarheten har tagit över, visar vägen och förstör.
Att laga mig kommer att ta evigheter.
Tror knappast mitt tålamod kommer att räcka till.

Jag ska njuta av ett avsnitt av Nip/Tuck, sedan börjar slaget mot natten, som sedan i ljuset av solen vaknar upp och blir ett slag emot dagen.


Ni rör er
Jag står still.


Tystnad
Tunnel, avfart
När taxametern slagits på
försvinner allt i regnet
utan spår
och som en viskning
ser vi syner nu igen
Det här är nåt
som inte ens har hänt.

Tystnad
En rökfri viskning
Det är exakt vad vi vill ha
det luftkonditionerade ljudet
av fart
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss
Vi rör oss, Ni står still...

Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv
Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv

Lyssnar
stel & fastspänd
& när paniken bryter ut
ler du svagt
och viskar till mig
Du är värd att dö för
Men mot gummi, glas & metall
betyder ett mirakel inget alls...

Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv
Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv

747.