The Smiling Continues

Happy days.

Jag borde inte men kan inte låta bli att tolka dessa leenden som att något är fel.
Jag är ovan och det känns skrämmande.
Inga tårar har synts till på flera dagar.
Onda tankar förstör inte mina kvällar.
Mina leenden fortsätter att visa sig och det hörs när jag skrattar.
Vad händer med mig? Hur hanterar jag detta?

Jag tror dock inte att mardrömmen är över.
Precis som med vintern vet jag att det kan komma att falla mer när som helst. Men hoppfull är jag.
Lättad är jag.
Och pigg.

I helgen ska jag tillbaka till lägenheten, som jag faktiskt nu börjar att längta efter.
Utemöbler till balkongen ska jag köpa också.
Cigaretter och kaffe i solen.
Jobbet ska jag besöka, fast bara ett fåtal timmar per dag.
Att gå in i livet till hundra procent känns onödigt eftersom jag då riskerar ett ruskigt nedfall, så att jobba på femtio procent i minst en vecka blir bra. Då får jag även tid över till omhändertagande av mig själv.


Det pirrar i mina muskler och i min mage.
Jag är liksom nervös för något som ska hända, men jag vet inte vad.
Middagen ikväll var svår att få ner då handen som höll i skeden skakade lite lätt och magen sade "nej, ingen mat, jag är för upptagen med att pirra".
Ungefär som jag alltid känner när det är dags för mig att åka tillbaka hem till Stockholm efter kort eller lång semester i Gävle, jag är alltid sprallig och livad och känner mig då otålig eftersom det var gång alltid är roligt att åka tillbaka till den stora staden.
Men nu är jag upprymd och nervös i hela kroppen. Utan egentlig anledning.
Myror krälar runt i benen bärandes på barr.
Om jag blundar ser jag moln runt om kring mig, om jag tittar med fokuserad blick blir allt efter en stund lite suddigt.
Av alla sätt att vara i extas.
Riktig extas.
Nästan så att jag misstänker att det är råttgift även i dessa tabletter.
Men det hoppas vi såklart inte att det är.