Det Är Bara Minnen För Livet (Ingenting Man Tar För Givet)

Taxmannen.
Kevlarsjäl.
Palace & Main.
Socker.
LSD, Någon?
Idioter.
På Drift.
FF.
Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare).
Med flera. Med flera.
Fantastisk musik.
Jag sjöng med i varenda låtrad.


Joakim stod längst fram, i täten. Ståtlig som en Gud, en Gud för mig.
Dom tog mig med storm och jag gick skakande och tårögd därifrån. Ville såklart aldrig att det skulle ta slut.
Kent.
Jag blir aldrig mätt.
Jag hävdar för alltid att ingenting i världen kan klå er.

Publiken var mestadels stilla.
Publiken bestod av Stockholmare med "tryckt uppåt väggen"-attityd. En typ av vägran att röra på sig. Vägra dansa till tonerna.
Men jag njöt.
Jag dansade. Jag sjöng.
Jag var så lycklig att mina ögon blev tårfyllda. Det händer sällan.

Efter spelningen av världens bästa Kent plankade vi på tunnelbanan.
Det händer också väldigt sällan.
Privattaxi kom sedan och hämtade upp oss på Brunkebergsgatan och tog oss sedan för en typ sista måltid på McDonalds.
I taxin spelades Kent. Såklart.
Under måltiden spelades Kent, likaså under drickandet av nattfösaren.
Under packningen av för mycket kläder och även under resan med fantastiska SJ idag spelades Kent.
För alltid.
Jag älskar.
Minnen för livet.