A Room Without A View

Fortfarande på jakt men hittar ingenting av det jag söker.
Jag är fortfarande som bortblåst.

Varje dag börjar otroligt långsamt.
Somnar vid två-tre på natten och vaknar därför inte förrän när halva dagen passerat.
Mamma låter mig vara under mina sovande stunder, det uppskattar jag.
När mackan klämts ner i magen är livet fortfarande relativt på topp. Så tar jag ett piller och jag tror att dom jävlarna kryper ner i venerna och klättrar upp i hjärnan innan jag ens hinner ta ett andetag.
Det känns ända ut i fingertopparna när dom vandrar sina klumpiga steg genom min kropp.
Det hörs en duns i mitt huvud när dom där slår sig till ro.

Efter cirka en vaken timme är jag trött igen.
Dåsig, ledsam, helt körd, som att jag alldeles innan vaknat upp mitt i min egen begravning. Kritvit, och just det - död.
Efter ytterligare några timmar är jag begraven under filt i soffan.
Jag vill lyda allas råd och promenera utomhus, gå ut och be solen och luften om att dela med sig av lite energi.
Men den här känslan jag har låter sig aldrig vila. Den här känslan som jag har låter heller aldrig mig vila.

När sömntabletten sväljs och rinner nedför min strupe kickar allt i gång på nytt.
Min kropp och mitt sinne känner av att mörkret plötslig är nära.
Så nu är vi där.
Nu börjar denna natts kamp.
23.49 är klockan.
Att få somna innan klockan tolv vore lika fantastiskt och bekvämt som att drömma lyckliga drömmar.

Jag är som inlåst i ett rum utan utsikt.
Stinkande grå betongväggar.
Igenspikade fönster.
Dörrar så tunga att dom inte behöver lås.
Inte en glimta av ljus kan slinka igenom någonstans.
De enda som känns och märks är dammtussarna i hörnen.
Det enda som luktar är instängd luft; luft som är fastbunden och liggande tätt intill golven.
Jag krälar för att nå ett andetag.
Nu är mina lungor svarta av den motbjudande luften.
Mina knän blöder av sår.
Men jag vågar inte stanna upp.
Jag vågar inte stanna här.
Genomskinlig luft och plåster; ge mig.


Detta är helvetet utan eldar.