Bit För Bit ....Igen

I kön till Försäkringskassans kundtjänst är det 111 personer före mig.
Det är en lång kö.
Jag fantiserar om att alla som sitter i denna kö är i nästan samma sits, samma värdelösa sits, samma hopplösa liv.
Alla mår vi dåligt.
Hela världen kommer att gå under.
På mitt jobb är det fy och skam om man får vänta i vår telefonkö längre än tio minuter. Jag har nu suttit hos Försäkringskassan i elva minuter och verkar inte ens ha kommit halvvägs.
Vad säger man...
Handlar det om prioriteringar kanske?
Pressade blir i alla fall vi.

Alldeles nyss tog jag min första tablett. Jag har tidigare inte vågat.
Rykten säger att jag kommer att må sämre de första veckorna än jag gjorde innan intaget av tabletterna.
Inte konstigt att jag inte tidigare vågat.
Jag kommer framöver konstant att söka efter biverkningar och effekter i och på min kropp.
Minsta märkliga, obehagliga känsla kommer att tolkas som en biverkan. Minsta leende kommer att kännas som en positiv effekt.
Hoppas att jag klarar av att fullfölja behandlingen utan att ta ett stort steg nedför balkongen innan tabletterna är slut.
Jag är lite rädd.

Kent har gjort mig beroende. Såklart.
Hoppas inte tabletterna gör detsamma med mig.
Alltid efter spelning blir jag beroende och vill inte göra annat än njuta av de spelade låtarna i veckor framöver.
Men det går över. Till slut tröttnar jag lite grann och låter dom vila för ett tag. Då tar någon annan över. Kanske blir det Krunegård, han brukar kunna bedöva det allra mesta, både Kent-beroenden och tårar.

Nu har jag plats 74.
Med andra ord har det nu gått en stund.
Försäkringskassan och SJ, tävlar dom om att vara sämst och o-omhändertagande... ?
Jag gillar inte. Någon av dom.

Här i Gävle är det motbjudande kallt.
Snön gör mig spyfärdig.
Jag dricker kaffe men ingenting får mig att vilja vara vaken.
Jag skulle somna nu, i Försäkringskassans telefonkö, om det inte vore för Kent.

Nu är det nog min tur.
Snart....