Raise That Glas For Me

Underbara lördag, fasansfulla söndag.

Vi sjöng på förfesten, högt till ballader, vi sjöng på balkongen på den stora festen, vi skrattade och skrek och hade en fantastisk kväll.
Det blev sent men vi hade kul oavsett hur trötta vi var.
Framåt två, tror jag det var, var det dags för oss att åka hem. Delar av oss gick snabbt till tunnelbanan i kylan och korta klänningar, delar av oss tog taxi. Vi klarade oss bra och allt gick som det skulle, jag gjorde dock ett fall i en trappa på T-centralen så jag är lite blå på vissa delar av mig, och det gör lite ont.
Och under hela den fasansfulla söndagen var jag trött.
Jag låg i soffan, i stort sett oförmögen att röra mig. Men det var det värt... Det är det värt.

Första arbetsdagen som skulle vara länge än fyra timmar blev så lång som tio. Övertid ska göras, flera, flera timmar på ett antal veckor. Men det gick bra, jag är inte mer trött än jag varit de dagar jag bara jobbat fyra.

Och Försäkringskassan ringde, kötiden för mig hos dom var inte mer än typ två dagar. Dom har beviljat mig flera tusen som kommer i veckan. Så snabbt hade jag aldrig trott att det skulle kunna gå.
Försäkringskassan drog därmed ett streck över en tung vikt i mitt papper.

Och nya skor har anlänt, de invigs imorgon, jag hoppas också att jag och solen står på samma sida och slåss för samma goda saken som är våren imorgon.
Jag längtar så mycket, vill så gärna ha.

Så allt har börjat riktigt bra.
Fredagen var fin med vin och choklad. Lördagen var fantastisk med vin ibland vänner.


Ingen slår mig om jag nynnar.
Ingen avskyr mig för att jag ler, så jag fortsätter så.