Go To Sleep With Closed Eyes

Precis som jag igår konstaterade; trots all omkringliggande och flygande lycka släpper jag inte sjukdomen ur mitt sikte, och den heller aldrig mig.
Jag ler mer än jag gråter, dessa dagar, men jag är fortfarande oroad över nästa nedfall. Det känns i magen att jag kan förvänta mig ett till.

Och minnet fascinerar mig.
Under glada stunder glömmer jag genast bort vad det var som smärtade och hur ont allt gjorde.
Jag kan läsa om de känslor som slog mig dagen innan men tycka att allt känns främmande och obegripligt. Det är inte jag som varit där, det är inte jag som legat utslagen i sängen och nedslagen i soffan.
Det är inte mina tårar som runnit, det är något annat.
Människan är bra på att förtränga obehag, mitt minne är tränat att göra detta extra snabbt, allt för att orsaka så lite efterskalv som möjligt.
Men självklart finns de där, och mäter dessutom ganska högt på richterskalan.
De slår ner när jag är som minst förberedd eftersom jag, mot mitt kloka sinne alltid glädjer mig över lyckan och tar ut i förskott även fast jag lärt mig att jag aldrig bör.
Efterskalven är lättare än det största men ger mig ändock mycket besvär.
Mina inre hus och stående träd är alltid svaga och kan slås ner till och med av minsta vindpust.

Och jag fortsätter att konstatera och fundera, och ibland till och med orsaka mina egna efterskalv.
Positiva egenskapen att vara insiktsfull och kunskapen att kunna sätta ord på känslor och tankar i all ära, men...
Jag måste lära mig att sålla ut ondskan, och ju tidigare jag lyckas, desto tidigare kan jag börja att förtränga.

Och ja, för att besvara min egen fråga.. Jag tycker fortfarande om att vara här, den bästa vilan får jag i detta huset, men när det skriks och uttrycks ondskefulla tankar får ingen av dom det lätt, och heller inte jag.