Jag har konstant skakande ben och en konstant genomsyrande pirrighet i min kropp.
Jag gillar den känslan..
Jag älskar den jämfört med depressionen.
Depressionen är min värsta fiende.
Depressionen är min egna djävul. Den vinner oftast krigen jag har mot mig själv.
Den tar mig till platser som är värre än en frisk människas mardrömmar.
Vi har ett alldeles för långt gemensamt förflutet, jag och min fiende, detta glömmer jag aldrig.
Jag ska inte glömma att jag är sjuk, jag får inte glömma. Jag ska heller inte glömma att jag kommer att bli frisk, med hjälp av mina starka mediciner och min vän på mottagningen.
Aldrig hade jag trott att denna hjälp fanns att få, jag trodde mitt liv var över och att hoppet var slut, visste inte någonstans jag skulle kunna hämta mer.
Nu vet jag.
Allt kommer att bli bra, till slut.
Jag kommer aldrig att sluta hoppas och jag kommer aldrig att sluta drömma om ett bekvämare liv.
Jag älskar ju trots allt - allt.
Jag ska göra det bästa av morgondagen precis som denna dag.
För nu vet jag, det är inte så långt till att bra få vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar