When The Sun Goes Down

En fredagsnatt nära döden.

Förmiddagen i växeln var bra. Chefen var omtänksam, berättade att hon inte bara spejar bakom min rygg utan även vakar över mig.
Mot eftermiddagen kom ledsamheten och tveksamheten. Jag ville inte längre vara med, ville inte vara en del av det påfrestande spektaklet.
Tårarna var nära, men jag lät dom inte synas. Jag omvandlade dom till osynliga.
När festen började var vi färre än jag trott vi skulle vara, jag var trött men jag var där, delade med mig av stora leenden och njöt av det underbara sällskapet.
Självklart skulle vi ju sjunga karaoke, men på vägen dit började allting att förändras.
Caroline var trött, jag var ledsen, de andra skrattade högljutt. Så Caroline åkte hem, de andra skrattade fortfarande högljutt, jag fanns inte riktigt där.
Mitt i deras skratt kom mina tårar. Jag ville åka hem men vägrade bli lämnad ifred, sällskap hem skulle jag ha för att det troddes att det skulle kunna förenkla för mig. Jag ville inget annat än att bli lämnad ensam med min panik.
När vi väntade på tunnelbanana vid Fridhemsplan fick jag nog. Jag ringde sjukvårdsupplysningen.
Jag grät, jag hade krämpor i magen. Tina höll min hand när folk stirrade nyfiket.
Sjuksköterskan i luren hörde inte mycket av vad jag sa utan hänvisade mig till St Görans Sjukhus Psykmottagning. Aldrig i livet tänkte jag, inte i första, andra eller tjugonde taget. Jag blev kallad för otroligt jävla envis och fick tillslut insikten att de kanske skulle kunna hjälpa.
Så vi tog tåget tillbaka, halv ett mitt i fredagsnatten, gick förbi Electrolux huvudkontor längs en kolsvart gångväg. Till slut syntes pilar som pekade mot huset jag skulle in i. Jag var livrädd. Jag grät. Jag önskade mig bort därifrån, vart som helst annars ville jag vara, men inte där.
En man mötte oss i dörren, han lät mig väntai väntrummet tillsammans med mina bästa vänner Joel och Tina och kom sedan ut för att tala med mig, ställa lite frågor, skapa sig en uppfattning om varför mina tårar inte kunde sluta rinna.¨
Han frågade bland annat om jag var suicidal. Jag svarade att jag är för feg; att jag inte vågar. Jag ser det som en brist hos mig. Jag har fel.
När han hade pratat färdigt med mig; när han hade skapat sig en mindre uppfattning om mig och mina svårigheter fick jag vänta på läkaren.
Mattias Frisk - en ängel i mina ögon. Mattias pratade med mig, lyssnade till mig. Jag grät. Jag satt ihopkrupen, frös som om jag var på Antarktis iklädd endast bikini.
Mattias ville ha mig kvar på St Görans över natten. Jag var livrädd. Jag ville inte, inte ensam, inte någonsin. Han tyckte att jag skulle lite på honom; att jag skulle våga tro på att dom skulle kunna hjälpa mig.
Jag vägrade andas. Ville till en annan plats i världen där jag kunde vara trygg och lycklig.
Han lät mig gå, på villkoret att jag inte skulle skada mig förrän jag hamnat på ruta två, som är psykiatrimottagningen Mattias nu remissat mig till. Ängel.
Han gav mig också små, små vita piller som skulle hjälpa mig igenom helgen; ge mig fiktiv glädje och verklig sömn.
Jag hade aldrig klarat gårdagsnatten utan mina vita små vänner.
Efter en stund gick jag skakandes därifrån, fortfarande livrädd, panikslagen och tårarna rinnandes nedför ansiktet.
Tina och Joel gick stenfrusna stegen bakom mig. Jag avskydde mig själv som dragit dom med hela vägen ut dit.
Tina och Joel. Älskade älsklingsvänner. Finns inte ord som kan beskriva min tacksamhet.

Tina och Joel åkte sen hem till Tina och åt nattmacka.
Jag åkte hem till min trygga lägenhet.
Tårögd ringde jag mamma precis innan fyra på morgonen, mamma som legat vaken hela natten med en känsla i magen om att något var fel. Mamma, mamma, mamma, bästa mamma.
Efter den långa redogörelsen jag gav henne somnade jag, allt tack vare den lilla vita.

Imorse när jag vaknade trodde jag att allt varit en dröm.
Jag försökte placera nattens händelser ihop med verkligheten, det var omöjligt.
Men så ringde min älskade syster och berättade att hon skulle komma så att hon skulle kunna hålla min hand i natt. Drömmen kunde då hanteras som verklighet och jag blev stolt över mig själv, jävligt stolt.
Jag har gått ett steg; slagit tärningen och vunnit ett extra steg. Det händer saker. Det kan bara bli bättre nu.
Jag kommer att få hjälp, det har Mattias lovat.


Joel tog mig på stan idag, för att mitt humör aldrig skulle få falla ner i botten. Vi sprang bland alla andra frussna stackare på Kungsgatan från datorbutik till datorbutik.
Det slutade med att jag har en ny skrivmaskin och en ny musikspelare, i en och samma tekniska pryl dessutom. Den är stilren, den är stilig och den är min.
Syster ska nu sitta här och hålla min hand när vi tittar på världens bästa film "Man Tänker Sitt".

Det var en fredagsnatt nära döden,
nu är en lördagsnatt som talar i språket äntligen, äntligen, äntligen.
Det finns hopp för mig också, det har Mattias lovat.

Regniga Dagar Gör Soliga Dagar Till Soliga Dagar

Efter regn kommer uppenbarligen alltid solsken.

Torsdagen blev vacker och trivsam. Trots de tunga bekymmren som höll sig fast i mig under onsdagsnatten. Jag vaknade upp relativt utvilad och torr i ögonen. Jag fick som jag önskade och livet var underbart igen.
Sedan dess har det varit relativt stabilt.
Det finns egentligen ingenting som kan störa, så jag lämnar oron åt andra dagar.

På jobbet firar vi med tårta i eftermiddag då morgondagens födelsedagsbarn ska uppmärksammas.
Ikväll får jag främmande i massor och kramar i massor. Efteråt ska vi sjunga karaoke.


Efter regn kommer givetvis alltid solsken.
Att ha ett större paraply i regnet skulle dock enbart göra gott.

Prinsessan Av Sundbyberg Med Tårfyllda Ögon

Det vände en gång.
Jag blev förvånad, men lättad.
Sedan vände det igen.

Jag gråter på grund av förfärlig trötthet.
Jag gråter för att jag inte kan sova.
Jag kan inte somna eftersom jag gråter.
I huvudet cirkulerar bara ondska och smärta.
Och pannan kniper ihop sig okontrollerbart.

Magmusklerna värker, de slits och dras i, som gummi.
Andetagen är tunga som bly, att dra ner luft i lungorna är som att försöka svälja en tapp av is.

Allt jag önskar är att få somna.
Allt jag önskar är att få ro. Jag ber inte om mycket.

Jag vill inte behöva vakna tidigt, tidigt, så där jävla tidigt imorgon bitti.
Jag vill slippa känna den pressen att jag måste, le.


Första problemet var spaghettin som brändes fast tack vare att jag slösade tid på annat. Det enda som fanns i skafferiet som skulle kunna liknas vid substitut var makaroner. De smakar inte gott.
Den sönderbrända spaghettin blev ett problem alldeles för rikt på smärta, fick mig till att behöva lugna nerverna med nikotin.
Den öppna altandörren frös mitt hjärta till is och fick magen att börja krämpa.
Jag efterlängtade en kram.
Jag saknar fortfarande honom. Den jävla idioten som ena dagen frågar hur jag mår; andra dagen önskar att jag ska tänka om. Och jag förstår inte vad han menar. Klipska, kloka jag förstår inte vad han menar. Hur skulle jag kunna..
Varför ska jag ens försöka.
Jag föraktar istället.
Jag tänker om.
Måste bara finna någonstans ifrån att ta energi.


Jag skulle få en tidig kväll och en lång natt för att imorgon undvika att verka nedstämd.
Det blir en sen kväll och en kort natt.
Jag vill inte ha detta. Jag är inte sugen; fullständigt ointresserad.
Jag sörjer mina patetiskt tårfyllda ögon.

Det Kunde Få Vara Annorlunda

Nytränad.
Nyduschad.
Nystädat.
Spelar ingen roll. Det gör ingen skillnad.
Jag är tom, så oerhört tom.
Längtar tillbaka till ledigheten, finns fortfarande så mycket kvar för mig att hinna med.

Suck.
Detta är obekvämlighet i värsta grad.
Illamående på högsta nivå.

SJ (Mer Inkompetent Än Så Här Kan Det Inte Bli)

Jag kan ha haft tur tidigare då förseningar inte drabbar mig ofta. Men jag lyssnar alltid till rykten som ofta säger att andra blivit drabbade. Dessa sanna historier får mig att avsky.
Ikväll var det min tur att bli utsatt för alla förfärligheter som kommer med ett försenat tåg.

Denna vanliga tisdagskväll, den sista av kvällarna på den korta ledigheten var planerad.
Jag skulle tvinga mig själv att åka från Gävle redan vid klockan sen för att hinna hem till Fredrika och vinet hon inhandlat till kvällen. Halv åtta var det tänkt att jag skulle infinna mig på Centralen vilket skulle ha fått mig till att kunna packa upp, duscha och dricka vin i riktigt påtaglig lugn och ro.
Planerna sprack.
Jävla SJ. Förstör och stör.
Försenade tåghelvetet gör att jag är framme i Stockholm först halv nio.
Avsky. Hata. Förakta. SJ.
Förlåt Jonas, men jag kan inte låta bli.

Fredrika sitter dock och väntar på mig hemma oavsett när jag kommer, och vinet väntar även det på mig, förhoppningsvis redan upphällt i ett glas när jag kliver innanför dörren.

Krunegård förgyller dock min resa trots att ilskan i mig kokar.
Han sjunger om Prinsessan Av Peking.
Jag skriver om Prinsessan Av Sundbyberg.

Imorgon är det att gå tillbaka till jobbet som är första prioritering.
Jag ska orka.

Skapa En Dröm

Och nu är jag till råga på allt; som grädde på tårtan rädd för att somna.
Är van vid att dela rum när jag är här, i det riktiga hemma. Denna natt blir annorlunda.
Tankemässigt är jag heller inte redo, tankemässigt behöver jag fyra glas vin för att våga blunda.

Hur gör jag för att våga?
Hur beter jag mig för att skapa en sömn; hur gör jag för att skapa en dröm?

Aldrig Rätt Tid, Aldrig Rätt Plats

Sista natten i den säng jag är uppväxt i.


MSN är ett djävulskt påhitt.
Några ord skrivna utav någon annan kan göra fasansfull skillnad, och aldrig hinner mina tankar med så att ett svar kommer fram innan det är för sent.
Det hände alldeles nyss.
Han, den förskräcklige och egoistiska som är den jag senast var kär i hörde av sig, efter en vecka då han varit tyst som en mus.
Han bad om hjälp. Jag bestämde mig för att på en gång inte finns tillgänglig för att hjälpa.
Han tjatade. Jag jämförde honom med den fasansfulla som hotade mig med slag men som fortfarande ringer när han är arg och behöver skrika.
Han blev arg. Det passade inte att höra sanningen och sade att om han vore som den fasansfulla skulle han ha hotat mig med kniv för länge sedan.
Sen vände han på allt, plötsligt var det jag som gjort fel, jag som var dum, jag som utnyttjade, jag som svek.
Han har fel. Jag har rätt.
Jag hade bestämt mig för att släppa.
Men precis som att det aldrig är rätt tid och att det aldrig finns någon rätt plats; precis nu när jag var redo slets allt upp igen, och allt på grund av den där idiotiska uppfinningen.

Nu saknar jag.
Jag längtar efter och vill be om ursäkt och förklara att jag aldrig någonsin menade att göra illa.
Men
Han sårar.
inte jag.
Han sviker.
Jag sviker inte.
Jag tänker om.
Igen.

Samma Nätter Väntar Alla

Ikväll hyllas den andra hjälpande handen i mitt huvud.
Markus Krunegård - min vampyr.
Han syns inte till på tv lika mycket som Birro, som är med på Bingolotto och allt, nästan så att man får nog, men den som söker han finner och letar man runt i bland annat SVT´s arkiv kan man även hitta filmer på Markus med k.

Söndagen har varit lugnare än lördagen.
En god natts sömn behövdes för att göra skillnad. En god natts sömn och en tok-söt liten syster.




Sover hos dig på din nåder
Rör dig fast jag inte får det
Önskar att jag bara drömde
Att det var en vanlig söndag

Måndag morgon förra året
Ångrar hela förra året
Ångrar att jag aldrig svarade
Att jag bara lät dig vara

Samma nätter väntar alla
Utan dig är alla kalla
Långa mörka utan sömn
Du ligger med nån annan tönt

Den här stan är ägnad dig
Alla gator hånar mig
Och mina tårar din stad
Vet att allt är alldeles för sent

Jag vet jag har mig själv och skylla
Har vetat det varenda fylla
Varje gång jag skakat hem
Och längtat efter dig igen

Alla filmer, alla böcker handlar om dig
Alla ryggar tillhör dig
Tills jag går fram
”Förlåt jag trodde det var nån annan”

The Story Of Pain (I Oceaner Av Svart)

Hela kroppen värker.
Själen är i bitar.

Jag och Fredrika hade en mysig kväll igår.
Birro fick en röst av mig och höll sig kvar i tävlingen.

Bekanta ansikten tittade förbi. Ett av dom till vilket jag tidigare endast haft en röst, nu har rösten fått ett ansikte. Vi drack vin. Vi pratade om gemensamma nämnare, vi pratade om rättegångar och polisförhör.
När hon och labradoren hade lämnat lägenheten tittade nästa vän förbi; en välkänd, en gammal vän och numer även granne som alltid kommer att för mig vara speciell.
Vi hade så roligt; pratade om gemensamma idoler, skrattade och lekte dj's och det blev sent.
Sällskapet i sängen sov redan när jag bestämde mig för att det var dags att blunda. 04.30 såg jag tiden sista gången sedan började drömmarna att spelas för mig i mitt huvud.
04.30, jag som inte ens trodde jag skulle orka ta mig igenom Let´s Dance.

I morse när jag vaknade värkte huvudet - lördagsmående.
Träningsvärken som pinat mig hela veckan hade försvunnit men i mitt huvud var allt en enda röra, och än är inte röran iordningställd.


Tågresan blev av idag, efter en hel dags velande och flera kilo ångest utan egentlig anledning.
Tågresan var tung.
Andetagen var tjockflytande, ögonen blöta också utan egentlig anledning.
Jag längtade av, ville bara vara framme.
Krama och hålla om.
Gråta ut.

Fredagskvällen var ju så bekväm; så lätt, vägde inte onödig tyngd.
Och han var så solbränd och fin, så varm att hålla i.
Varför kunde inte lördagen få nynna samma melodi?
Varför kan inte alla dagar vara lika vackra som de dagar som har de där på topp-lyckliga stunderna?

The story of pain - den är evigt lång, slutar aldrig att berättas.
Och jag är redan jävligt trött på den.
Dagarna överlevs, men...
Det handlar inte om att livet ska levas till fullo, varje minut ska tas vara på; det handlar bara om att inte gråta, inte ha värkande muskler och en trasig själ.
En dag utan tårar gör mig stolt men förvånad, två dagar utan tårar göra min förundrad över vad det är för märkligt som sker, om tre dagar passerat startar maskineriet igen och börjar söka efter anledning till varför känslorna är förändrade, då hittas alltid något, då går det alltid att hitta tillbaka till tårarna igen.


Jag är ledig från jobbet måndag och tisdag - i den stressigaste tiden behöver jag som mest vila.
Jag stannar i Gävle.
Jag stannar där jag otroligt och förvånansvärt nog alltid kan hitta trygghet som kyler mig under varma dagar och värmer mig under de som är kalla - i oceaner av svart.

Höjden Av Tristess (Långsamma Minuter)

Växeln idag igen - dit ingen, absolut ingen ringer.
Facebook och snabbchattandet med de goda vännerna som egentligen bara sitter enstaka meter ifrån mig är vad som håller mig vid liv, och Läkerol såklart, alltid läkerol.

Jag avbokade min Gävlebiljett och bestämmde mig för att stanna kvar i min fina lägenhet i ytterligare några nätter.
Efter otroligt fina och underhållande lönespecifikationer bestämde jag mig också för att vara lite ledig, för det är jag värd. Så Gävle får längta lite till och jag får hålla ut i Fredrikas sällskap.
Ikväll dansar vi med Birro.

Jag Letar Lugn

Jag och Fredrika såg Snabba Cash igår, jag har längtat efter att få uppleva den filmen, och den var bra, den var riktigt bra och fick grannen till höger om mig att sätta hjärtat i halsgropen flera gånger. Något mäktigt intryck gjorde filmen dock inte på mig eftersom jag efteråt inte ville bli gangster och snortare av kokain på samma sätt som jag ville bli detektiv efter att jag såg Sherlock Holmes och fransyska som efter jag såg Amelie Från Montmartre.

I helgen väntar Gävle på mig med spänning, säkerligen med mer spänning än jag väntar på Gävle, jag söker bara stillsamhet denna gången.
Nästa helg väntar förhoppningsvis karaokebaren på oss då vi ska inta våra platser med mikrofonerna i halsen och uppvärmda fylle-sångröster. Som vanligt görs allt på alfa-vis.

Fantastiska Leda!

Avsnitt efter avsnitt. Timme efter timme.
How I Met Your Mother är verkligen del av topp tio av världens bästa uppfinningar.
Birro leder tåget.

Jag är så uttråkad att alla ansiktsuttryck skriker utleda.

Är fortfarande krasslig, önskar att datorn kunde kommer ned i brevinkastet nu och underhålla mig.
Lyckades äta lite, lite mat, det smakade inte så värst bra, men ner gick det.
Önskar att jag visste att jag ska vakna pigg som en mört; frisk som en nötkärna; glad som lärka imorgon bitti.
Jag avskyr när jag inte kan förutse.
En till dag med leda.. Vad gör jag då?
Möblerat om har jag redan gjort, ställde fram lite böcker, trots att jag egentligen inte hade energi som räckte till.
Ska tvinga mig att orka läsa ikväll, eller åtminstone öppna böckerna och flörta med orden; uppvakta dom och få dom till att läsa sig själva högt för mig så att jag inte behöver.

So Light Is Her Footfall

Jag är befriad från friskhet; förgylld av sjukdom.

Vaknade upp ihop med fruktansvärd trötthet, trots en tidig gårdagskväll.
Ville inte gå upp, längtade till nästa stunds sömn, smakade av illamående. Tog mig dock till jobbet trots krämporna men gav upp ganska snabbt.
Vet inte vad det är, hoppas med allt hopp i min kropp och själ att det inte är den där förfärliga sjukan som tar tag i människor varje vinter och får dom till att inte vilja äta på flera veckor.
Sjuk i magen - kommer det över mig är det djävulens verk.

Min älskade, bästa vän; datorn har ju varit sjuk sedan länge. Ett konstant, långutdraget virus har den åkt på. Så nu ska den få läggas till sömn då en ny, inte lika kladdig och smutsig, frisk och fullständig dator blivit beställd.
Impulsköp. Lycka. 1-3 dagars leveranstid sen är jag ännu lite närmare fulländan.

Av Alla Sätt Att Leka Svår

Lika förutsägelsebar som vetskapen om att en fallande stjärna kommer slå ned någonstans i universum är jag nog. Men det skadar inte att försöka se svår ut; av alla sätt att åtminstone försöka spela teater.

Caroline har en fin lägenhet på Södermalm som jag fick beskåda idag. Katten var lika förtjusande den med, dock var ju Caroline mer intressant än den lilla som tassade runt på fyra ben och nös som att den var besatt av svininfluensan.
Caroline lärde mig att uppskatta kartböcker, visade mig platser dit hon vill åka och fick mig att bli sugen på att dra iväg. I brist på fantasi skulle jag nog dock välja att ta mig till en plats där jag tidigare varit.
Paris. New York. Städer där människorna lever och känns.

Vi pratade om att en rolig timme på fredagseftermiddagarna på jobbet skulle göra veckorna ännu mer värda.
Vi talade om allas olika sätt att uppträda, och framträda. Jag och Carro skulle underhålla genom att stå framför alla andra och se svåra ut, både med hjälp av märkliga blickar och svaga leenden.

Att se svår ut är inte en tung livsuppgift att sköta.
Med en halv-död, rikligt funderande ändock ofokuserad blick och ett leende vågrätt sträckt i ansiktet lyckas man väl, utan att behöva slåss speciellt mycket.
Jag försöker många gånger att leka svår, speciellt när jag spenderar tid ensam med främlingar.
På tåget står jag gärna, med händerna i fickorna, stirrandes ut genom fönsterrutan på allt som passerar förbi så fort att mitt sinne knappast hinner skapa sig någon uppfattning om vad som visades.
Jag försöker få dom att tro att jag enbart njuter av det som sker och att allt som sker tas på allra fullaste allvar, även om egentligen ingenting av någonting överhuvudtaget rör mig i ryggen; inte skrämmer, inte glädjer, inte gör skillnad.
När jag vandrar ensam på folktäta gator är det likadant. Jag går fort, så att man ska tro att jag har bråttom till viktiga möten, och bråttom har jag men det på grund av att jag redan är sen - en svår är aldrig i tid; en svår en får man vänta in; längta efter och se framemot.
Så vill jag framstå.
Svår.
Komplicerad, och tung.
Innerst inne är jag fruktansvärt förutsägbar, lättsam och enkel - det enda som egentligen är svårt är att dölja pretantioner.

Av alla sätt att vilja vara svår.
Det blir mer spännande så.

Poeten Blir Detektiv (Det Enda Som Krävs Är Lite Ansträngning)

Jag är den nya Sherlock Holmes.

Fredrika och jag såg filmen om honom ikväll.
Influerad av filmen, som jag alltid blir när dom ses på biografer; efter Avatar ville jag till exempel vara blå, har jag bestämt mig för att bli en detektiv, den mest nyfikna någonsin i världen dessutom. Jag kommer att ha en konstant nyfiken och undersökande blick och ingenting kommer framöver att undkomma mig - den lilla detektiven Ida "Sherlock Holmes" Wall.
Den största frågan är dock: Vem ska bli min Watson?

Än så länge har jag enbart löst ett fall - fallet med The Strokes gamla, försvunna men nu återfunna skiva. Den har på nytt fångat mig med bojor och kedjor och slängt ner nycklarna i en hårt porlande bäck. Nycklarna kommer aldrig att kunna hittas.


Imorgon är en ny början på ännu en vecka, det är fasligt vad tiden går fort. Jag lär mig aldrig, däremot har jag förstått att det inte finns några möjligheter eller chanser för mig att någonsin komma ikapp.
Lyckligtvis går alltid allt det enkla och vardagligt vardagliga att förvandla både till ond och god magi, det enda som krävs är lite ansträngning, och måhända lite detektivarbete för att hitta de snår som är de bästa att vandra på.

Världens Skönaste Soffa

Världen skönaste soffa - jag bor i den idag, liggandes. Tog över Joels plats när han åkte hem till sin egen.

Ögonen blir överansträngda till och med av att se på det lättsammaste tv-programmet; de följer inte bilderna som visas utan förstår först när rösterna talat klart.

Jag bakade min kaka. Jag åt av min bakade kaka och av mina köpta kakor, alldeles för många dessutom. Jag åt upp resterna av mackan från allra bästa Subway som jag och älskade, favorit-vännen var och köpte tidigare idag. Och suck så trött jag är. Trötthet utan dess like.

En annan favorit och jag upptäckte igår ett gemensamt intresse för Markus Krunegård. Jag berättade om bilden på honom som jag har uppsatt vid skrivbordet.
Birro känns lite uttjatad, trots det kunde jag dock inte låta bli att idag kika på Rumban han dansade igår.
Dom är mina vänner på avstånd; min räddande ambulanspersonal och mina hjälpsamma assistenter och vägvisare.
En annan av dom som var där har aldrig varit en favorit, snarare avskydd, precis som en av dom som tågade med mig och Joel hem. Plötsligt kan dock sinnet bli friskare och man kan upptäcka att det är mer ansträngande att ogilla än att tycka om så då kan man se sådant man tidigare valt att blunda för och märka att de nog inte är så farliga; de kan lika gärna få vara med de också, och till och med få mig att skratta.
Självklart kommer det alltid att finnas fiender, men även fiender kan göra dåliga dagar till bra.


Mr Saturday - jag spenderar dig i världens skönaste och mest perfekta och lånade soffa.

Bak(fylla)

Jag hade rätt, jag måste vara synsk.
Vi hade en toppen, toppen, toppemkväll. Det bjöds på fördrink och chips och även om inte alla var så trevliga som dom kan var så var dom viktigaste finast och roligast och jag skulle vilja krama om dom allihopa på en och samma gång.
Joel sällskapade mig hem och somnade i min soffa nästan innan jag ens fått av mig mina skor. Själv somnade jag en stund senare utan att jag ens märkte det. Sömnen slog mig hårt och fort och jag bara föll.

Vi vaknade upp i förmiddags; trötta, hungriga och med huvudvärk. Som vanligt. Men det är det väl ändå värt, i alla fall denna gången.
Joel har nu åkt hem men jag är fortfarande trött, hungrig och har huvudvärk. Försöker att orka resa mig ur soffan men jag kommer endast halvvägs.
Jag orkade dock handla ingredienser till kaka tidigare ikväll så så fort huvudet och kroppen kommer överens med varandra igen ska jag baka; baka en kaka som jag inte gjort på otroligt länge och göra detta till en klockren bak(fylla).

It´s Friday (I´m In Love)

Äntligen fredag.
Jag är fullständigt förälskad i den här dagen.
Tur har jag också som har fått placera mig i växeln denna förmiddag. Till växeln ringer de som inte vet var de ska ringa; till kundtjänst ringer de som vet var dom ska, vet vad dom vill och vet att dom vill skrika.
Jag är lyckligt lottad som slipper lyssna idag.

Efter jobbet ska vi äta pizza.
Efter pizzan ska vi festa på Alfa-vis; fantastiskt vis.

I Still Need You To Comfort Me

Denna låt är vår.
Bara vår.


I've been roaming around
Always looking down at all I see
Painted faces fill the places I can't reach

You know that I could use somebody
Someone like you
And all you know
And how you speak
Countless lovers undercover of the street
You know that I could use somebody
Someone like you

Off in the night
While you live it up I'm off to sleep
Waging wars to shape the poet and the beat

I hope it's gonna make you notice

Someone like me
Somebody
Someone like you
Somebody

I've been roaming around
Always looking down at all I see



Med mörkret kommer tårarna.

Sida Vid Sida Om Lycka

Det spritter i mig ikväll; alla nerver skuttar omkring i kroppen och att lyckas sitta still längre än fem minuter är lika omöjligt som otänkbart.
Det är lycka blandat med en tjugo kilo tung energikick.
Och ja, orden ljuder som bäst sida vid sida om olyckan, men jag måste lära mig att ta reda på även dessa stunder.


Jag uträttade några ärenden på väg från jobbet; ICA, Systembolaget och Apoteket - allt man kan tänkas behöva.
På vägen ringde jag ett samtal, ville dela med mig av information som jag hade letat reda på, inom parantes ville jag visa att jag ibland är världens mest tänkbara bästa vän och någon man inte bör kunna låta bli att förälska sig i. Ingens liv förändrades efter det samtalet. Rösterna var bara hårda och kalla, som igår när jag gav ett samtal en chans. Ingenting blev bättre efter det. Ingen har något att säga och ingen orkar ens tänka när vi har varandra på varsin sida av luren. Men att försöka hitta en förklaring till varför jag blir förälskad är som att hitta den fulla ekvationen av pi; halvvägs kan man komma, men sen står en stopp-skylt och blockerar framfärd på resten av vägen.

Jag ringde Joel sen, berättade om allt det stora som händer imorgon.
Jag saknar honom så och blir inte imorgon kväll en utav dom bästa vet jag inte vilken kväll som kan tänkas bli, men nej, förväntningar är ingenting att ha, de bara förstör och skapar besvikelse.
Men jag håller i honom hårt, så länge jag gör det blir jag inte besviken.

Ikväll blir dock en tidig kväll, trots allt sprittande och krypande i kroppen, lyckan får vila över natten så att jag kan vakna upp imorgon och älska fredagen.

I Can´t Say No

It suits me.


Kill Hollywood Me

Two in a row is a line
Two in a row is more than fine
I can´t say no
and you cannot say yes

We had to kill Hollywood me
We had to kill Hollywood you
We should have done it yesterday

Memories and fantasies are to be seen as enemies
To look at things the other way around
Will do as good
Will take us further from Hollywood
I was raised to move on when at this stage

Two kisses in a row
Two kisses in a street
To kiss his first one
and a one to go
My friends thinks you´re not good for me
I say I´m not good for me
But I can change
I can feel a change

Memories and fantasies are to be seen as enemies
To look at things the other way around
Will do as good
Will take us further from Hollywood
I was raised to move on when at this stage

Don´t go telling them what you know about me.

Thank God It´s Wednesday

Jag hittade lite rödvin i skafferiet alldeles nyss, det var precis tillräckligt mycket för att fylla upp ett glas. Antar att jag firar att det lyckligtvis bara är onsdag en dag i veckan.
Det är skönt att gå till sängs varje vardagskväll med vetskapen om att man överlevt ännu en dag.

Pratade med Miriam en stund ikväll. Fick höra hur bra hon har det, på det där andra stället. Två friskvårdstimmar i veckan får dom bland annat utnyttja, vi har bara en. Också slutar hon klockan två på fredagar. Det tycker jag låter väldigt luxuöst.
Å andra sidan, stället jag är på gör mig lycklig; dom gör mig på oerhört bra humör varje dag. Idag skrattade vi till och med åt något så hårt som dödsfall. Eftermiddagarna på vårat stället är lyx för mig.
Och en himla massa fest är det ju. Fredag får utgöra ett exempel. Jag har städat lägenheten ikväll, med hopp om att Joel vill komma och äta middag innan vi går vidare. Det finns inga förväntningar, inga förhoppningar, bara lite, lite, lite hopp om.

Jag springer fortfarande efter den där typen också, som för visso har börjat visa det verkliga, fina ansiktet, men det brister fortfarande på vissa fläckar, men så tänker jag att ju även solen har dom, så vad gör man.
Alldeles för många gånger har jag lovat att aldrig mer, aldrig mer, nej, nu får det för tusan vara nog. Men jag har inte svurit någon ed, så jag fortsätter som jag alltid gjort. Fjäskar, är otroligt inställsam och har förhoppningar och förväntningar lika höga som Turning Torso i Malmö.


Torsdag imorgon. Kanske firar jag även då, men då för att det dessbättre bara är torsdag en gång i veckan.
Efter torsdag är det fredag. Sedan helg.
Jag är glad att tiden i varje fall gått fort när man kikar på den i efterhand.

Rosiga Kinder Och Nya Klänningar

Jag gick till jobbet nedstämd, dåsig och fuktig i ögonen.
Jag gick hem som en av världens lyckligaste.
Händelse efter händelse bara vred om allting, till det mycket, mycket bättre. Även gråa och mörka dagar har sina stunder.
Den söta, rara börjar visa sitt underbara, riktiga ansikte igen. Fasaden som ville såra och göra illa verkar vara borttagen, lycklig är jag för det.
Ett födelsedagsbarn bjöd på godis, godiset gav mig sockerchock, trots att jag är van vid att äta betydligt mycket större mängder.
Sockerchocken ledde till att jag för mig själv fnittrade, skrek högt när något gick fel och skaffade mig en guldfisk på låtsas som jag lade i en pappersmugg tillsammans med gröna blad och två hallonbåtar. Ett akvarium. På låtsas.

När jag kom hem från lekstugan bestämde jag mig för att jag behövde nya klänningar, först till på fredag och sen resterande dagar av våren som snart är här. Nya klänningar plus nytt rosigt duschdraperi skickas till mig imorgon.
I samma stund som ordern lades ringde Joel, han gjorde min kväll, precis som vanligt, där kommer aldrig något att bli annorlunda.
Joel ska följa med på fredag, han kommer göra även den kvällen.


Kylan är fortfarande kvar, står utanför och dunkar på dörren, trycker på för att få komma in.
Jag låter den inte; jag öppnar inte utan låser om mig istället; sätter mig instängd som i en bunker. Vill jag kylan något tar jag mig ut. Ikväll tillsammans med The Strokes. Vi frös. Fingrarna, trots vantar var som frysta prinskorvar.
Nu är dom varma igen. Nu är jag inomhus, kylan är lämnad ute.
Ikväll ska jag somna i tid så att jag slipper gå med tårögda ögon och ett tungt huvud imorgon bitti.
Rosiga kinder och ett lätt sinne ska det vara.

This Night I Recall You

Det snöar ute, än en gång. Borde detta inte vara över nu?
Borde inte snötäckte snart omvandlas till våta fläckar och sedan dunsta bort under tiden man tittar åt ett annat håll och njuter av synen av ett grönt träd och en skinande sol.

Jag är insöad, på The Hills. Saknar Lauren nu när hon inte längre finns med.


Efter mycket om och men och lite tårar somnade jag inatt, vid halv tre, betydligt mycket senare än jag från början hade planerat.
Det är hopplöst när spöken plötsligt smyger upp bakom axeln och förstör.

Jag var på IKEA idag, själv.
Rea-varorna börjar ta slut men dom är ändå där på jakt efter byten, zombiesarna.
Även Carola var där, hon fick med sig en stor grön planta och något jag tyckte liknade en lurvig matta hem.
Efter besöket på det stora varuhuset begav jag mig ner i tvättstugan, tvättade nästan allt jag äger, städning med längtan efter vår kanske...
Några timmar senare upptäckte jag att jag hela dagen funderat på massa annat än honom.
I samma sekund som den upptäckten kom över mig slog det mig att jag saknar..
Fortfarande.
Mycket.

I wrote myself out of prison
and I fought a civil war
Didn't dare to meet my people
who drifted away in the world
Learned to hide in open spaces
in order to get my things done
and now I can't be found
Loneliness, when the day is done
This night I recall you
I saw you once and I think you saw me through
I'm still searching for you
Is it too late for you to come?
Too early for you to come?
Sing, love, the conflict on my tongue
Will my work ever be done?
Faithful own the true heart waken
Sing, love, the horror of my tongue
My beliefs have come undone
Lessons of love and teachings of time
This night i recall you
I saw you once and i think you saw me too
I'm still in love.

Som Han

Kan du gå som han
försök lyfta på din fot som han
flyta utan flyt som han
Kan du stoppa tid som han
be mig komma dit som han
få allt att kännas fint som han
Om du lyckas då kan det hända
att jag stannar över dagen
Och att jag följer med dig in till staden
åh för att minnas varför allt tog fart och
varför ingen sa att
Snart är det över...

Av Alla Sätt Att Inte Kunna Stå Emot

Det har fortfarande ingen betydelse hur mycket jag tänker att jag inte ska.
Når jag bristningsgränsen är det värdelöst att ens försöka.

Jag hade tänkt att falla i sömn för flera timmar sedan. Lade mig i sängen, precis som man ska, blundade men blev störd av livliga grannar, men jag är inte den som är den och plingar på andras dörrar för att lägga klagomål.
När jag märkte att stängda ögon var långt bort härifrån kom funderingarna, med funderingarna kom saknaden och längtan, med saknad och längtan kom läsandet av sparade sms. Skrivna ord är alltid livsfarliga för själen.
Och jag står inte ut med trycket som alltid tränger på på samma ställe.
Jag orkar inte.
Vill slippa.

Jag borde inte,
Jag ska inte.
Jag vill inte.
Jag kan inte
låta bli.

Han förtjänar det inte, och absolut inte mig
men jag kan inte låta bli
att vilja.
Illusionisten och drömmaren visar sitt ansikte ännu en tyst natt.
Kan inte stå emot.

Fina dag, när ska du bli långvarig?

Bekvämlig Ensamhet (Illusionisten)

Tiden med The Hills är över, för denna dag.
Stjärnorna på det där slottet fick mig både att skratta och att le. Mysigt tv-program är vad det är, lite naturligare än det jag nämner ovan med de bortskämda slynglarna - imorgon fortsätter the weekend break.


Precis när jag hade bestämt mig för att tillägna denna kväll till enbart mig själv blev jag bjuden på fest, av en riktig vän, en sådan där som det finns alldeles för få av. Kanske kommer jag att ångra mig att jag inte tog chansen och träffade henne ikväll, men jag hade bestämt mig, har trötta ögon och behöver denna helg som en enda lång vilostund.
Tidigare har jag fnyst åt idéer som har sagt att lugn och ro kan vara skönt och behövligt, tidigare har jag högt skrattat åt förslag som menat att jag absolut skulle kunna stå ut ensam några kvällar förutom dom som är vardagar.
Kanske har jag mognat, kanske är jag bara trött men åh, så underbart skönt detta är.
Ingen talar om för mig vilken kanal som ska visas på tv:n, ingen förutom jag önskar musik som spelas ut ur högtalarna, ingen slåss om täcket, ingen kräver någonting.
Detta är en fantastisk känsla.


Jag försöker att överkomma mina illusioner.
Nu när jag accepterat att detta blev en bekväm helg trots att jag innan var rädd för ensamheten borde jag kunna acceptera även annat.
Jag kommer aldrig att få som jag vill med honom. Jag kommer uppenbarligen inte ens att få det jag inte vill.
Ingenting ger han mig, ingenting bör jag ge honom, inte ett uns av tanke, inte en droppe av kärlek och endast torra tårar.

Jag avskyr dock att hela tiden behöva överkomma minnen och tvinga mig själv att glömma.
Så fort någon kommer nära gör dom illa och får mig att till en början illusionera om, men till slut även inse att jag behöver glömma det dom gjort som varit viktigt och stort.
Jag avskyr att de alla hela tiden ska försvinna och aldrig kunna finnas kvar, ens på avstånd.
Alla ska bort efter ett tag, och då handlar det inte om att sålla och rensa undan vissa delar utan allt ska väck; allt ska glömmas, om ingenting ska det drömmas.
Även om tårarna fortsätter att rinna...

Det är inte djävulska främlingar vi talar om denna gången, dessa typer blir först djävulska när de upphör att vara främlingar.
Det är när verkligheten smyger upp bakom ryggen som änglarna förvandlas till djävular.
Är det mig det är fel på eller är det dom onda som söker upp mig med hjälp av ett mäktigt luktsinne och visar mig sina fula sidor som är fulla av felaktigheter?
Jag vill tro på det sista.

Men, naivitet och illusionism hör alldeles för många gånger ihop.
Jag är naiv- jag tror alltid alldeles för gott om alla bakelser som ställs fram på bordet; jag är illusionist - jag tror alltid att den andra bakelsen ska smaka godare än den första, trots att bismaken av den första ligger kvar in på tuggorna utav den andra.
Jag måste sluta att drömma om sådant som redan förvandlats till förfärlig och obehaglig verklighet; någon gång måste jag lära mig.

Mycket tacksam är jag över att det finns rödvin, ännu mer tacksam är jag över att det endast är jag och jag som ska dela på vad som finns.


Jag är inte alltid olycklig, men det är sida vid sida om olyckan som orden ljuder som bäst.

Fenomenala, svindlande lördag; jag är ofattbart bekväm med dig.

My Hills

MTV visar The Hills-maraton som uppvärmning inför den nya säsongen som börjar imorgon - detta är den ultimata helgen att göra ingenting på.
Hela dagen idag; hela dagen imorgon - The Hills, The Hills, The Hills. Spännande, roande, avkopplande - förmögna, måttlöst bortklemade ynglingar som hela tiden sätter sig själva i alldeles för komplexa situationer som de inte kan tar sig ur. Jag känner igen mig alldeles för väl. Bäst av allt är att det aldrig är någon reklam som stör.
Lagom efter att det sista avsnittet visas ikväll börjar Stjärnorna På Slottet.
Fina, sköna lördag!

Solna Centrum visade sin sämsta och enda sida när jag där gjorde ett besök. Det finns aldrig något att finna där, oavsett vad det är man söker går man alltid tomhänt därifrån.


Jag längtar efter mina böcker men får hålla mig till Lauren och hennes vänner tills de dimper ned i brevinkastet.

Straight Thin Line

Fredag kväll.
Jag är så trött, så trött, efter en mycket långsam dag i arbete.
Vi väntar alla exalterat in de nya kollegorna med längtan efter lite förnyelse.

Fanny var så gullig så, också väldigt trött, men vem skulle inte vara...
Men hon höll sig i alla fall vaken tillsammans med mig och moster och såg Birro dansa sig igenom ett par minuter i tv. Han kan allt.

Annars så rullar allt på, ungefär som vanligt, och det knakar samtidigt som det rullar, ungefär som vanligt.


If I was a straight thin line
if I was a straight thin line
longed I for the curves and the rhythm
envied I the flesh
if I let go of mine
if I became a straight thin line


Imorgon ska jag promenera, laga god mat, inhandla litteratur, skriva samt låtsas och drömma.

Vägra!

Kärlek är farligt för hjärtat; det får hjärtat att spricka.

Jag försöker fortfarande att inte; inte tänka, inte känna, inte smaka..
Ju mer jag kämpar emot ju mer känner och märker jag; ju mer doftar och känns han.
Ju mer saknar jag, så att det gör ont. Inte riktigt jävla ont, men det smärtar.
Överallt.
I tankegångar och i den där klumpen med artärer som sitter i bröstkorgen.

Vägra kärlek.

Jag saknar sällskap i soffan. Jag saknar den ryggen vänd mot mig när vi ska sova.
Och värst är det om nätterna.
Värst är det de långsamma och tröttsamma nätterna.



It´s hard to be safe, it´s difficult to be happy.


Bör lägga melankolin för att sova.
Bör lägga mig själv för att sova.
Alltid ska det ske med tvång, aldrig kan det göras av vilja; det är hopplöst.

A New Secret

Kulturnyheterna hade alldeles nyss decenniekrönika på underbaraste SVT.
Jag tittade intresserat med stora nyfikna ögon.
Sugen blev jag också, så imorgon skickas Tranströmer x2 plus Kunzelmann & Kunzelmann iväg till mig. Lycklig kommer jag att vara när paketet hämtas ut.

Iskallt utomhus är det fortfarande.
Vintern är Satan som frestar psyket och testar tålamodet; vintern är en nivå av terrorism.
Att vägra den är omöjligt, har jag upptäckt, att uppskatta den är för mig otänkbart.
Satan, ta dina vita flingor till lärljungar och vandra härifrån.
Jag trotsade dock min rädsla för att halka och min frustration och tog en promenad efter jobbet. Den friska luften ilade i mina tänder och frös vätskan i min kropp till is.
Jag kommer aldrig att älska dig snö.


Imorgon är det Miriams sista dag på jobbet.
Jag klurar över present. Vill ge henne något som får henne att förstå att jag aldrig glömmer, en del av mitt hjärta i en burk kanske... ..att vara aktsam med.
Jag kommer att längta efter henne som en ros längtar efter vatten när det är tid för den att vissna.
Vänner bör aldrig lämna, vänner ska aldrig försvinna, åtminstone inte så länge man väljer att hålla i dom hårt.

Och Fanny är på sjukhus här i stan, nyopererad. Jag ska hälsa på henne när eftermiddagen har passerat.
Efter eftermiddagen imorgon är det ju även helg, två dagars ledig istället för bara en som är det enda veckan hittills haft att bjuda på.
Jag planerar en helg tillsammans med detox. Också ska jag skriva, en hel himla massa, och längta efter litteraturen.
Mitt fjuttiga ändock grova nyårslöfte viker jag inte in några kanter på; jag lägger mig inte.
Mig körs det inte med längre. Jag tar ingen som helst skit, inte från någon. Ingen är så viktig, längre...
It´s a new secret I have found. I have changed my priorities around.
I am in command.

Hur Förvandla Tystnad Till Oväsen?

Emma bjöd på världens godaste cheesecake idag i sin nästintill perfekta lägenhet. Balkong är det enda som saknas.

Syster har åkt hem. Lägenheten är tyst och tom igen.
Resten av veckan pratar jag extra högt med mig själv så att jag får känslan av att ljud finns i lägenheten även när jag är ensam med mig själv.
Tystnad går an en stund, men till slut saknas alltid oväsendet.

14 dagar med konstant sällskap. Jag funderar över hur jag ska lösa det blivande problemet som är att lyckas somna i tystnad.
Dessutom är det fortfarande kallt som vinter inne i lägenheten. Ett duntäcke + ett duntäcke ger förhoppningsvis bättring.



Äsch, orden finns inte alltid vid ens sida.
God Natt världen, det står stilla nu.

Världens Renaste Lägenhet (Plötsligt Händer Det)

Det är inte mig dom kallar för smutser. Jag är aldrig lortig och avskyr damråttor i hörnen, husdjur överhuvudtaget påfrestar mitt psyke.
Men riktigt rent hus är det sällan. Idag är en speciell dag - en ren dag.

Jag sprudlade av energi tillkommet av stress när jag kom från jobbet. Satt i soffan och skakade och hoppade med både det högra och vänstra benet och hade ryckningar i ena ögat. Ganska snabbt bestämde jag mig för att placera energin någon annanstans än i mitt eget lilla huvud. Så nu är toaletten skurad, golvet är torkat, under sängen är det helt dammfritt och hyllorna skiner av renhet. Städat och fint lagom till Fredrika kommer hem till helgen.
Hem ljuva hem, i helgen ska vi dela på mitt. Jag längtar.


En växt stod på mitt skrivbord när jag kom i morse. Stefan hade valt att dela med sig av sin och ställt en liten kvist i en pappersmugg på mitt bord. Den doftade och lyste grönt hela dagen.
Jag hade saknat dom mer än jag insett och var så full av allt möjligt hela förmiddagen att jag liksom inte kom på något att säga till någon, det kom inga ord ur min mun; bara "iiiih:n".. Jag är med andra ord nog ganska tom på aktivitet när det kommer till kritan...
Samma sak hände när Joel ringde tidigare ikväll. Jag skrattade hårt och högt och tog igen mig för hela veckan då jag kommer få skratta åt våra skämt på egen hand, nu när han inte längre är där...



Morfar har varit i himlen i sex månader idag. Fortfarande är han lika saknad och alla tjugo värmeljus jag har tänt lyser för honom. Starkast lyser det som står nedanför fotot på honom som står på min byrå där han har mig på sitt ena knä och min syster på sitt andra, han håller i oss hårt, rädd för att tappa, blundar med sina ögon och ler med hela ansiktet; Morfar ler med hela Morfar.
Aldrig slutar han att vara saknad. Ingenting är detsamma utan honom.
Älskade Morfar, varför var du tvungen att gå?

Les Étoile (Stjärnor I Språket)

Les étoiles les étoiles les étoiles
Dites-moi étoile, pourquoi je vous regarde?
Les étoiles les étoiles les étoiles
Dites-moi, étoile qui vous regardera?
Les étoiles les étoiles
Si seulement je savais
Dites moi étoile de qui obtenez-vous la lumière
Les étoiles les étoiles
Vous qui êtes belle dans les cieux
Dites-moi étoile, qui vous donnera l’amour?
The stars the stars shining up above
Tell me stars who will give you love
The stars the stars lights of white and blue
Tell me stars why I look to you.


Kunde jag tala franska skulle jag ha mycket mer att göra om dagarna.
Kunde jag tala franska hela dagarna skulle jag få ett intressantare liv och en djupare själ.
Det är vackert.
Lyssnade till min kusin och hennes sambo när vi hälsade på, dom talade franska till varandra.
Jag njöt, drömde mig bort lite smått och önskar så väl att jag också kunde. Inget av de ord jag vet om är vackert nog att slå de fina språkliga melodier som kommer ur en fransk talandes mun.

Svenskan är också vacker, fast mer tjusig, lite proper. Svenskan kan ofta låta lite för formell, lite för hård, som att språket inte talas bekvämt utan trycks fram; kläms ut ur huvudet och ut ur munnen.
Jag vill kunna använda vårat fina språk till det yttersta, men jag vill bli av med hårdheten och tyngden, jag vill enbart tala vackert; enbart använda lättsamma och mjuka ord.
Var hittar jag dom?
Birro, Sjölin och Öijer - jag behöver er vid min sida för att kunna tala vackert, jag behåller er vid min sida tills jag flytande talar ett eget påhittat Ida-språk.


Och du, stjärnan i himlen...
Jag förlitar mig på att du kommer att visa mig vägen.
Jag förlitar mig på att du kommer visa rödljus när det är tid för mig att stanna till och se och höra efter och jag förlitar mig på att du visar grönt när det är dags för mig att gå.

Ytterligare stjärnor väntar på mig på jobbet.
Det är halvdag imorgon - jag kommer att befinna mig där.

Någonstans Finns Det Liv

Staden lever idag, såklart den väljer att leva den dagen jag inte inte gör det.
Lediga dagarna har för alla passerat, tågen går vardagslikt, chaufförerna i bilarna har bråttom dit de ska. Påklädda är dom också, dom små och stora liven. Mössorna behålls på och dunjackorna som gör alla till Michelingubbar verkar vara beständiga.
Jag iakttar liven från min balkong.

Lyckligtvis är ju min syster fortfarande här. Hon håller andetagen uppe i lägenheten. Och Melody Gardot spelas i bakgrunden.

Huvudvärken från gårdagen har i alla fall gått över, men den höll i sig under hela tröttsamma söndagen.
Inga extrema misstag gjorde jag, men jag ringde några gånger. Fick aldrig något svar, fick aldrig frågan vad jag undrade när jag ringde.
Jag vill inte nämna honom något mer. Jag saknar alldeles för mycket och det är onödigt för han saknar inte tillbaka, så han ska inte nämnas.
Från och med nu, nej, inte nu, men NU: inget mer.
Jag saknar...
Punkt.

Jag har inte tagit mig till Apoteket än.
Kylan jag vet existerar utomhus gör att det tar emot, och huvudet väger så tungt att det nog inte klarar av att hållas uppe under trycket i luften.
Jag skulle vilja sova hela tiden.
Eller baka, något gott. Men i mitt huvud finns ingen receptbank, bara ett ordförråd.
Jag vet inget recept som innehåller ingredienser som mjöl, vaniljsocker och bakpulver, jag kan bara recept som innehåller uttrycken "jag", "trött", "önskar" och "vill".
Av dom ingredienserna blir inte någon bra bakelse, inte ens en kaka, bara massa o-färdigt kladd.

Ingredienser:
2 deciliter oro.
1 liter trötthet.
5 deciliter konstant självömkan.
4 matskedar glädje.
2 kryddmått krossad panodil.

Blanda alla ingredienser i en skål. Rör om med en slev, gärna en gjord av trä så att flisor från trät kan få ge extra bitter smak.
När allt är blandat; ställ skålen i frysen.
Sov en stund.
Sov sedan en stund till och glöm bort det du nyss tillverkat.
Vakna efter obestämd tid, tina blandningen i mikron, när det är i flytande form - häll ut allt i slasken i köket, spola rikligt med vatten för att få bort allt som är spår av den onödiga sörjan.
Ta sedan någon matsked av glädjen och börja om dagen på nytt, from scratch.

Choklad mår jag bra av. Choklad och zyx - en sådan dag får det bli.
Om inte livet vänder sig till mitt, får jag vända livet till mig.
Punkt.
Måndagen för mig får börja om. Inte nu, men NU.

Svidande Hals Och En Massa Film (Kramarna Får Vänta)

Tydligen var jag inte riktigt redo att gå tillbaka till jobbet ännu.
Vaknade med halsont och värkande bihålor i morse och valde att ge in för smärtan. Om man inte kan prata i telefonen ska man inte befinna sig på arbetsplatsen och för att undvika något värre sjukanmälde jag mig och somnade om.
Min säng är den skönaste i världen.

Bihålorna har slutat göra ont, halsen svider bara litegrann, men nu känner jag mig istället så nedslagen.
Jag borde inte ha gett in för halsen, jag borde visat att jag står över den och krälat ur sängen.
Jag skulle ju krama alla idag, jag skulle ju tillbaka.
Men de får vänta till imorgon. Jag får vänta till imorgon.

Idag blir det istället tusentals olika halsmediciner från Apoteket, te med citron och honung och en massa film.

Jag ska också ta denna dag till att försöka bota det nedfall som jag känner i magen är på gång.
Det snurrar lite för fort i mitt huvud och jag känner att jag på något sätt glömt bort allt som egentligen är så bra och att sängen istället är det mest fantastiska som finns, igen...
Men jag ska träffa Susanne imorgon, efter det blir det ordning och reda, igen...

Debaser

Två månader kvar till den stora dagen till den lilla systern fyller 20 år men hon lyckades ta sig in ändå... Obemärkt dessutom.
Älska Debaser Slussen!
Älska, älska, älska mitt Debaser Slussen!

Ett Stort Försök (Till Mindre Huvudvärk)

Vi var på IKEA idag.
IKEA var fullt av zombies som var där för att inhandla näring till deras döda kroppar, näringen i detta fall var då icke-ihopsatta hyllor och värmeljus - det var rea.

Ikväll ska vi göra ett stort försök till att få en toppenkväll.
Vi har ätit mat från världens bästa McDonalds och har rosévin som ska blandas med fruktsoda.
Så om bara mina ögon slutar svida kan nog detta bli riktigt bra.

Alko-lås på min mobil ska slås på strax innan tredje glaset intas.
Jag ska inte göra några misstag ikväll. Jag vill inte ha en fruktansvärd huvudvärk imorgon när jag vaknar, speciellt inte sedan det är den allra sista semesterdagen.
Gjorda misstag tror jag är värre för huvudet än själva giftet man häller i sig, så: inga misstag - ingen huvudvärk.

Mer Än Så...

Birro har Karlavagnen i radion ikväll.
Jag lyssnar på reprisen då jag självklart tidigare ikväll glömt bort att hans underbara röst skulle gå att lyssna till.
Birro talar om sitt senaste år.
Jag har redan talat om mitt och mer än jag sagt finns inte att berätta.


Jag saknar fortfarande min vän som är en favorit.
Han som så snabbt tog sig in, utan att i början ens ha märkts.
Många intryck under en kort tid, kanske alldeles för många.

Ju mer jag inte får ju mer vill jag ha.
Ju mer jag tänker, desto mer saknar jag. Ofantligt mycket.
Jag vill se honom framför mig och sträcka ut tungan åt honom, rakt i hans ansikte. Jag vill slå på honom som jag gjorde den kvällen då min tumme slog i soffan istället och vrickades till, förlorad verkar den sedan dess vara för evigt. Den värker fortfarande när jag rör vid den för hårt, det får mig att sakna ännu mer.
Han präglar mig så mycket mer än han vet om.
Kom ner ifrån snödrivorna och visa dig istället, du gör mer nytta här.

Jag försöker att inte haka upp mig; försöker att inte fastna.
Men som skrivet; ju mer jag inte får, ju mer vill jag ha.
Alldeles för elak har jag varit tidigare, alldeles för snäll är jag nu.
Jag gör mig till; krusar för honom för att han ska inse att han är viktigt, men han väljer att inte lyssna, så jag borde ge upp.
Det finns ingen mening med att tala till en döv människa.


Jag och syster tittar på en film men pausade handlingen så att hon skulle kunna duscha.
Filmen skrämmer mig, precis som mycket annat.
Det är några få dagar kvar av ledigheten, sedan är det tillbaka till kontoret igen.
Jag är nyfiken på att se om någonting är eller ser annorlunda ut, men nog mer nyfiken på att se om någon är eller ser annorlunda ut.

I Dream My Days Away

I dream my days away
I just let them pass
I dream my days away
Don't try to understand me
I make believe
I don't listen to what people say
I let the days go by
While I'm still young I dream my days away
I dream my days away
I just let the days go by


Broder Daniel - kungar alla år.

01.01 2010

Första dagen på det nya året.
Är det meningen att skillnaden ska kännas i magen?

Jag har haft det bästa tolvslaget på länge.
Vi tog på oss byxor och gick ut på balkongen ungefär fem i tolv, kikade lite på alla de smått patetiska fyrverkerierna som skickades ut i luften.
Vad är det egentligen vi firar?
Kommer något att bli annorlunda detta år gentemot det år som nu passerat oss så fort?
Jag förstår inte riktigt, jag hänger inte riktigt med tidens gång.

Snart dags att lägga sig i sängen, kanske...
Jag tänker på den viktiga vän som svek mig idag.. Alltid är det någon.
Jag tänker på den som är älskad som befinner sig i snödrivor och som vägrar vara som vanligt på grund av något jag misstänker är svartsjuka, men vad vet egentligen jag...
Arctic Monkeys spelas på riklig volym. Onödigt ja, må vara, men grannarna verkar ju inte tveka på att komma förbi med en plingning på dörren om dom vill säga mig något, så jag inväntar den stunden..
Jag röker inomhus också, må vara en dålig start men jag har inte lovat något inför det nya året och det är ju bara betydligt tolvslag en gång om året.


Min författarkollega och jag hade för övrigt mycket trevligt på pizzerian i Krylbo Centrum häromkvällen.
När flaskan var slut tog vi oss hem till honom och jag sjöng. Tillsammans upptäckte vi min fantastiska sångröst... Jag har fler fina egenskaper än jag vet om. Och en till träff blir det garanterat. Vi har fortfarande många personliga händelser att konversera om.


Men jag saknar den som befinner sig på skidor bland snödrivorna.
Han är så viktig, även om han vägrar inse.