Hej Då Fritid, Hej Övertid (Perfekt Kaos)

Verkar som att vi fullständigt vinkat adjö till fritid för ett par veckor framöver.
Två dagar i rad har jag varit på jobbet före sju, och inte kunnat släppa taget om datorn förrän efter fem någon av dagarna.
Dessutom har vi fått tillåtelse att arbeta lördagar fram till jul.
Vi kommer aldrig vara någon annanstans än där och lagom till julafton kommer ingen av oss ha en vaken skalle.

Men det är det väl värt. . .

Så lägenheterna har tålmodigt fått vänta.
Det finns liksom ingen ork kvar.
Jag och Fredrik åkte in till stan efter jobbet, jag halvsov på tåget…
Jag gick som en zombie på Åhléns men lyckades köpa lite glitter som jag ska dekorera mitt skrivbord (och säkerligen även de andras) med imorgon.

Imorgon ska jag vara där före sju igen, plåga mig själv lite ytterligare.
Lyssna på Morgonpasset.
Äta frukost med Erik, tjattra och vänta ut tiden.. Sen ska jag slösa några minuter på att julpynta, och sen ett läkarbesök på det… Lite utav ett perfekt avbrott i ett annars perfekt kaos.
Sen är det ju faktiskt bara en dag kvar, för på fredag är jag ledig, nästa måndag likaså.
Underbart för visso, men tänk så många potentiella övertidstimmar jag går miste om.

Mitt i det perfekta kaoset kramade vi om Lotta idag, Lotta som nu lämnar oss för sitt eget lilla liv.
Efter kramarna hade vi möte, om just vårat perfekta kaos.
Och även om vi fortfarande inte vet om vi bör skratta eller gråta är det skrattet som tar över. Mattheten är så tung att ingen längre tittar upp från backen under våra förbaskade möten.
Alla hånler, fnyser, ingen orkar mer.
Tur att vi har varandra, annars skulle vi aldrig orka med vårat perfekta kaos.

En Jävla Massa Helg

Även om jag äntligen landat efter fredagens alla äventyr är jag fortfarande någon helt annanstans än i verkligheten.
Jag har skuttat och dansat igenom hela det som kvarstod av helgen efter fredagen och är fruktansvärt glad och tacksam att jag tidigare ökade min dos av mediciner.. . .

I går packade jag typ nästan allt som var kvar att packa.
I dag har jag lagat stor pizza, tvättat massa kläder, spacklat hål i båda mina lägenheter samt riktigt grovstädat den jag nu bor i, både genom att skura kakel och frosta ur frysen.
Nu är jag trött, borde lägga mig eftersom jag planerar att vara på jobbet redan innan sju imorgon bitti, allt för att få tjäna så mycket pengar som möjligt.
Men hur ska jag kunna sova när jag fortfarande inte kan sitta still. ..?

Dessutom har jag nog blivit lite uppmärksamhetskåt och har hela helgen drömt om att hela dagarna få sitta och höras av alla som jag gjorde i fredags. . .
Jag vill vara där, höras, synas.
Jag vill finnas i etern; märkas inför alla.

Fredagsflörten På Riktigt!

Den obehagligt efterlängtade fredagen gick alldeles för fort.
Vad ska jag drömma om nu. . . ?

Förmiddagen igår hade jag dock klarat mig utan. Den var fruktansvärd och alla som ringde ville bara jävlas med mig; driva mig till vansinne.

Jag hackade med pennan i mitt bord. Jag skakade med mitt ben. Jag var hög av nervositet.
Så blev klockan ett. Morgan ringde för att förbereda mig, genast försvann all min nervositet och plötsligt föll sig allt så naturligt.

Jag laddade upp med ett glas vatten, ett glas äppeljuice och en bön om att jag inte skulle råka ut för en hostattack.
Utanför det gröna rummet där jag satt och pratade med Morgan inför alla som ville lyssna satt alla mina fantastiska vänner, många gånger hörde jag att dom var lyckliga för min skull.

Jag pratade på med Morgan, skojade och skrattade och hade en av dom roligaste timmarna någonsin.
När stunden för mig att välja man var kommen visste jag redan vem jag ville ha. När jag uttalade hans namn skrek de älskade vännerna utanför ännu högre än innan.

Jag var makalöst nöjd och lycklig.
Och mina stenhårda nerver släppte äntligen taget om mig.

Vi firade min debut i etern med en cigg i det kalla vädret, jag gick sen upp och ringde honom, nummer tre, och fick äntligen prata med honom utan tjuvlyssnare på sidan av.

En kort stund senare gick jag hem då skorna jag valt för dagen klämde åt mina tår alldeles för hårt.
Jag försökte ta det lugnt, gå försiktigt för att inte halka, men tappade hela tiden koncentrationen och var nog egentligen aldrig riktigt där.
Jag var mycket, mycket högre upp . ..

Jag sprang sen tillbaka till jobbet för att få med mig resten av gänget på after-work. Vi åkte tillsammans in till stan, gick från tåget i iskyla.
Första bästa stället vi såg gick vi in på. Vissa drack öl, vissa drack vin.
Alla pratade om eftermiddagsunderhållningen som jag stått för.
Ett par timmar senare var jag trött, ville åka hem.
Så jag tog Mikaela under armen och traskade iväg till tunnelbanan. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att tänka på Mr Fredagsflört, så jag slog honom en signal, som att jag på något sätt kände på mig att han inte var längre bort än på andra sidan gatan…
Jag förklarade hur han skulle gå för att komma längre bort från krogen och närmare mig.
Tio minuter senare satt han i min soffa.
Först när jag såg honom där förstod jag vad som hänt, allt slog över mig och jag insåg att jag tidigare den dagen varit med om världens häftigaste grejer.
Vi delade Christer-historier med varandra. Vi skrattade åt Morgonpasset och somnade en lång stund senare skönt i min säng.


Jag älskar fredagen så mycket att jag idag är sjukt trött och avskyr denna lördag.
Den är till och med så avskyvärd att jag inte ville ta mig till nya lägenheten och måla, jag spar det till imorgon, eller en annan dag.
Världen förtjänar inte mig idag, så jag håller mig inomhus, och fortsätter att älska fredagen och världens bästa Ida som är jag!

P3 Och Jag (Som Goda Droger)

En nästan obehagligt efterlängtad fredag är på ingång.
Och jag ska vara med i radio. . .
Så jääävla coolt, ashäftigt verkligen!
Och även om jag kommer att vara fruktansvärt nervös ska jag hålla mig i schack, precis som i onsdags.
Med Morgan vid min sida känner jag mig lugn.
Jag ska uppföra mig och ha otroligt roligt!


Efter min fredagsflört i P3 går jag och vännerna på after-work på ett av de sunkigaste ställena i hela Sundbyberg…(som att vi någonsin brytt oss om appearance. . .)

Åh, fredag!
Fredag, fredag, fredag.
Du löper som goda droger genom hela min kropp.
Jag vet att du kommer att klå alla andra novembers dagar.


http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3130&artikel=4203924

Onsdag (Arg På Snön)

Plötsligt är det snö precis överallt.
Det stör mig.
Jag var väldigt arg när jag kom till jobbet imorse, slängde nästan tallrik i golvet, kastade nästan ner mitt tangentbord i golvet.
Allt för denna jävla snö.
Den stör mig.
Jag har egentligen aldrig gillar färgen vit.


Hemlisen håller jag tyst om ett tag till, åtminstone till imorgon kväll alternativt fredag förmiddag.
Uj uj, vad det pirrar i min mage.
Hela dagen idag.
På förmiddagen skakade hela jag, och kroppstemperaturen låg nere på noll.

På jobbet har dom även idag uppehållit kaoset.
Huvudvärk är hos oss lika vanligt som att pasta äts i matlåda till lunch.
Dessutom har vi övertid fram till jul . . .


Onsdagen är över.
Jag längtar till fredag.

Ida Och Den Lilla Hemligheten

På jobbet är det kaos.
Rykte på rykte startas, ingen vet tillräckligt mycket för att kunna dementera.
Ibland är det riktigt fruktansvärt och ingen av oss vet längre om vi ska skratta eller gråta.

Och jag, jag har en hemlighet, (som visserligen femtio personer redan vet om), som absolut är mer än bara ett rykte, för det är faktiskt sant.
Och det är världens häftigaste grej.
Men jag tänker ingenting säga, för jag ska lyckas hålla tyst om min lilla hemlighet.


Impulsiviteten slog över oss igår efter ett relativt jobbigt möte – på fredag ska vi på after-work.
Vännerna och jag – tillsammans i Sumpan igen!
Jag hoppas att vi håller oss glada till dess, och hela den kvällen.
Jag hoppas att inte något skrämmande besked nått oss vid den stunden.
Jag vill ju att vi ska vara lyckliga.


Bäst jag slutar nu, annars kommer jag snart att avslöja den lilla hemligheten.. .

Packad Och Klar

. . . åtminstone nästan.
Kläderna lämnar jag i byrån tills dagen innan jag flyttar, även kastrullerna får vara kvar o-nedpackade eftersom jag känner på mig att jag kommer att behöva laga mat med dom i alla fall någon gång de två kommande veckorna…

Jag har kunnat hålla mig från att måla. Jag har hållt mig i Sundbyberg hela helgen.
Delvis för att det är alldeles förjävligt jävla kallt utomhus för att man ska vilja vara där.
Jag avskyr detta.

Men jag har varit effektiv med packningen och det står nu flera flyttkartonger på hög framför spegeln.
Det ser kalt ut på hyllorna men ljusen är kvar så det är ändå jäkligt trivsamt.


Morgonpasset har funnits vid min sida varje minut av denna helg.
Jag vill gifta mig med Hanna, hon verkar vara precis som mig.
Jag överväger starkt att skicka en förfrågan via mail. . . (och hoppas på ett ja !).


Jag är i väldigt fin form och kommer att fortsätta vara det hela denna vecka.
Och nästa helg – då ska det målas!

Time Flies

Ytterligare en vecka har passerat.
Jag hinner inte med, förstår aldrig vad som händer.

Min nya lägenhet i Kallhäll besöktes av mig senast imorse.
Jag längtar dit, till en inflyttad och perfekt lägenhet.
Allt innan känns dock mest smärtsamt att gå igenom, även om Lotta och Joel finns vid min sida hela inflyttningen. . .
Jag vill liksom bara att allt ska vara klart, och det gärna nu.

Jag ska packa i helgen.
Jag ska ägna varje minut av hela helgen till att bara lägga saker i flyttkartonger.
Allt annat; alla drömmar om annat får vänta till en annan dag, då tid finns över till att göra just annat.

Min lägenhet, min stora balkong.
Det kommer att bli så fantastiskt fint med rosa väggar i rummet och blågröna i hallen.

Och så fort snön är borta från backen ska jag köpa fina möbler att ha på min balkong.

Min, mitt. . . .precis så länge jag vill ha!

Återigen, tiden springer alltid om mig…
Och inte alltid för det goda.
Vissa underbara älskade försvinner från jobbet, igen…
Jag delar ut pussar och kramar som aldrig förr, bara för att hinna visa hur mycket jag egentligen älskar.
Jag tar väl hand om de typer av trygghet jag väl finner.


I get by
From time to time.

Den Lilla Nöjda Ida

Ingen snö på backen i den stora staden ännu.
Det gör mig nöjd.

I går köpte jag, Joel och Lotta massa färg och penslar i tjugotal till min lägenhet.
Vi var dit och tittade till den också, den hade inte förfallit, som jag förfasade innan jag klev innanför dörren.
Den hade dock ingen el, men det ska vi lösa, i lägenheten ska nämligen lamporna lysa.

Så nu har jag färg, penslar och rollers i min lägenhet.
Planen är att måla nästa helg, men jag känner mig själv väl, jag vet hur jag själv är, så sannolikheten att jag inte målar redan denna helg är obeskrivligt liten.

Efter timmen på Bauhaus och snabbtitten i MIN lägenhet åkte vi hem till Sundbyberg, åt världens godaste mat och delade broderligt på vinet som fanns i min kyl.
Det blev en sen kväll.
Den fruktansvärda tröttheten i morse var dock värt allt i världen. Jag vill aldrig byta ut stunder med dom där underbara.

Ikväll är jag på egen hand.
Somnar tidigt.
Vaknar i morgon, lika tidigt som vanligt.
Äter frukost på jobbet, vid ett klockslag då man omänskligt nog är hungrig.

Vi ska diskutera en massa i morgon eftermiddag.
Vi ska dela med oss av åsikter och kritisera sönder allt som ska kritiseras.
Jag klär mig i hårdhandskar och tänker bara vara tyst om munkaveln tvingas på.

To Let Myself Go

Lite visste jag.
Jag trodde helgen skulle vara utan hopp, att jag skulle gråta i en förtärande men efterlängtad ensamhet.
Det blev inte riktigt som jag förväntat mig.
Den efterlängtade ensamheten har liksom tagit hand om mig, hela tiden påminnt mig om att den var behövlig, så jag har liksom
Klarat mig.

Vi sade hejdå till Jocke på jobbet i fredags.
För mig känns det ofattbart att jag imorgon inte får vända mig om och högt skrika ett hej och le större än någonsin annars. Jag kommer hela morgondagen att hoppas att han ska komma tillbaka.

Efter jobbet i fredags gick jag och handlade, på vägen hem försökte tårarna klämma sig ur i ögonvrån, men jag slog tillbaka och stod emot.
Jag åt middag hos en vän, drack något glas vin med en vän.. .
När jag några timmar senare kom hem och kröp ner under ett iskallt täcke slog verkligheten över mig och jag insåg att jag var ledsen och rädd.
Jag grät mig till sömns, vaknade under natten på en blöt kudde men somnade om och vaknade av ljus tidigt imorse.
Så det slutade åtminstone bra.

Lördagen var snäll mot mig, ändock iskall.
Min säng är ikväll återigen iskall, mina kuddar är mjuka bollar som ger mig värk i min nacke men jag hoppas att jag sover gott i alla fall.

Trots all bekvämlighet och allt lugn hela helgen är jag förbannat trött ikväll.
Söndagar är aldrig bra.
Dessutom rasade alla mina förväntningar samman framför mina ögon tidigare idag.
Jag hade hoppats så mycket; hoppats att det för alltid skulle vara över.
Jag var redo och borde inte ha släppt taget om mig själv i ett sådant tidigt skede.
Jag hade fel.


Imorgon får jag nycklar till lägenheten.
Man kan tycka att jag borde vara lycklig.
Man kan tycka att jag borde få vara lycklig.

Armour

Welcome – my dear friend
I notice you are wearing your armour again
is it the same as our last fight?
Is it residue from last night?

Well – I guess I have extended it
I tried to bend it a bit
There was a crack under the chest frame
and a loose screw on the left steel hand

I have to be patient now
I’ll wear this edition somehow
tell myself that it’s alright
pick up the loose screws one more time

‘Cause this armour’s different pieces
were delivered from different places
with their own delivery dates
I have no choice but to wait.

Snön Lyser Vit På Taken

Jag avskyr vintern i år också.
Fy.
Blask på gatorna, iskalla vindar som flyger snön runtomkring och överallt
Och inga mer bara ben.

Jag bojkottar vintern genom att ikväll inte äta någon middag. Istället har jag ätit mina små, goda munkar som blev över efter det stora fikat vi bjöd på idag.
De är väldigt små, knappt större än två tuggor, men bra mycket godare än pasta.


Jag ryser varje gång jag tittar ut genom fönstret, och på golvet är det iskallt.
På vägen hem var jag nära att halka två gånger, det bådar inte gott.

Ge mig snötäckta träd och plättar där ingen går, men gångbanor och tågrälsar vill jag ha utan.
Ge mig julafton och semester, inte tidiga morgnar i snörusk.

Snälla vintern, stå på min sida i år, eller om du ska kämpa emot; låt mig då vinna.

Runaway, Turn Away, Runaway, Turn Away

Ensam igen efter helgen och den lediga dagen.
Tittar på en ny tv-serie om det som kallas psykiska sjukdomar.
Undrar om jag är frisk. . .
Vill inte se mig själv som annorlunda.

De visade klipp från sjukhuset.
Två av de som syntes i bild har tagit hand om även mig, jag undrar om de minns. . .

Ikväll försöker jag låtsas som att det aldrig har hänt.
För det har det inte!
Runaway, turn away, runaway, turn away.


Då fler sötnosar på jobbet delar födelsedag med mig i november ska vi bjuda på fika imorgon. Men det är nog lite av en hemlis.
I vilket fall vet jag att det kommer att göra min dag.

På fredag slutar Jocke, jag önskar att han inte behövde.
Det kommer att kännas och märkas alldeles för hårt när han är borta.


Sköna helgen och lediga dagen har nått sitt slut.
Jag ska krypa ner i min säng, sova gott, drömma om min nya lägenhet – inga mardrömmar här inte.

Jag Minns Att Jag Grät (Ångestmonstret)

Nu skräms jag igen. . .


Skarpa minnen ifrån måndagen för snart två veckor sedan kommer tillbaka, även detaljerna.

Det började i sängen. Ångestmonstret började att jaga mig.
Som att jag vore fullständigt ovetandes av händelser liknande den försökte jag skrämma tillbaka genom att ignorera.
Jag förflyttade mig till soffan, skrattade åt Vänner men kände hur det kröp i mig.
Plötsligt hade mina händer ett kraftigt tag om mitt hår.
Jag drog och jag slet, men kände ingenting. Ingen smärta, inget märkligt.
Jag höll hårt i mitt huvud, önskade att allt skulle ta slut.
Min kropp vek sig.
Jag slet i kanten på soffan, drog nästan sönder tyget.
Kudden jag höll mig om fick bitmärken.

I skåpet ovanför min fläkt visste jag att det låg vassa knivar, nya knivar, inte sådana usla från IKEA som jag ägde.
En med blå skaft fick smaka på mig först.
Faan, vad det sved.
Lite mer vin slank ner i min strupe. . . Något roligt måste jag ju få ha.. .

En med vitt skaft insåg jag skulle hjälpa mig bättre.

Jag ville ringa mamma men vågade inte, rädd för att skrämma livet ur dom.
Dom som jag älskar med hela mitt hjärta och hela min själ, som jag aldrig i mitt liv medvetet skulle vilja såra.

Jag ringde St. Görans.
Jag förklarade att jag hade kniv, att ångestmonstret visade sig; att jag gett upp…
Den manliga sköterskan sa, och jag minns varenda ord: ”Ida, om du behöver oss så finns vi här”.
Jag svarade att jag inte vågade, även fast jag redan från början hade en väska packad med rena trosor och deodorant (ifall jag skulle våga och överleva natten).
Sköterskan sa än en gång ”om du vill åka så finns vi, hela natten, kan du ta en taxi…?”

Jag lade på.
Jag ringde mamma, insåg då att jag redan från början borde ha vågat slå hennes nummer.
Jag berättade att jag precis ringt taxi; att taxin skulle ta mig till St. Görans psykiatriska mottagning.

En kort stund senare stod jag nedanför min port, i stövlar och vinterjacka, en cigarett i munnen och en taxibil väntandes på mig en meter ifrån.
Jag minns att jag grät. . .

Taxichauffören välkomnade mig och frågade var han skulle ta mig.
Jag svarade St. Görans Psykiatriska mottagning med gråten i halsen och paniken i kroppen.

Jag kände mig stark som åkte tid.
Chauffören fick till och med behålla växeln på trettiotvå kronor, jag glömmer aldrig summan. . .
I väntrummet grät jag.
En norrman kom in med två av sina vänner. Norrmannen var väldigt onykter, hans vänner likaså.
Senare under natten upptäckte att jag hörde honom prata, högt, om sin kväll, han lät rätt nöjd men han kan knappast ha mått bra med tanke på att han var där han var, samma plats som jag.. . .

Efter en kort stund i väntrummet fick jag komma in i ”det första rummet” för att prata med ”den första sköterskan”.
Han frågade det generella: hur mår jag, varför mår jag sa, varför vill jag dör, varför är jag där.
Jag sa att jag ville ha ett eget rum. Han svarade att han skulle kolla efter.
Medan han kollade fick jag sitta på en bår precis utanför receptionen utanför de låsta dörrarna.
Britsen jag då grät på låg senare en ung man på, han skrek, grät, talade för sig själv, berättade för sig själv att han var hemlös, att han var död.
Detta hände dock när jag fått ett eget rum.
Rum 9, på St. Görans psykiatriska akutmottagning.
Iskallt var det där inne.
Beige fula väggar. Jag mår illa av mina minnen.

Jag ringde alla jag kunde ana var vakna.
Mamma och pappa hjälpte mig genom att svara.
Jesper likaså. Han lät skrämd, ovan. Vilket jag såklart kan förstå, inte trodde väl han att jag skulle ringa, när jag satt där, ensam och frussen, i ett kalt rum.
Älskade Jesper. . .

Jag började ana att läkarna och sköterskorna glömt bort att det satt en stackars, gråtandes flicka i rum nummer nio så jag gick ut för att be om nyckel för att gå på toaletten.

När jag visade mig upptäckte de att jag var där, jag hörde att de i receptionen sa ”det där är Ida Wall, prata med henne”.
En kvinnlig läkare kom fram, jag sa att jag behövde kissa, ”håll det inne”, sa hon, ”nu ska vi prata”.
Hon tog tillbaka mig till rum nummer nio.
Hon frågade massa obehagliga frågor, berättade om mitt resultat från min tidigare blåsning, och så sa hon att jag inte skulle åka hem.

Det sved på min arm, det värkte i mitt huvud, jag minns att jag grät.

Jag skulle vänta i rum nummer nio ett tag till, sen skulle en sköterska komma och hämta mig för att ta mig till våning sju, där jag skulle sova.
Men ingen kom
Jag väntade några timmar till men vågade tillslut ta mig ut för att fråga efter tändare till mina söndertrasade fimpar.
Jag frågade sköterskan som tände min fimp om vad som skulle hända sen. Jag fick svaret att jag inte skulle behöva vara ensam.

En kort stund senare blev jag hämtad av två kvinnor.
Vi gick två trappor ner, sammanlagt fjorton trappsteg (jag räknade vartenda ett).
När vi kom ner möttes jag upp av en man och en annan kvinna.
De tog mig till ett rum, låste in mina grejor i ett annat skåp. Mannen skojade med mig, jag skojade tillbaka; försökte verka frisk. Han lämnade sedan rummet när jag skulle byta om till de fula sjukhuskläderna.
Jag klädde av mig min svarta klänning och mina strumpbyxor och gav därmed upp för kvällen; gav inför natten.

De visade mig det som skulle vara mitt rum för natten.
Jag minns att jag grät… Jag minns att det sved i hela min kropp.

Jag fick träffa en annan manlig läkare, han såg ut att vara ungefär lika gammal som jag, speciellt när han knölade ihop en prilla med snus och stoppade in i sin mun.
Jag försökte skoja även med honom; försökte verka frisk.

Ett kort samtal senare fick jag gå tillbaka till min säng.
I rummet var det kallt, den snarkande kvinnan i sängen bredvid störde. Men jag somnade ändå och sov tills jag blev väckt av att lamporna i rummet tändes.
Kvinnan i sängen bredvid yrade. Jag ville mest hem.

När jag sista gången vaknade och såg att solen utanför sken visste jag att det fanns hopp.

Jag gick runt i rummet, äcklades av alla dofter, äcklades av toaletten som inte gick att spola utan som automatiskt rann konstant.

Jag lämnade rummet två gånger.
Ena gången för att röka ännu en fimp.
Utanför rökrummet träffade jag min rumskamrat. Hon berättade att hon rymt från sitt behandlingshem, frågade när jag kommit. Jag svarade henne med korta svar men slutade aldrig att vara trevlig.
Andra gången jag lämnade rummet ringde jag pappa, världens bästa pappa.
Han berättade att han pratat med en sköterska, som inte hade sagt så mycket men berättat att ännu en läkare skulle tala med mig.
Jag gick sen tillbaka till mitt rum, stirrade ut genom fönstret.
Utanför, en bit ner, arbetade två vägarbetare med någonting som såg ut att vara en cykelbana.
En kvinna med en barnvagn gick förbi utanför, jag minns att jag tänkte att jag önskade jag var henne; fri.

En stund senare kom läkaren med en assistent in.
Läkaren frågade hur jag mådde.
Läkaren visade mig ett självmordsbrev som inte var mitt. Jag hoppades att de skämdes.
Jag sa att jag ville åka hem, hon svarade att de inte kunde hålla mig kvar något längre, så länge jag lovade att jag inte skulle ge mig några fler ärr.

När de lämnat rummet väntade jag kvar ytterligare en stund, tills ytterligare en sköterska kom in och sa att jag fick klä på mig.
Jag upptäckte då hur mycket jag hade saknat min klänning…
Den andra kvinna, rumskompisen kom in, hon frågade om jag fick gå hem, hon frågade också om pennvässare, jag log svagt och svarade att den var inlåst i ett annat skåp.
Hon hade sminkat sig med mascara och läppstift, jag minns att jag såg henne som vacker. .. .

När jag hade klätt på mig klev jag ut till den skrämmande sjukhuskorridoren, fick sällskap av en sköterska att hämta alla mina andra grejer; rakhyvlarna, sminket, plånboken. . .

Sköterskan följde mig ut.

När jag kom utanför dörren kände jag hur kallt det var; verkligheten slog över mig, jag minns att jag grät. . .

Jag gick till tunnelbanan, visade min biljett, hoppades att allt varit en mardröm.

Jag ringde Emelie, Lotta, mamma, pappa.

Jag älskar Emelie, Lotta, mamma, pappa.

En kort resa med tunnelbanan senare var jag hemma i min lägenhet.
Det låg tröjor slängda på golvet, det låg knivar över hela mitt bord.
Jag hatade ångestmonstret.
Det sved i min själ, och det svider fortfarande.
Och jag vet att jag skrämmer när jag berättar, men det struntar jag i för jag tvingar ingen att läsa.
Borde jag lägga upp ”känsliga läsare varnas” innan mina ord . . . ?


Jag vet att jag aldrig kommer ifrån detta, men jag är glad att jag vet var jag ska vända mig om jag märker att jag behöver hjälp.
St Görans, även om jag frös, vet jag att jag kände mig trygg.

Såret på min arm är nästan ett är.
Måndagen för två veckor sedan är snart inget mer än en måndag för två veckor sedan.

Underbara Älskade (En Jävla Massa Fest)

Fredagskvällen blev precis så fantastisk som jag hela tiden sen jag började längta, hoppats att den skulle bli.
Jag fick likör, choklad, blommor, och en jävla massa kramar.

När vi kom till utestället gick det dock lite sämre för oss.
Först tappade jag och Joel bort de andra, sen tappade de andra bort oss, till slut stod jag där, ensam men inte övergiven.
Jag dansade lite för mig själv, vilket inte alls var så roligt, lyckligtvis träffade jag kort därefter på nya vänner, de var inte alls lika bra som mina underbara älskade, men de var bättre än inga alls och höll mig sällskap natten igenom.

Vad som hände med mina underbara har jag inte vågat fråga, men Facebook säger i alla fall att de fortfarande lever.

Sagolika födelsedag - galna, jävla fest, jag hade inte velat ha någonting annorlunda!


Syster är hos mig sen igår förmiddag.
Vi har fixat i min lägenhet och jag har börjat packa lite smått, dock mest slängt sådant jag vet att jag inte längre har någon nytta av.
Jag är ledig från jobbet i morgon, de underbara älskade får sakna mig en dag. . .
Jag kommer att befinna mig här hemma, funderandes över framtiden (vad faan ska hända med min ekonomi?), försöka bestämma mig för vilka färger mina väggar ska målas i och längta efter världens finaste vänner som jag aldrig skulle klara mig utan.

Let Me Tell You What I Do When My Day Is Over...

...After picking the right clothes for about an hour
Oooh, I'm turning orange from all the carats around my neck
Tonight, I'm takin' out the bling and I'm dressed to impress

I'm gettin' ready for my night out on the town
I'm lookin' hot 'cause you know we are holdin' it down
Rockin' high tops and sayin' no to stilettos
'Cause I might get drunk off my ass and I don't wanna fall

Out on the streets all the taxis are showin' me love
'Cause I'm shinin' like a princess in the middle of thugs
And at the club the bouncers recognize my face
So while you waitin' in the line we just enter the place

Let's get this party started right
Let's get drunk and freaky fly
You with me so it's alright
We gonna stay up the whole night

I'm callin' all my ladies at the table three
Throwin' back a couple bottles and the tab's on me
Having some big ones then we startin' to get crazy
Table dancin, smashin' glasses, it starts to get naughty

Now we all ready to head out of the VIP
I'm lookin' good and I can feel that all eyes are on me
It's time to show how 'em how we do on the floor
So while the DJ play my track I want my girls on the floor

Let's get this party started right
Let's get drunk and freaky fly
You with me so it's alright
We gonna stay up the whole night!

Joel och Jag

Joel, Joel, Joel, världens bästa Joel.

Fika tänkte jag.
Middag hos mig med Janssons frestelse, fryst pizza och vitlöksbröd tänkte Joel,
Jag förälskar mig alltid i andras förslag, så här är jag nu.
Joel har precis gått till tåget, jag fryser i soffan, i den lägenhet som jag lämnar för en annan om ungefär en månad.
Det kommer att bli underbart, säger dom.

Inför fredag är vi förväntansfulla.
Jag har laddat upp chips och av Fredrik ska jag få champagne – jag fyller ju bara 23 en gång.

Morgondagens eftermiddag ska jag ägna åt städning av lägenheten så att den åtminstone ser respektabel ut när de kommer, när de går vet jag att allt kommer att vara i oordning.
Om det blir som tidigare kommer gardinerna att ligga på golvet, lampan hänga snett i taket och grädde kommer att vara sprutat innanför kläderna.
Jag hoppas det blir som tidigare.

Onsdag, torsdag, halva fredag kvar, och Joel har precis gjort hela min vecka fantastisk.

The Other Side

Inte en enda gång på hela dagen har jag hunnit med att fundera.
I love it!

Mitt egocentriska och fullspäckade sinne missade dock att en vän som var hem och hälsade på över dagen även ville träffa mig, jag sprang istället runt Sundbyberg hela kvällen för att hinna med allt som skulle hinnas med innan fredag.
Men nästa gång, då glömmer jag honom inte!


Måndagen, jag visste att den skulle bli bra, jag visste det!
I dag självdiagnostiserar jag mig som frisk.


The flame inside of me
Burning still.