The story continues..
Förra tisdagen var Mitt I Järfälla-tidningen här igen.
Precis som förra gången var jag uppgiven och less under
intervjun, lite piggare men ack så mätt på allt som är strul istället för kul.
Dagen efter placerades fällor ut.
Jag vågade titta i dom när jag inte var ensam så när dom
idag skulle kollas av "experterna" visste jag redan att det inte var
någon där; men det betyder inte att jag kan andas ut.
Någon gång kommer de, det vet jag mycket väl.
Intervjun publicerades i tidningen igår. Den var
välskriven. Bilderna var urusla. Jag såg så miserabel ut som man bara kan. Men
jag finner mig i det. Det finns värre saker i livet.
Fällorna står fortfarande kvar.
En under badkaret, en i skåpet under diskhon.
Jag vägrar titta i dom när jag är ensam.
Jag vägrar erkänna att dom inte är här.
Men jag vägrar också orka att flytta.
Jag har lovat mig själv att inte flytta förrän någon
bjuder in mig.
Den någon som jag många gånger fortfarande hoppas ska
vara någon jag innerst inne vet att det inte är.
Men jag finner mig även i det. Det finns värre saker i
livet.
Och att jag önskar att jag hade en bebis. Och förälskar
mig i varenda liten plutt jag ser.
Och att jag inte kan sluta att älska godis.
Jag har inte så mycket annat val än att bara acceptera.
Finns ingen att skaffa bebis med; finns ingen plats att
ha den på förutom under soffan, och vad ska jag annars göra om inte äta
godis...
Jag hoppas att acceptancen är det första steget.
Och att den ständiga lyckan och att allt som är kul och
inte alls strul kommer sen, per automatik, gärna utan att jag behöver göra
någon som helst ansträngning.
Drömmaren i mig talar högt alldeles för ofta.
Drömmaren som ofta försvinner bort i önskningar om att
allt ska bli PERFEKT; men att någon annan är den som ordnar till det.
Många gånger önskas det om den någon som jag många gånger
fortfarande hoppas ska vara någon jag innerst inne vet att det inte är.
Jaja.
What to
do; what to do...
Borsta tänderna.
Äta lite mera choklad.
Och ja - exakt i den ordningen.
