När Julen Är Förbi

Innan julen..
Jag lämnade jobbet.
Mös med älskling på stan.. Fick julklapp som doftar gott och kramar. Många kramar.
Han gick sedan vidare, skulle fixa julklapp till hans tre töser därhemma.
Jag gick in på affärer, shoppade massor, saknade honom redan.
Tänkte på hans famn..
Tänkte på hans läppar..
Var nära på att falla i backen, så förälskad är jag, men jag höll mig på benen, tog mig till tåget och fick hela vägen till Gävle sitta i en trappa i en smutsig och grå SJ-tågvagn.
De kan aldrig göra någonting rätt..

Dagen före dopparedagen mös vi, på själva dopparedagen mös vi likaså.
Mamma och pappa uppträde med rim i en sång.
Jag kände mig som 14 igen.. (Guuu så pinsamma dom är, jag dööör)..
Men bara för en kort sekund, sen kom jag på att "guuu så underbara de är".

Vi åkte en dag till mormor någon dag efter dopparedagen.
Det sprang många barn runt mina ben.
Jag älskar hela den högen!

Sen var tanken att jag och min lilla syster skulle åka hem till mig igår, men SJ ville annorlunda, de ville knappt alls..
Tåget blev mer och mer försenat, så vi fick ge upp.
Vi åkte hem till mamma och pappa, åt chips som tröst och höll mamma sällskap.

Så istället för igår fick vi åka idag.
Och för att maximera chansen att komma hem innan årets slut fick vi skjuts av mamma och pappa hela vägen till Uppsala, därifrån tog vi sen tåget till Stockholm..
Och dra mig baklänges; tåget var b a r a fem minuter försenat.. Och vi kom hem till Kallhäll innan 2011 var över.


Just nu..
Julen är förbi..
Jag väntar på nyårsafton då Lotta kommer hit.

När 2011 är över och 2012 precis har börjat ska jag kramas och pussas med min älskling; min själsfrände...i timmar..
Den älskling som jag sen ska spendera resten av mitt liv med.
Det finns inget annat alternativ.
Det finns inget vi hellre vill.
Alla dagar..
Till och med de då julen är förbi.

Mitt I Snön

Det nalkas jul.
Riktigt nära.
Men inga juldofter har nått mig ännu; inga julsmaker och inga julsyner.
Julkänslan är lika med noll.
Tiden går alldeles för fort för att jag ska kunna hinna med, att känna.

Och djuren är tillbaka.
Något som gör att det känns som om jag är tillbaka i augusti, trots att snön lyser vit på taken.

Lyckligtvis har djuren än så länge bara varit tre.
Och saneraren har redan hunnit vara här.

Men..
När den satt där på kanten av mitt handfat..
Känslorna var desamma som i augusti.
Paniken
Tårarna
Det höga skriket.
Precis desamma.

Och när jag kliver in genom min dörr, tittar jag med lika spänd blick på alla väggar, i alla tak och på alla golv - efter något som rör sig.

Fy faan.
Jag hoppades för mycket när jag i somras sa "förhoppningsvis är det i alla fall över till jul".


Jag lämnar dom åt sig själva från och med imorgon.
Sällskap utav mig får det inte.
Jag har en mamma, en pappa och en lillasyster att ta hand om.
Julklapparna är klara, och även om julledigheten inte är den längsta av ledigheter kommer den i alla fall att märkas.

När det börjar nalkas nytt år tar jag med mig min lilla syster tillbaka till mig.
När vi är två som bor här tror jag inte att djuren vågar sig fram..
Dyker dom upp stampar vi så hårt att de tror att tredje världskriget är på ingång.


Men innan julledigheten; innan tågresan mot den riktiga snön ska jag och älskling hålla hårt i varandras händer imorgon.
Länge
Varmt.
Bäst.

Kramas
Pussas
Kyssas.

Jag fäller ofta glädjetårar när jag tänker på honom nu för tiden.

Det bästa jag vet..
..är att det bästa jag vet är att vara stilla i hans famn; när han håller mig, hårt..
Jag har aldrig, verkligen aldrig känt mig så trygg som jag gör då.


Världens
Hela världens
Allra underbaraste..
Min Jon!

När Allt Plötsligt Blir Knas

Det går inte att hela tiden sväva på rosa moln.
De är inte tillräckligt många för att det ska vara möjligt.

Så ibland blir det knas.
Vissa gånger mindre knas. Vissa gånger mer.


Fredagen.
Jag borde ha stannat hemma.
Jag borde ha förstått att jag inte hade utanför dörren att göra.
Jag brukar känna på mig; brukar ha mina aningar.
Men inte den gången... Och det slutade i knas. Riktig knas.

Lördagen.
Jag sov den igenom, fram till kvällen då jag vaknade till.
Den kvällen behövde jag inte gå utanför dörren för att det skulle bli knas.
Det räckte med några skrivna ord i form av en fråga, och ett svar i form av ett "ja".
Världen rasade, mitt framför mina ögon.
Jag minns att jag tänkte "åh nej, inte igen, inte igen".
Men där var jag. Igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle somna, men framåt tre, då orkade inte kroppen längre, så jag föll in i dvala och vaknade mående som efter månaders influensa på söndagsmorgonen.

Men jag hade överlevde.
Det var det viktigaste.

Jag tog en promenad. Frös. Längtade in. Men gick lite mer.
När jag kom in var jag slut, helt slut. Kunde inte annat än att återigen lägga mig ner.
Och där låg jag, tills jag av dörrklockan vaknade igår morse.
En kram, sen var allt bättre.
En älskling, sen var allt bra.

Framåt lunch, efter x antal kramar åkte vi till varsitt jobb.

Det är tisdag kväll.
Jag är inte helt återställd men tar mig framåt.
Alla vänner, ack, alla dessa vänner.
Jag skulle inte finnas om dom inte fanns.
Knaset ligger bakom mig, inte långt bakom, men faan inte nära.


Imorgon ska jag och Lina på hockey med Henrik.
Jag stannar hos Lina den natten.

Strax därefter är det fredag igen. En fredag som absolut inte kommer bli likadan som fredagen innan.
Inget knas. Inget kaos.
Inga tårar.

För på samma sätt som allt i ett ögonblick kan bli till kaos, kan det vända tillbaka till ett vadande på rosa moln gjorda av sockervadd.

Alltid Nära

Konstigt vore det väl om jag kunde släppa det..
Tråkigt vore det om jag tog det för givet..
Men..
Jag kan inte sluta att förundras över hur underbar han faktiskt är.

Jag kan inte sluta förvånas över hur det känns att vara världens mest lyckligt lottade tös.

Ovant, men ack så underbart.

Jag ger honom min morgon
Jag ger honom min dag
Och alla andra dagar därefter.

Veckan har varit långsam.
Långsam och smärtsam, trots att vi idag skrattade massor.
Men nu har hälften passerat.
Imorgon ska jag mysa med Lina hela kvällen efter jobbet, och dessutom hela natten.
Jag behöver det.
Sen kommer fredagen.
Igen.
Oavsett hur sakta det känns som tiden går visar det sig alltid i efterhand att den sprungit förbi utan att jag ens fick tid att andas.

Året har gått snabbt.
Slutet av året har varit och är det bästa slutet någonsin.

Jag ska börja gå igenom alla flera hundra dagar snart.
Och sammanfatta på minst en sida.
Jag börjar med att försöka minnas..
Allt som hände innan 22 september 2011 är som förträngt.
Betydelselöst och obefintligt.
Han är ju viktigast.
Och han är för alltid.

Min älskling.
Om du var här
om du var här
om jag var där
Om du var här.
Du anar inte vad jag då skulle göra med dig.

Men än så länge
Jag väntar här
med öppen famn
och med ett hjärta i vilket hans namn är skrivet
saknar, längtar, drömmer
känner
hans doft från min axel
min hand i hans hår
och hans läppar mot mina.
Oavsett hur långt borta; alltid nära.

It's Always You!

Jag jobbar för mycket.
Så mycket att jag nästan spyr.

Övertid i lördags.
Långa dagar måndag, tisdag, onsdag.
Sena eftermiddagar.

Just nu är jag så trött att jag nästan tror jag har feber.

Men imorgon.
Då går jag tidigt.
Alla sena eftermiddagar blir plötsligt värd all möda.

Älskling och jag ska kyssas och kramas.
Så länge jag får honom…
…är jag nöjd!

Sen på lördag ska jag jobba igen.
Jag mår illa av tanken.
Trots att vi har otroligt roligt, varje minut.
Jag mår illa av tanken att vara just d ä r.
Önskar vi kunde vara någon annanstans..

Efter övertiden kommer mamma och julpyntar verkar det som.
Efter mamma kommer det vara stänk av jul över hela min lägenhet.

Jag tar en lång dusch ikväll.
Spolar av mig kontors-illamåendet.
Saknar älskling..
Längtar efter älskling..
Längtar till imorgon..

Efter hans kyssar.
Hans händer.
Hans armar.
Hans ansikte.

Hans läppar
Mot mina.
Hans händer
I mina.
Hans ansikte
Mot mitt.

Jag vill ha det så resten av mitt liv.
Jag önskar inget annat.

It’s you, it’s you
It’s always you!

Så Mycket Kärlek

Sen sist, vad har hänt..

Lotta och jag åkte båt förra helgen.
Vi höll oss ifrån att ramla i, trots att förväntningarna från vänner om att just det skulle ske var många, och höga.
Vi var de gladaste på båten. Det både hördes och märktes.
Lördagsnatten dansade vi igenom.
Väl tillbaka i hytten var fötterna trötta, klänningarna svettiga.
När klockan ringde för frukost ville jag inte vakna, så Lotta trippade iväg själv. Lite äggröra senare var hon tillbaka i sängen ovanför min. Jag sov som en stock.
När jag några timmar senare vaknade visste jag inte var jag var, inte vem jag var. När jag insåg ropade jag till Lotta ”är du där…?”. Självklart var hon det. Antar att jag trodde hon bosatt sig i matsalen och att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.

Ytterligare någon timme senare visade vi oss utanför hytten.
Vi köpte läsk, ät macka, skrattade åt alla patetiska människor och funderade över vem som tagit den bilden på mig och henne ihop som tydligen varken hon eller jag sträckt oss för att ta.
Rätt snabbt insåg vi dock att det får stanna vid att vara ett mysterium.
Vi förblir ovetande.

En stund senare drack vi drinkar igen och åt igen.
Trötta men fortfarande glada.

Väl hemma i sängen flera timmar senare somnade jag gott.
Gott och snabbt.
Natten var lugn men måndagsmorgonen kom alldeles för fort.
Jag var fortfarande inte mig själv. Lördagsnatten hade fortfarande sina vassa klor i mig.
På tåget till jobbet vet jag att jag tänkte ”vad händer om det aldrig går över…”.
Men efter pizza med Lina på Pizza Hut var jag tillbaka.
Är det någon som kan få mig på fötter igen så är det fina Lina!

På lördag ska vi jobba.
Hela gänget!
Med övertidsersättning, betald mat och ingenting att göra.
Jag längtar.

På kvällen kommer Malin till mig.
Jag har förberett mat och bakat kaka och vet att det blir en underbar kväll.
Och jag vet att vi kommer att vara så där oanständiga som bara hon och jag tillsammans kan!

Men innan lördag ska en fredag överlevas.
Jag ska jobba länge eftersom jag jobbade kort idag för att möta min Jon på Fridhemsplan.
Min Jon.
Mitt allt.
Jag somnar inatt med hans doft över hela mig och varje gång jag blundar; hans läppar emot mina.

Jon och Ida.
Ida och Jon.
En perfekt kombination.

Så mycket kärlek som kärlek kan bli.

En krasslig, En älskling

Febern går upp. Febern går ner.

Jag gnäller som om jag legat här i veckor, men än så länge har det bara gått en måndag.
Tidsuppfattningen är svår när man är sjuk...

Heja födelsedagshelger då huvudvärk och illamående är konstant!
Speciellt när jag ska gratuleras och hälsas på.
Mamma, pappa, syster, farfar, Gun, mormor, kusiner, mostrar, farbröder...och morfar som bråkade med mormors glödlampor.
Jag hoppas inte jag spridit bacilluskerna vidare med alla kramar.

Tågresan hem igår var horribel. Jag var flera gånger om på väg att somna men vågade inte då jag var rädd att missa stationen.
Jag somnade nästan direkt, ställde alarm, beredd på att kliva upp runt halv sex.
Min kropp ville annorlunda. Min kropp ville inte alls.

Jag låg kvar och försökte vakna i typ tjugo minuter men gav till slut upp.
Det var ingen idé att försöka.
Så jag somnade om, vaknade av att älskling ringde vid åtta.
Då piggnade jag till men klagade på min huvudvärk, att jag saknade mat, något att dricka och alvedon.
Han måste ha misstolkat, trott att det var en pik, för typ en timme senare, när jag halvsov, plingade det på min dörr.. Något det i vanliga fall aldrig gör..
Jag tänkte först ignorera, tänkte "jävla grannar", men så fortsatte det att plinga. Jag klev upp med duntäcke runt min kropp, håret som ett skatbo, tittade genom titthålet och såg världens finaste ansikte.
Världens finaste man!

Jag fick mat, alvedon, juice, halstabletter och jag fick vila i hans famn.

Vi kröp ner under täcket.
Min säng verkar trivas lika bra med att ha honom här som jag gör; den blir alltid mycket bekvämare när även ligger i den.
Och mina kuddar drar alltid åt sig massor av doften från hans hår. Det doftar alltid mycket och länge när han varit här.
Det doftar underbart.

Både jag och sängen längtar till nästa gång.

Vem vet, jag kanske stannar här, liggandes, väntar och längtar tills nästa gång han plingar på.
Min älskling.

Allra, allra finaste och underbaraste älskling.
Det finns inga ord tillräckliga för att beskriva hur mycket jag älskar honom.

Hör du det älskling..
Det finns inga ord!



If the stars were mine
I'd give them all to you
I'd pluck them down right from the sky
And leave it only blue

I would never let the sun forget
To shine upon your face
So when others would have rain clouds
You'd have only sunny days

If the stars were mine
I'd tell you what I'd do
I'd put the stars right in a jar
And give 'em all to you

If the birds were mine
I'd tell them when to sing
I'd make them sing a sonnet
When your telephone would ring

I would put them there inside the square
Whenever you went out
So there'd always be sweet music
Whenever you walk about

If the birds were mine
I'd tell you what I'd do
I'd teach the birds such lovely words
And make 'em sing for you

If the world was mine
I'd paint it gold and green
I'd make the oceans orange
For a brilliant color scheme

I would color all the mountains
Make the sky forever blue
So the world would be a painting
And I'd live inside with you

If the world was mine
I'd tell you what I'd do
I'd wrap the world in ribbons
And then give it all to you

I'd teach the birds such lovely words
And make 'em sing for you
I'd put those stars right in a jar and
Give them all to you.

Lyckligare Än Lyckligast

Mamma, pappa och lillasyster kom och hälsade på igår.
Jag fick en TV i födelsedagspresent av dom och ett nytt soffbord av mig själv.
Mamma hade med sig bakade kakor. Vi fikade, fikade och fikade medan pappa fixade min nya möbel och min nya tv.

Innan de dök upp igår ikväll spenderade jag och mannen jag älskar flera timmar i min säng.

Aldrig tidigare har jag pussat någon så mycket och så hårt.
Aldrig tidigare har jag älskat någon, så mycket och så hårt.

Aldrig förut har jag viljat så mycket.
Jag visste inte ens att jag kunde.

Men älskling.
Jag gör allt för dig
Allt jag gör är för dig.

It's you, it's you, it's all for you
Everything I do
I tell you all the time
Heaven is a place on earth with you
Tell me all the things you want to do

It's better than I ever even knew
They say that the world was built for two
Only worth living if somebody is loving you
Baby now you do.


Jag är fortfarande fasansfullt trött.
De senaste veckorna har på det sättet varit fruktansvärda.
Så jag försöker komma ikapp.
Resten av helgen, inklusive ikväll vilar jag och sover alla timmar jag i veckan saknat att få sova.

TVn är på i bakgrunden.
Morgonpasset strömmar ut ur högtalarna.

Älskling är konstant i mina tankar.
Alltid med mig.
Precis som jag alltid är med honom, sittandes på hans högra axel.


Ååååhhh!
Lycklig
Lyckligare
Lyckligast
JAG!

Kär
Kärare
Kärast
JAG!

Someone Like You

Aldrig hade jag kunnat ana.
Aldrig hade jag ens kunnat önska.

Att jag skulle få någon som dig.
Att jag skulle få ge mig till någon som dig.

Underbara älskling.
The man of my dreams.
Du är allt jag någonsin drömt om!
Det är dig jag hela tiden drömt om.
Alla sovande nätter, alla vakna nätter.
Men inte längre.
Nu har jag hittat!

Och att få vara din.
Den känslan.
Den fantastiskt magiska känslan.
Ofattbart, otroligt.
Lyckligt.

Jag försöker..
Men det finns inte ord som beskriver hur mycket jag älskar dig.

Det finns inte ord som beskriver hur vackra vi är.
Inga ord som beskriver hur vacker du är.


För evigt.

Jag är din.
Du är min.


Hon är hans
Han är hennes
För evigt.

Ida och Jon.
Jon och Ida.
Kort.
Koncist.
Perfekt.

Nothing Else Matters!

Fast vad var det jag sa här om dagen..

Jag har min älskling.
Min älskade.
Fantastiskt underbara.
Jon.

Mannen som är i mina tankar dygnet runt.


Nothing else matters.

Inga kackisar på väggen.
Inga kackisar i taket.
Ingen förjävlig styrelse.

Det är ingenting värt.
Absolut ingenting.

Allt annat är alldeles för vackert för att jag ska kunna störa mig.
Han och jag är alldeles för vackra.


Min kärlek..
Min underbara..
Jon.

Dom där djuren...

Djuren är kvar.
Alldeles nyss en stor i min hall.
Jag som precis börjat sova med släckta lampor..
Nu tänds dom igen…

Tredje saneringen sker på tisdag.
Utöver det, vet jag ingenting….
Jag har numer ingen aning om vad som händer, med någonting gällande det här huset.

Jag förlitar mig på att det går som det ska, att folk gör vad de ska..även fast jag innerst inne vet..
Att ingen sköter sig..

Det största problemet är att för att någonting ska hända måste JAG ta tag i det.
Jag som enskild person..
Jag är den enda som bryr mig om vad som händer med de här djävulska påhitten till kryp.
Ingen annan granne reagerar ju, absolut ingen i styrelsen..

Och jag..
Jag är redan trasig som det är av denna skit..
Jag orkar inte engagera mig mer.

Jag har redan brutit ihop, gått sönder..
Gråtit så hemskt att jag nästan blev uttorkad..
Varit förbannad...
Skurit i mig själv, varit nära på att ta mitt liv..
Jag orkar liksom inte mer.
Orkar inte ringa runt. Orkar inte fråga.
Orkar inte bry mig.

Djuren är fortfarande kvar.
De kommer till slut att fullständigt försvinna.
Frågan är bara när..
Jag vet inte. Tror nog inte att någon egentligen vet.

Jag mår bra så länge jag slipper se dom.
Då tänker jag att allt löser sig, att giftet verkar fungera osv. osv. osv. osv.
Bla, bla bla bla…

Nu.. När en visade sig..
Jag bröt ihop, igen.
Allt är som tidigare igen.

Vet inte hur detta ska sluta...
Jag orkar inte mer.....den saken är säker..
Frågan är ju då bara - om inte JAG orkar, vem ska ringa, dona, skälla, gnälla. tjata...
HUR ska någonting kunna ske om inte jag gör det..

Ska jag orka fråga saneraren på tisdag? Hoppas att han vet.
Den som senast var här hade ingen aning.
Ska jag orka skälla mer?

Ska jag orka begära nedsatt avgift för lägenheten hos styrelsen?
Orka begära skadestånd?

HUR ska jag orka?
Hur…?
Jag mår ju liksom mycket bättre sedan detta blev bättre.
Om det blir sämre igen, ja..det säger sig själv – då blir jag sämre.
Det vill jag inte.
Speciellt inte nu när det är kallt.

Tiden får fortsätta ha sin gång..
Jag verkar för evigt behöva bo med kläderna i soffan.
Får för evigt gå med skor inomhus, ha lamporna tända.

Ja.
Det får sluta så.
Jag konstaterar för mig själv..
Jag har gett upp för länge sen.

Vad gör egentligen.. ...någonting?

Det är kallt ute när jag går till jobbet.
Det är kallt när jag går hem.

Kackisarna är kvar.
Men de visar sig mer och mer sällan.

Min chef är riktigt otrevlig.
Ger mig känslor av obehag och rysningar.

Jag har varit förkyld till hälften i mycket mer än en vecka.
Och är i och med det tröttar än vanligt.
Har en massa huvudvärk.

Men vad gör det..
Vad faan gör det..
När man som jag är så förbaskat, förbannat och hopplöst förälskad?
Vad gör egentligen någonting..
Faktiskt ingenting.


Blir det som vi vill och vi stannar vid varandras sida kan denna vinter inte bli annat än underbar.
Blir livet som vi vill kan alla somrar, vårar, höstar och vintrar inte bli andra än underbara.


Kärlek.
I hela mig.

Vad gör då egentligen någonting?

My enemies closer...

Intervjuad av en journalist för första gången.
Jag har kackisarna att tacka.
Fast jag hatar dom ändå.
Jag anser inte att dom för med sig något gott..
Eller jo, kanske om jag blir känd.
För det kan jag var dem evigt tacksam, men annars - inte en chans.

Jag hittade ett lik i min dammsugarpåse.
Liket var från den jag stötte på i min garderob igår.
Jag klippte upp påsen, pillade på liket med en sax, petade fram den, tog upp den med saxen.
Trodde aldrig att jag skulle våga.
Jag öppnade även fällan i mitt kök.
Visade de tre lik som låg där i.
Heller aldrig det trodde jag att jag skulle våga.

Men med en journalist och en fotograf bakom ryggen, varför ska jag fega ur..
De måste ju ha sett det mesta…

De båda sympatiserade med mig.

När jag berättar berättelsen, på ett sådant där allvarligt sätt som jag gjorde i eftermiddags, då blir jag påmind om hur för jävla illa allting varit och hur för jävla illa det fortfarande är, även om det är bättre eftersom att dom är färre.
Men..
Jag har fortfarande mina kläder i kassar i min soffa.
Jag kan inte laga mat i mitt kök.
Jag är rädd för mitt badrum och sover med lamporna tända och balkongdörren och fönstren öppna.
Så som vanligt; nej det är det inte.
Det kanske det aldrig blir.

Jag snyftade lite under intervjun.
Jag kunde inte låta bli.
Det låter så tragiskt i mina öron.
Det är synd om mig, oavsett vad psykologen säger. Psykologer kan också ha fel.
Fast stark är jag ju.
Jag överlever dom ju.
Jag tar dom jävlarna. Och visar till och med upp dom för tidningen.

Fuck you kackisar - förstör för mig och jag förstör tillbaka.

Något jag borde minnas när jag stöter på nästa elaka människa kanske..
Förstör för mig så förstör jag för dig.
Ida blir Hulken bara hon vill.

Men Hulken kan också bli trött.
Hulken är förresten alltid trött.

Det har varit en lång dag.
Många intryck. Mycket is att smälta till vatten.


Jag har hittat till känslor jag inte råkat på på flera månader.
Plötsligt bara…fanns de där..
Plötsligt blev jag bara vilse bland fina ord, mitt i allt kackis-kaos.
En del av mig tycker inte att känslorna hör hemma här. De gör mig bara förvirrad och till slut säkert ledsen.
Men tänk om jag vinner.. Någon gång måste det ju vara min tur..
Så rent spontant här i mitt mörker tänker jag att jag måste chansa.
Bara då kan jag vinna.

Hur ska drömmar kunna gå i uppfyllelse om dom inte ens vågar drömmas..

Hur ska jag kunna motstå någon som är så fin..

Så länge jag är försiktig tänker jag.
Så länge jag minns att ingen är perfekt.
Så länge jag inte ser varje mörk kväll som ett nederlag.


Jag får lite sovmorgon imorgon.
Arbetet kommer inte före allt, om än mycket.
Men jag tror inte kvällen blir längre för det.
Jag och kackisarna är trötta ikväll.
Jag har poserat på bild. Kackisarna har hållit begravningar för sina dödade vänner. Tror jag i alla fall.
Det är vad jag hade gjort om jag varit dom…

I slutändan tänker jag nog “keep your friends close but keep your enemies closer”.
Det är jag mot dom.
Jag gissar att jag vinner.

Din

Vi ska inte gå fort fram.
Vi ska vara försiktiga.
Men jag vet vad jag vill, och jag säger det nu.
Jag vill vara din.
Fullständigt
Din.
Enbart
Din.

Kackisarna

De existerar fortfarande.
Jag är dock inte helt säker på var de är, men gissar att de håller sig under mitt badkar.
Jag kan tänka mig att de trivs väl där. Där under finns ju allt möjligt, och en massa vatten.
Men snart är de väck.
Det är nog inte långt kvar.
Andra besprutningen sker på tisdag. Och jag är optimistisk. Samtidigt som jag tror att jag först kommer kunna vara som vanligt i mitt hem först runt jul.
Först när snön lyser vit på taken och jag i min säng ligger vaken.
Först då kommer det att vara som vanligt igen.

Jävlar vilken historia.
Verkligen något att berätta för barnbarnen.

Ikväll har jag städat.
Överallt.
Inte skymtat en enda kackis.
Ta i trä. Ta i trä. Ta i trä.

Mitt hem är på god väg att återigen bli ett hem.
Och på tisdag kommer det en reporter och det kommer en fotograf.
De vill berätta min historia. Jag pratar gärna. Jag visar gärna. De ska allt få höra.
Alla ska allt få höra!

Och jag ska framöver inte glömma - jag överlever ta mej faan allt.
Fröken Ida må vara skruttig. Men hon tar sig igenom allt hon prövas för.
Ryktet går på stan att hon är en riktigt stark och tuff tjej den där lilla fröken, som från efter att tidningen getts ut är lokalkändis.

Och vilka har jag att tacka för det om inte kackisarna...

Jag vill hem!

Allt annat än ont om mina vänner som är världens bästa och som erbjuder och ger sängplats...och enbart kärlek till världens sötaste lillasyster som delar sin säng med mig hela denna helg.. Jag är bortskämd.
Men... Känslan jag får när jag lägger mig i min egen säng, med utbredda ben.. Jag saknar den känslan.
Jag saknar min säng.
Jag saknar min lägenhet. Mitt hem.

Jag saknar de kläder som denna vecka inte fått plats i min ryggsäck.
Jag saknar min nalle...

Jag vill ha det som är mitt.

Jag är trött på min kappsäck och vill att detta ska vara över.
Jag vill komma hem.

Hem.

Men jag får bestämt stå ut någon ytterligare dag.
Jag åker tillbaka till Stockholm imorgon. Till Lina.
Fina Linas lägenhet duger mer än väl. Som skrivet - jag är bortskämd.
Och jag älskar henne så.
Men det är inte mitt.


Åh...
Jag vill hem!!!

På rymmen

Anticimex fick inte komma. Det skulle inte täckas av försäkringen.
Det andra företaget, som ska komma, och som är mycket, mycket sämre kunde tidigast komma på tisdag.

Så nu rymmer jag...
Efter två nätter med fina Lina i Linas soffa och en kväll och natt hos bästa Jesper lämnar jag helt och hållet stan och stannar hos mamma, pappa och lillasyster tills jag vet att detta verkligen väldigt snart är över.

Och semester är aldrig fel. Även om den inte spenderas på en flashig semesterort. Jag får ju i alla fall äta mammas goda mat i ett par dagar.
För mig är det lyx.
Värre hade det kunna varit.
Värre kan det alltid vara.

Men på tåget i skrivande stund kunde det INTE vara tråkigare. Förhoppningsvis blir det roligare om jag går och kissar...(Jag gör vad jag kan för att förgylla min vardag).

Förtvivlan

Jag har pratat med Anticimex. Dom skickar en tekniker. På torsdag.
Hur jag ska stå ut i världens äckligaste lägenhet till dess är ett mysterium..
Jag skulle för visso kunna vara kvar här på kontoret, i alla evighet, men av någon märklig anledning längtar jag hem, hem till min ohyra.
Jag kräks inombords när jag tänker på det.

Och jag har fällt onödiga och förtvivlade men ack så behövliga tårar även idag.
Jag vet liksom inte annat.
Jag känner inte till andra lösningar än att gråta och må uselt tills det onda och svåra gått över.

Jag vill hem och lägga mig under täcket.
Och inte vakna, förrän det onda, svåra och äckliga gått över.

Fy faan.
Varför jag, varför!?
Det är väl knappast för att jag förtjänar det?

Miserabla liv.
Varför måste du krångla och stöka hela tiden?
Och insisterar du på att vålla besvär, varför måste hela min värld varje gång gå under?

Det är väl knappast jag som överdriver?

Jag vill vara som de jag berättar för som svarar att ”ja men nu löser det ju sig. Oroa dig inte”.
Jag vill vara som er. Ni anar inte hur mycket jag önskar.

Jag förstår de som skrattar. Jag säger inte att jag ser det komiska i situationerna. Men jag förstår.
Gällde dom skulle de dock reagera annorlunda.
Gällde det dom skulle jag gråta, vara förtvivlad, för deras skull.


Jag fortsätter att rysa av äcklan.
Men längtar fortfarande hem.
Hemma får jag i alla fall vara ifred, tillsammans med min ohyra.

Att så lite kan göra så mycket. . .

Allt var så jävla bra. Så förbannat jävla bra.
Jag var pigg och glad.
Igår tog jag en cykeltur, solade..jag gjorde allt jag behövde.
Idag tvättade jag, skuttade fram, längtade till måndag.
Go och gla’ marabouchokla’.
Men så…
Jag gick in i badrummet för att tvätta mina händer.
På golvet låg något med korta ben och långa spröt. Precis en likadan som den jag dödade för ungefär två veckor sedan.
Precis en likadan som en sån som jag hade i en flaska ett par dagar ifall jag skulle behöva visa för någon vad jag hittat..
Jag var pigg. Jag var glad.
Men den där lilla saken, det där förbannade krypet. Helvete, han fick mig.
Lycka övergick till ett helvete.
Tårarna rinner i liter.
Musklerna är tunga som ton.
Av något så jävla litet…som ett förbannat jävla, egentligen helt ofarligt kryp.
Helvete.
Den vann. Jag förlorade.
Fasansfulla värld.
Finns det ingen ände på din ondska?

Därmed förlorade jag denna kväll.
Den är helt förstörd.
Ingen idé att försöka hitta tillbaka.
Och allt på grund av någonting så litet.
Jag tröstar mig med att det förmodligen är en del av något mycket, mycket större.
För ett kryp…man kan inte få panik och fälla tusentals tårar, för ett kryp.


Förhoppningsvis får jag i alla fall sova.
Och imorgon är det bättre, imorgon är det bra. Igen.

Det är aldrig så skönt att gråta som när det gör som mest ont..

Det svider i mitt hjärta ikväll.

Jag gick nog från jobbet för tidigt, redan vid två.

Jag har varit ifrån vänner för länge.



Det är en grå kväll. En grå, nästan svart.

Mitt huvud har dunkat sedan i morse. Jag oroar mig för förkylning. Jag längtar efter mera sol, istället för rusk.



Och att gång på gång bli påmind om att livet är allt annat än rättvist och enkelt gör det hårt slående hjärtat ännu svårare att lugna ned.

Har min näsa väl blivit röd finns det inget som botar.

Har ögonen väl blivit tårfyllda glöms alla andra känslor bort.



På jobbet är jag lycklig nästan jämt.

På jobbet är det underbart eftersom jag alltid kan höra skratt från ett eller annat hörn.

Hemma skrattar bara jag. Detta stör mig vanligtvis inte.

Men ikväll arbetar min kropp med motsatsen.

För det är inte alltid lätt. Det är inte alltid rättvist.



Och det är aldrig så skönt att gråta som när det gör som mest ont.



En del av mig vill vara ledig imorgon. Den delen drömmer om sovmorgon och vill timmar i sträck stirra mot TV:n som just nu har över hundra kanaler.

En annan del vet var jag är som allra lyckligast.

Samma del vill inte slösa semesterdagar på soffliggande utan hellre slösa dem på liggande på stranden.





Only I can save me from falling down.



Men när det krämper sig i magen kryper jag ihop, gråter kuddarna blöta och snorar ner varenda pappersbit.

Tills någon räddar mig.

Mer Än Jag Borde

Oj.
Jag vet knappt när jag senast var här.
Ett under att jag minns lösenordet...

Jag har nämligen blivit av med datorn. Den vistas just nu på ett behandlingshem för sjuka och blir väl omhändertagen av varma, ömma händer och små skruvmejslar.
Och när sambon är på rehabilitering ser jag ingen anledning att skynda hem. Så här på jobbet har jag stannat, mer än vanligt.
Kanske till och med mer än jag borde…

Igår somnade jag tidigt, eller i alla fall före nio. Så jag vaknade två. Kunde inte somna om. Lät bli att försöka efter en timme och mös istället i sängen, klev upp strax före fem och var på jobbet klockan sex.
Och ja, jag blir långvarig även idag, oövervinnerlig trötthet.

Innan den korta natten var det Pride.
Jag och Martin såg på paraden och spenderade hela eftermiddagen och kvällen inne på Pride-området där vi pratade med alla, kramades med hälften och diskuterade med de som inte fick en kram.
Nu har jag ett regnbågsfärgat plastarmband runt min arm, som tas av…när…? Aldrig! Och snart har jag ett till. Det ska vara blått och lila.
Jag ska visa vad jag står för.

Innan Pride spenderade jag och Lotta en helkväll på min balkong.
Dagen efter låg det skal till pistagenötter över hela min balkong, verkligen hela.
Jag vaknade upp med huvudvärk.
Och detsamma även igår.
Och inte blev det bättre, eller enklare för den delen, av att det öste ner regn. Speciellt inte när jag var tvungen att ta cykeln till affären…
Likadant är det idag.
Det öser inte ner regn, men det blåser kallt och jag är trött.
Jag vill sola och bada.
I alla fall de dagar då jag är utan min dator.
Kom hem snart älskling!

Äsch.
Lika bra att jag stannar här medan vädret yr så att jag när solen skiner kan försvinna snabbare än vinden.

Alltid Bättre Här

Ja, det är bättre när jag är på jobbet.
Allt är alltid bättre när jag är på jobbet.
Även om det hugger till i magen varje gång jag ser bild på jäveln och varje gång jag läser hans namn.
Ser jag bilder på saknade så tränger sig tårarna fram ur ögonvrån.
Samma sak sker när jag läser om en person, en person där, som uttalar sig och hyllar jäveln. Fast då är det tårar av ilska, mer än av sorg.
Dom förtjänar inte. . . lycka.


Nu när Lina och Nellie har semester är det jag och grabbarna.
De har lovat Lina att ta hand om mig under deras frånvaro. De håller sitt löfte. Jag skrattar fortfarande så magen värker.
De berättar usla skämt, som får mig att skratta högt. Jag berättar skämt som är ännu sämre. De skrattar inte utan säger istället att jag bör vara tyst, hellre än dela med mig av sådant sååå dååligt. Det får mig att skratta ännu mer.
Och så fortgår det…

Men alldeles strax lämnar jag dem till de övriga flickorna.
Mamma och syrran är på Centralen om cirka timmen.
Vi skojade om att jag skulle välkomna med kommitté och musikkår, men den tanken fick jag släppa då jag inte känner någon som spelar annat instrument än gitarr…


20 minuter till.
Sen går jag.
Semester två av tre.
Bye bye.

Fruktansvärda Stunder, Lyckliga Stunder

Jag måste ha någonstans att göra av alla dessa tårar.
Det känns som att de faller i onödan, som att jag är ensam i min närhet att fälla dem.
Som att jag är den enda i min närhet som tar mig tid för omtanke.

Jag lider med Norge.
Det svider i mitt hjärta och min själ.
När jag ser bild på jäveln, som en överlevande kallar honom i den text hon skrivit om den fruktansvärda kvällen på Utöya den 22 juli 2011; när jag ser bild på jäveln vill jag bara kräkas.
Över hela honom. Runt hela honom.
Jag vill slå med piska, knytnävar. Jag vill att han ska lida.
Jag vill att han ska vara skrämd. Jag vill att han ska frukta sitt liv.
Jag vill att han ska få känna det lidande han orsakat så många.

Gång på gång dyker det upp bilder i mitt huvud där jag ser honom stående över människor, människor som var vid liv innan han kom.
I mina bilder ser han in i deras ögon, tar sitt vapen, skjuter, och tar därmed deras liv ifrån dem.

Fruktansvärda stunder när dom är som värst.

Jag önskar jag fick chansen att hålla om alla de som på något sätt drabbats av denna attack.
Jag önskar jag fick älska dem livet ut.

Mer än att sända alla de drabbade mina vackraste av tankar kan jag tyvärr inte göra.
Jag försöker att låta bli att läsa. Jag är trött på att gråta. Men det går inte att sluta.
Jag vill veta allt.
Inte för att försöka förstå, för i den stunden vi förstår – i den stunden har han vunnit, utan mer för att bara kunna inse; inse vad som egentligen hänt, och försöka komma på hur istället v i ska vinna, varenda gång framöver.

Världen är kall.
Världen behöver mer kärlek.
Jag börjar med att ge med mig av allt mitt.
För många bäckar små . . .


Jämfört med ovanstående spelar ingenting annat egentligen någon roll.
Men livet måste fortsätta.

Jag var på jobbet i tolv timmar idag. Men det var självvalt och jag kan för det inte beskylla någon annan än mig själv.
Men vad gör man inte för några extra hundralappar. . .

Mamma och syster kommer hit imorgon.
Och de stannar ända till söndag.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar, och hur glad jag är att det bara är en tidig morgon kvar, innan de kommer, och innan jag har semester i två dagar, för att på den tredje dagen, som är lördag, gå tillbaka till jobbet och skramla ihop ytterligare några hundralappar… Hundralappar som jag förhoppningsvis slänger bort på kvällar tillsammans med Lotta och vin.
Som i lördags då vi först myste på min balkong och sedan for till Sundbyberg för att där spilla vin, tappa mobiltelefoner i golvet, flörta med alla möjliga typer av personer och till sist sätta oss i en taxi hem.
Lotta i framsätet, vägledande. Jag i baksätet, med huvudet tungt vilande mot fönsterrutan.

Stunder som den är lyckliga stunder när dom är som allra lyckligast.

Singing From The Grave

Att vara vaken i tjugotvå timmar, efter en arbetsvecka. . . . . .nej, det är ingenting jag rekommenderar.
Men…jag kunde inte låta bli.
Idag var en sådan dag. Ikväll var en sådan kväll.
Serien jag laddat hem var alldeles för bra för att jag skulle kunna stänga av. Så tio avsnitt av den, i sträck – det blev min fredag.
Till sista avsnittet grät jag, inga floder men det fanns att torka när eftertexterna visades.
Så ja, jag är oerhört trött nu. Men vem har sagt att jag kan sova enbart för att jag är trött!?!

Jag har en ny vitklädd vän som står fastlåst och inlåst i vårt cykelrum.
Hon (eller är det en han? Har cyklar ens kön?) invigdes direkt utanför affären. Från Bromma till Sundbyberg. Hon (han? Återigen…) fick till och med åka pendeltåg, under sin första dag i livet. Och det är en fin cykel. Det är en cykel jag garanterar jag kommer att trivas med.
Jag vill ta med henne/honom ut imorgon igen, men jag vet inte var jag ska ta henne/honom, eller var jag ska låta henne/honom ta mig…
Ingen plats känns intressant nog för mig att delge och offra min lördag för, fast…det är antingen cykla eller tvätta och städa.. Jag lutar åt alternativet med cykeln så som cykeln lutar mot väggen i cykelrummet – stadigt.

Nu kommer solen snart.
Och jag har inte ens somnat.
Det är nästan som om jag har semester.
Men det har jag inte, än.. Jag kör på en och en halv vecka till innan jag får min nästa långa helg.


Singing from the grave…
Det är exakt vad jag gör när jag är så här trött men ändå inte kan låta bli att läsa nyheter på nätet, lyssna till min musik och nynna till.

Men ingen har väl sagt att man inte kan le bara för att man inombords sover...

Ack Tisdag, Du Vanliga Tisdag

Det känns precis som vanligt att vara tillbaka på jobbet.
Utöver det faktum att jag varit bortavarande ett par veckor..

Allt är sig likt.
Alla ser ut precis som innan.
Utöver det faktum att jag inte längre är mörk i mitt hår.
Alla utom en kände igen mig. Alla utom en borde ta lång, lång, väldigt lång semester.

En del av mig vill åka hem och hoppa i sjön.
En del av mig funderar på att låta bli och istället sitta kvar här och samla in timmar så att jag en annan dag i veckan kan gå hem hur tidigt som helst och istället då bada.
En varmare dag…

Men det är klart.
Det vore skönt att komma hem. För trött är jag, det ska jag icke förneka.
Trött i mina fötter efter min och Linas flera mil långa promenad runt Djurgården, trött i mina ögon efter en natt hos Jesper.
Jag var många gånger orolig att försova mig, eftersom det var vad som hände senast, förra året när jag första dagen efter semestern skulle till jobbet, då försov jag mig, precis där… Just därför sov jag bara till hälften natten igenom, rädd för att slappna av; rädd för att inte vakna.

Snart så.
Jag tar på mig solglasögonen.
Första arbetsdagen efter semestern är till ända.
Det är elva arbetsdagar kvar till min nästa lång helg på fyra dagar.
Sjutton arbetsdagar kvar till en veckas lång semester.
Kanske är det därför det inte går nån extrem nöd på mig – jag har ju nedräkningar kvar.

Jag Skriver Inte. . .

. . . för att jag inte längre kan.
Jag skriver heller inte för att jag inte längre vill.
Men ibland är det bara så; att badande och solande tar över handen och ingenting annat; knappt någon annan sysselsättning är ens värd sin existens.

Jag har två dagar kvar av semester.

Jag kommer att bada och sola in i det sista.
Och vara brun och blond när jag på tisdag går till jobbet igen.

Jag förväntar mig att allt på en gång då blir som vanligt.
Utöver mina tankar om att världen under min bortavaro fullständigt förändrats och att jag under samma tid omvandlats från en till en annan; en helt annan.

Mitt Liv - Min Semester

Med semester kommer uppenbarligen inte skrivande.
Med semester kommer istället vin, sena nätter och uppenbarligen även mycket sol. Och än har jag en och en halv vecka kvar!

Allt började på onsdagen.
Jag sprang tidigt från jobbet. Kramade om dom som förtjänade det, åkte hem och svettades ett tag och åkte sen hem till Jesper, för att där spendera ett par timmar.
Jag hade egentligen inte bråttom hem, jag hade ju semester, men av någon anledning gick allt väldigt skyndsamt.
Men det var mysigt.
När jag åkte hem var jag förälskad, precis som vanligt..

Dagen efter kom syrran.
Vi storhandlade på ICA och åt oss mätta gånger tio på midsommaraftonen.
Jag vågade även blondera mitt hår. Så sedan midsommardagsmorgonen är jag ljushårig.
Det är ovant. Jag blir vissa morgnar fortfarande paff. Men jag hoppas det tar sig. Jag hoppas att jag till slut ska vänja mig vid min nya spegelbild.

På midsommardagens kväll tog vi oss till Debaser vid Slussen.
Där var vi och alla andra Stockholmsmidsommarfirandetyper.
Vi dansade. Klockan blev sent. Vi missade pendeltåget men underhöll varandra lagom mycket på nattbussen hem till Kallis.
Det tog en timme. En hel timme, men till slut var vi på väg uppför backen på Koppis. Mina skor hade sedan en lång stund tillbaka tagits av och lämnats i Cissis händer, men det gick ändå. Jag hade dock vaknat som ett monster utan den nattliga duschen jag tog cirka 05.30 på söndagen, precis när vi kommit hem.

Vi sov oss igenom söndagen men var vid liv på måndagen igen.
Vi åkte förbi Sundbyberg där Lina och Nellie fick se och känna på mitt ljusa hår.
Jag funderade hela tiden om det blev lika chockade som jag vareviga titt-i-spegeln blir…
Efter Sundbyberg åkte jag och världens sötaste lillasyster (som jag inte vore någonting utan) till Hagaparken.
Där var det varmt. Men vi hade vatten och kanelbullar, så vi överlevde dagen och tog sen ett kvällsdopp i den sjö i Kungsängen som jag egentligen vill kalla min och Martins.

På tisdagskvällen klev vi på en kryssningsbåt.
Jag kände mig mer hemma än jag gjort de tidigare gångerna, allt tack vare att Lina dragit med mig på äventyr på båt.
Vi sällskapade med nya vänner natten igenom.
Det blev sent men att vakna dagen efter var ändå inte speciellt svårt.
Vi laddade upp med godis i kilovis och åkte hem och spelade kort på balkongen.
Det var varmt ända in på nattliga timmar och jag försökte minnas om jag någonsin upplevt en semester liknande denna..

Jag drömde mardröm om jobbet inatt.
Ingen tyckte om oss. Alla ville döda.
Jag grät, begärde ledigt men fick inte eftersom alla behövdes på plats; alla behövdes för att stå emot alla de fruktansvärt galna och onda icke-mänskliga människor som var besvikna på oss.
Men så fort jag hade vaknat glömde jag allt.

Jag och min lilla syster gick till badet när vi vaknat.
Där spenderade vi hela dagen. Och ja – jag är nu ännu mer solbränd – och jag älskar det. För varje dag med solsken avskyr jag vintern, mer och mer…redan…och det är inte ens juli…

Ikväll har vi myst med Lotta vid klipporna här i vårt Kallis.

Det här är mitt liv.
Fatta!
Det HÄR är mitt liv.
Bad, sol, sena kvällar vid klippor.
MITT liv.
Det verkar många gånger för bra för att vara sant. Men jag har nypt mig i armen. Nypen har inte gjort någon skillnad.
Det HÄR är MITT liv.

Detta är fanimej livet.

Imorgon ska det regna.
Vi ska tvätta och se film.

På lördag ska det bli sol och värme.
Vi ska sola och bada.

Detta är fanimej livet.

In Your Face Världen – Jag Bryr Mig Inte.

Idag är det kaos på jobbet.
Det är måndag.
Det är kaos på jobbet.
Och jag är trött, ofantligt trött. Trots att jag somnade innan åtta igår och därmed fick nio timmars sömn inatt.
Jag tror att det är en förkylning som försöker tränga sig förbi allt gott inuti mig.
Förkylningen vill klå och slå mig. Lagom till semestern..
Men jag försöker förtränga.
Jag försöker istället att se det positiva i att jag är trött - att jag i helgen garanterat varit ett av de mest lyckligt lottade krypen på detta jordklot.

Det var jag och Lina och ett stort fartyg.
Vi gick, vi sprang, vi kramades, vi dansade.
Och jag trooor att min hals gör ont eftersom jag mös på däck enbart iklädd linne och kjol nästan hela natten.
Klantigt, ja. Men klantig = jag. Det är bara så det är.
Och oavsett hur klantig jag varit – i efterhand är det alltid, alltid värt det.

Det är kaos på jobbet.
Jag är fortfarande trött.
Men det är bara denna dag, en morgondag och lite mer än en halv dag kvar tills jag går på semester så jag bryr mig inte.
In your face världen – jag bryr mig inte.

I semesterpresent önskar jag mig mycket sol.
Min semester i Stockholm 2011 – det kommer att skrivas löpsedlar, det kommer att skrivas historieböcker eftersom sta´n aldrig tidigare upplevt så mycket sommar som den får göra detta år då jag semestrar i den.
Varenda stockholmare kommer att bli ställd, kanske lite skrämd, och framförallt avundsam. Snacket kommer att lyda ”varför ska hon få ha det så bra när inte jag får det…!?”.
In your face världen – det rör mig inte i ryggen.

Braiga Dar

Med solbrända armar, axlar och solbränt ansikte sitter jag här i min säng. Egentligen väntar jag bara på att få gå och lägga mig…
Jag är så trött. Var eviga kväll. Och ingenting gör det bättre. Bara choklad. Men det har jag inte köpt något idag. Jag lät bli.

Jag skyller på att jag är trött efter den händelserika helgen.
Vi (vi:et som är jag och världens bästa Martin) promenerade ju genom hela Stockholm city på fredagen.
På lördagen åkte vi till Lillsjön och badade, badade, badade och solade.
Så mycket som jag i lördags badade har jag inte gjort på flera år. Säkert inte sedan jag var en liten plutt som med bar överkropp tassade omkring i det grundaste vattnet.
Och dra mig baklänges så härligt det var!
Martin och jag, i 16 grader varmt vatten, med söta småbarn och vidriga snorungar runt om kring oss.
I söndags gav vi oss ut på ännu en promenad. Till ICA Kvantum i Viksjö.
På ICA Kvantum sålde dom Gefleortens mjölk. Jag fick en liten klump i magen.
Inte för att mjölken var sur, men för att jag trodde jag var hemma.

På väg mellan buss och pendeltåg bar våra ben oss knappt längre.
Benen värkte och det brann under fötterna.
Men så vitt jag minns tog jag mig hem.
Och överlevde även denna måndag. Så vitt jag vet…

Jag har världens bästa chef, som visar sin riktiga, braiga sida när den andra chefen är på semester.
Vi hjälps åt med scheman. Svär åt datorn tillsammans. Och faktiskt så skrattar han åt mina skämt. Något som alla andra där borta tröttnat på att göra…annat än de tycka-synd-om-Ida-skratt som visar sig med jämna mellanrum.
Så dessa sju arbetsdagar som är kvar innan jag börjar min halv-långa semester – jag har svårt att tro att de kommer bli tunga.

Promenad Genom Hela Stan

Jag var gladare när jag vaknade i morse än när jag vaknade igår.
Inga mardrömmar.
Natten till igår drömde jag att jag skulle lämna mamma, pappa och lilla syrran efter en hel och underbar helg. Jag vill inte åka. Jag vill inte lämna. Så jag grät och jag grät, tills jag vaknade av väckarklockan.
Men i morse. Då banne mig var det annorlunda. Troligen för att det inte var mer än en halv arbetsdag som väntade…

Efter den halva dagen hade jag tänkt att jag och Martin skulle ta oss till Fridhemsplan (första gången vi reste med tunnelbana tillsammans, så redan när vi klev på den var det lite episkt över det hela), jag hade sen tänkt att vi skulle gå till Karlberg, ta pendeltåget därifrån och sen vara hemma, i varsin tokvarm lägenhet.
Little did I know..

Så fort vi var färdiga på Fridhemsplan kom vi tillsammans fram till att vi för dagen inte var färdiga alls.
Vi gick mot St. Eriksplan.
Inte heller efter den promenaden var vi nöjda.
Så vi svängde höger och var därmed på väg mot Odenplan.
Vi gick förbi Systembolaget på Odenplan. Dit ville jag. Men dit fick jag inte gå.
Istället fick jag höra att det skulle dyka upp fler Systembolag innan vi var färdiga för dagen.
Jag var orolig att bli utan men bestämde mig för att lita på Martin.
Det blir alltid bra när han leder.
När vi passerat Odenplan och han hade fått vinkat åt några flak med studenter på, hittade vi kebab någonstans längs Sveavägen. Jag var inte speciellt hungrig, men jag åt ändå, och det var gott ändå.
Vi passerade ännu ett Systembolag och sa till varann ”nä men se där, ännu ett, men inget vi ska besöka”.¨
Vi hamnade sen på Drottninggatan där vi började leta efter hak att svepa en öl på.
Vi var svettiga, trötta, varma. Vid vissa sekunder var jag till och med svimfärdig. Men vi gick Drottninggatan ner, trängdes med turister ända till vi kom till Gamla Stan då vi gav in för ölen (oavsett pris).
En tjurig bartender välkomnade oss (inte) med taskig attityd, så dricks fick hon bli utan.
Efter ölen gick vi tillbaka till Centralen. På vägen besökte vi ett nästan nytt Systembolag, äntligen tänkte jag då, även om jag egentligen aldrig trott att han skulle missunna mig ett besök. En bit senare gick vi förbi Björn Hellberg. Proffset från På Spåret. Vi kunde så klart inte låta bli att hälsa.
När vi gick därifrån var jag starstruck. Jag skuttade, skrattade, gick snett, gick fel men till slut kom vi till tåget.
Jag var svettig och varm och med skavsår på båda mina fötter.
Jag viftade för fullt med ett lock till en av de matlådor jag hade i min väska för att åtminstone få ett uns av vind.
En halvtimme senare klev jag av tåget.
Hemma väntade duschen och kexchoklad. Efter duschen såg jag att sängen såg på mig med suktande kuddar, så jag lade mig, och har varit där sedan dess.
Och trots bränna på vader, skavsår på fötter och ännu mera rödbränd rygg och knallröda axlar – fan vad vi gjorde denna dag bra.
Martin, Martin, världens bästa Martin.
Jag ser hellre att hela världen brinner upp innan jag ser honom lämna Kungsängen.

I Hagaparken

Är Hagaparken det nya ”it”? Är Hagaparken det enda jag kommer att kunna fokusera mig på månaderna framöver?
Älskar jag Hagaparken?
Vill jag viga mig med Hagaparken?
Svar: Ja, ja, ja, och ja – jag vill gifta mig med dig, Hagaparken!

Planeringsgruppen tog med oss på äventyr efter lunch idag.
De tog oss till (tro det eller ej) Hagaparken.
Vi fick mat, vi fick läsk och vi fick spela kubb.
Mitt lag – The Green Team – vann inte, vilket ledde till lite ilska i Hagaparken.
Men vad gör lite ilska på en sådan här vacker sommardag.. Vad rår lite ilska på en sådan här svettig, solig, glädjefylld sommardag.
Svar: mindre än en lus i världen.

Med andra ord har jag än en gång fått uppleva en underbar eftermiddag och kväll med världens bästa vänner.
(Och folk undrar varför jag inte byter jobb… Jag undrar varför jag någonsin skulle byta jobb…).

Nu har jag precis badat i iskallt vatten i mitt badkar, vilket var bland det härligaste min hud nog någonsin upplevt eftersom i alla fall axlarna numer är betydligt rödare än de vanligtvis är..
Näst på tur är att jag ska packa upp min väska, torka mig i solen på balkongen då jag är för lat för att torka mig med handduk, äta lite chips och sen packa tillbaka grejerna i väskan igen, dricka litervis med vatten, och till sist: sängen här kommer jag! Utan pyjamas, utan täcke. Sängen… Ta hand om mig inatt. Sängen… Älska mig som jag älskar mig.
Sängen… Du kan få bo med mig i Hagaparken.

Den Nationella Dagen Är Över

Mamma snarkar på madrass på mitt golv.
Lillasyster snarkar i min säng.Tanken är att även jag ska ligga där, i min säng. Men nej, med alla de ljuden i bakgrunden... Ida kan inte sova då.Nu har jag gömt mig i badrummet, för där kan jag ha lampa tänd.Jag gömmer mig alltså, I MITT EGET BADRUM, med mobil och snusdosa vid min sida.Det är kanske så här det är att vara värdinna, och behöva ta hänsyn till andra framför sig själv...(tänker jag och ler lite ironiskt, mot badrumsdörren).Vi firade nationaldagen på Skansen. Med bland annat kungen och hans familj. Jag tror att även den större delen av alla hans kaffeflickor satt i publiken, men ingen gav sig tillkänna... Jag hade älskat att se en catfight mellan Silvia och kaffeflickor... Men icke.Det blev dock en hel del andra intriger eftersom majoriteten av svenska folket är dumskallar som inte förstår sig på det som vi kloka ser som självklart.Svenska folket trängde sig. De stod där man inte fick stå, blev tillsagda av vakter att "här får ni inte stå, ni måste backa". Det idiotiska folket (läs svenskarna) skulle först diskutera med vakterna om varför dom inte kunde stå där fast en tåg med fanor skulle gå där, dom gav sig sen; backade bakåt, höll sig på plats i ett par minuter, men var lik förbannat tillbaka på samma förbjudna ställe ett kort tag senare. Också spelades proceduren med tillsägning av vakt och skäll av arga andra svenskar som suttit länge och "bokat" plats. Och jag kände - fy faan va trött jag blir. Fan fan fan. Ge mig en flodvåg.Ingen flodvåg kom. En timme senare lämnade vi Skansen, trötta och hungriga.Jag är så klart mätt nu. Men inte trött...typiskt!Åh, just det, mamma syntes i tv, och hon syntes bra! Mig såg man (lyckligtvis) bara skymten av, jag gjorde rätt som behöll solglasögonen på, hela tiden.Jag är ledig från jobbet imorgon, så egentligen måste jag inte sova...Men vad ska jag annars göra... Sitta här på ett stängt toalettlock och twittra hela natten... Nej du Ida, någon måtta får det väl ändå vara. Inte bra att vända på dygnet. För det blev sent i stan i lördags, och morgonen efter somnades det om gång på gång, och igår blev det sent hemma, jag var för mätt efter middagen med Martin, så då kunde jag inte heller sova, trots att ingen annan låg i min säng...Nåja, en twittring till, sen of to never ever land!

Vaken (Det Är Ju Inte Röd Dag Varje Dag)

Vad an denna långa tystnad ifrån mig, one might wonder…?
Jag svarar att det väl hör till sommaren att mindre tid spenderas framför datorn..
Numer går det att göra saker efter jobbet. Även om klockan slår sent.
Idag, exempelvis, åkte jag, Nellie och Lina in till stan efter den halva dagen på jobbet. Vi solade i Kungsträdgården en stund innan Nellie följde med någon annan vän (märkligt för mig att man kan ha sådana… ;P).
Jag och Lina gick Drottninggatan upp och ner innan vi åkte hem till varsitt.

Utöver det vill jag inte minnas att nånting väldigt speciellt hänt sedan sist.. Eller är det mitt minne som börjar tyna bort?
Jag har så klart träffat min syster.
Jag har hälsat på mina vänner. Mina vänner har hälsat på mig.
Jag och Martin har varit på promenad runt Djursholm. Storleken på de omkringliggande villorna förtjusade oss likt ingenting annat.
Och jag har solat och äntligen fått börja visa mina bara ben.
Någon dag har vädret krävt leggings, men annars; oftast – cykelbyxor eller ingenting alls ovanpå trosor är det nya byxor.
Imorse kom det dock en stund när jag önskade jag hade klätt mig i byxor istället för kjol.
Klockan var runt kvart i sju. Jag hade fem minuter tidigare sprungit tillbaka in i lägenheten för att hämta mitt paraply, som att jag kände på mig att någonting var på väg att hända.
När jag, runt kvart i sju var i slutet av Kopparvägen kom det en droppe regn, sedan en till, och en till, och till sist flera liter vatten på bara några minuter.
Regnet bara öste ner.
Nederkanten av min kjol blev blöt, mina fötter i mina öppna skor likaså.
Så jag småsprang resten av vägen till tåget och fumlade med ett blött SL-kort när jag skulle gå igenom spärrarna.
Vore det inte så att SL-korten tålde alla typer av slitage skulle mitt vara mjukt och i bitar sedan månader tillbaka.

I morgon är det röd dag.
Vissa har vi tur som får vara lediga med betalt.
Jag är överlycklig över att vara en av dom.
Jag ska vara vaken länge ikväll. Jag ska stanna uppe ända till spöktimmen.
Jag ska se klart Harry Potter och sen se en skräckfilm, om jag vågar…
Om jag inte vågar ska jag spendera långa timmar in på natten med Morgonpasset.

Ja, vaken ska jag vara.
Med öppen balkongdörr, nyvattnade och pigga blommor på balkong och fönsterbräda, och förmodligen åtminstone ett glas rosévin - det är ju inte röd dag varje dag.

Maybe Baby, Även Lite Sommar?

I morgon är det fredag igen.
Ibland känns det som att det alltid är fredag, förutom när det är måndag, då känns alltid fredagen miljontals dagar bort.

Jag (och säkert alla andra, men dom skiter jag i) längtar ofantligt mycket efter solen.
Barbent.
Solglasögon.
Bara armar.
Solbränna.
Semester.
Jag vill ha
mer än jag vill ha fredag.
Mer än jag vill ha fredagsmacka och en halvt chefsfri dag vill jag ha sommar.
Riktig sommar.
Inte den fjuttiga då det förutom solsken också blåser hårda vindar. Inte heller den med blöt mark och mörka moln och mullrande himmel.
Det ska vara så ljust att det inte går att öppna ögonen, och så varmt att det inte går att gå ut om en fläkt inte finns nära till hands.
Men jag vill bara ha det ett kort tag, för sen kommer jag vilja ha svalka igen.
Men det vill jag bara ha när jag är redo; när jag är färdig med svetten och värmen, och än är jag inte ens i närheten.

Jag hoppas på barbent imorgon, eller i alla fall uppvikta leggings, och solbrillor; mina älskade solbrillor.
På morgnarna räcker det att solen är någonstans i närheten av Europa för att jag ska klä mig i dom och därmed också skydda mina trötta ögon från morgonljus och andra trötta ögon.
I övrigt hoppas jag inte på någonting.
Pengarna är slut, helt slut, så helgen blir lugn.
Kanske Stockholms underbara city, kanske Kungsängen, kanske Nynäshamn.
Och maybe baby, även lite sommar.

Och En Söndag På Det

Hemma från födelsedagsfirande, smörgåstårta och pizza är jag nu tillbaka.
Solen kommer lägligt nog nu, när det strax är dags att vrida om persiennerna till det mörkare.
Jag har städat och lagat matlådor sedan jag kom hem.

Jag väntar med spänning på måndagen medan Morgonpasset strömmar ur högtalarna och stöket och böket innan själva hockeymatchen syns på tv:n.
Jonatan Unge var gäst i Morgonpasset i fredags. Hans röst gör mig alldeles pirrig och varm och fokus på allt annat glöms i hans talande stunder bort, jag får nog därför stänga av honom och de andra nu när matchen börjar, jag vill ju liksom se när Sverige slår finnarna blå och gula, av den enkla anledningen att jag också vill ha något att sportlikt att säga vid frukostbordet imorgon bitti.. . .

Av Alla Sätt Att Sluta Försöka Förändra Och Istället Acceptera

Det verkar som att sommaren ska vila över helgen. Det sägs att det kommer rusk, regn och blåst.
Visserligen går även ryktet att sommaren är tillbaka snart igen, men är den tvungen att ens ta en paus?
Varför kan den inte stanna, nu när jag längtat så mycket?
Kanske är det därför mitt humör har varit på botten de senaste dagarna..
Jag har vaknat förbannad. Jag har velat slå hårt på de som suttit på samma tåg som mig.
Jag har blivit sårad av ord som jag vanligtvis skrattar åt. Men det som i mig blivit sårat har jag så klart förträngt, för jag kan inte visa när jag är ledsen, jag vågar inte visa om jag blir sur, för då får jag frågor jag inte kan besvara.
Dessutom är det jobbigt när det blir en massa fjäsk…
Och jag har även gråtit en del, inga floder, men jag har somnat på en eller två blöta kuddar, som vanligt utan att egentligen veta varför. Jag bara gissar att det beror på att det ska bli grått i helgen. .

Dit jag ska i helgen ska det bli kallt. Inte ens femton grader.
Och jag som ville packa korta tights…

För ja, jag har börjat packa nu. Men det krävdes mycket funderingar och många krampningar i magen innan jag kom fram till hur jag ville göra.
Det är ju en födelsedag, den måste firas.
Men jag är trött som det är. Jag orkar inte med mera.
En del av mig ville stanna hemma, promenera en massa och spendera flera, flera timmar i Jespers varma lägenhet.
En del av mig ville åka, med förhoppningar om att det är bättre denna gång.

För att få råd ringde jag psykologen imorse. Hoppades att han skulle ha tid att lyssna på mig över telefonen en stund.
Men han ville hellre ha dit mig.
Så jag gick tidigare från jobbet och slog mig ner i stolen.
Han förstod vad jag menade och varför det blir bekymmersamt.
Men han sa också att jag kanske bör tänka på att inte ha så höga förväntningar.
”Vet du inte att hoppet är det sista människan förlorar”, svarade jag.
För mig är det alldeles för svårt att inte hoppas på att det nästa gång blir annorlunda och att det snart blir bättre.
Vad finns det annars för mening att stanna kvar – om det inte blir bättre än så här…!?
Men bara för att jag är hoppfull behöver inte det betyda att jag inte kan vara realistisk, fick jag höra. . .
Och jag tänkte, för säkert den tusonde gången – ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden.

Så nu sitter jag här.
Jag ska duscha, packa necessär, välja kjol och se ett avsnitt av Criminal Minds där människor blir mördade en efter en, eller dyker upp i form av skelett, en efter en.

Som skrivet – en del av mig vill stanna hemma. Umgås med Jesper, äta lösgodis och promenera med Martin.
Men Martin ska ju resa bort, så vad är då meningen…
Jag åker istället. Med ett SJ som till 90 % sannolikhet kommer att vara försenat.
Och gång på gång, under hela helgen upprepar jag för mig själv - ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden.

När Världen Gör Som Jag Vill

Äntligen får jag som jag vill!
Jag avskyr visserligen att svettas, MEN – nu så.
Livet är som sig bör – sommaren är här!

All musik blir plötsligt glad sommarmusik och jag föreställer mig att jag sitter i en park med vänner med sommarmusiken strömmandes ur högtalarna, och alltid är det solsken; i fantasierna är det alltid solsken.
Så närmare fantasierna än så här kommer nog aldrig verkligheten.

Jag tror dock jag dricker för lite vatten; jag är lite yr.
Det kan också bero på det låga intaget av mat i helgen, det hanns liksom inte med, det blev en del godis, men knappt någon måltid, men oroa dig inte mamma, det var en engångsföreteelse, det händer aldrig igen!
Denna helg blev dock maten blev bortprioriterad, för jag var aldrig hungrig.
Istället var jag på bio med Lina (vi åt i och för sig pizza för ett kompani, så det kan hända att jag åt upp mig den fredagseftermiddagen) och promenerade med Martin i flera, flera timmar.
När jag kom hem på lördagskvällen var jag så trött att jag faktiskt trodde att om jag somnade skulle jag aldrig vakna igen.
Så jag somnade inte.
Jag höll mig vaken tills jag blev pigg, när klockan var tio på kvällen.
Jag var duschad och klar, så jag drog på mig den finaste klänningen och de snyggaste sommarskorna och åkte hem till Johannes som tog emot mig med öppna armar och sa ”minns hur vi går nu, så du inte går vilse nästa gång”.
Det var sommar även när jag åkte hem; det var varmt och svettigt redan då. Jag var rädd att gå vilse i Flemingsberg, men eftersom det var sommar – eftersom jag fick som jag ville: en sol i mitt ansikte – hittade jag tillbaka till tåget, utan minsta tvekan.
På Centralen gick jag till samma pressbyrå som jag kvällen innan köpt choklad på, handlade juice och drack halvlitern på under två minuter.
Och hela tiden var allt precis som jag ville ha det.

Jag älskar när världen gör som jag vill!
Jag älskar när jag får det jag förtjänar!


I helgen fyller pappa år.
Han ska firas.
Jag åker dit med tåg… Åh, tänk om SJ får för sig att göra som jag vill, då är jag nog fulländad!

Valborgsmässoafton Och Alla De Andra

Min hals svider litegranna.
(Jag pratar alldeles för mycket; alldeles för högt; jämt).
Mina ögon kan knappt hålla sig öppna.
(Jag stirrar alldeles för mycket på min dataskärm).
Jag har fått alldeles för lite sömn inatt.
Men det är ingenting som jag inte kan överleva.
Jag, Nellie och Lina ska trotsa det snöblandade regnet och traska hem till mig i eftermiddag, vi ska köpa små söta grisar i plast och njuta av något gott på min balkong.
Perfekt hade det varit om jag bara hade hunnit baka, något…
Men jag har liksom inte haft tid, till någonting annat än det jag tagit mig för.

Förra veckan gick förbi mig snabbt.
I fredags spenderade jag och Martin en lång stund vid vattnet vid en udde i Kungsängen.
Vi såg ingen orm, som vi gjorde under promenaden dagen innan, däremot såg vi en märklig fågel.. Något som var likt en pingvin, fast i mini format och med den mest exceptionella näbben någonsin sedd.
På lördagen, när jag vaknat ur mina dagslånga drömmar åkte jag återigen till Kungsis.
Återigen var jag med Martin.
Vi var nostalgiska med rosévin och youtube tills Lotta och Joel kom och vi istället värmde oss vid en stor brasa.

När vi frös; när vi var för högljudda för att vara runt mindre barn gick vi mot centrum.
Jag mitt i bilvägen; de andra på gångbanorna.
Att jag gick mitt i bilvägen tror de andra var vad som fick polisen att sakta in bredvid oss, kliva ur bilen och komma fram med ficklampor lysandes rakt i våra ansikten.
De försäkrades om att vi hade åldern inne och lät oss sen gå vidare.
Vi åt pizza på Alexandra och självklart var även den lördagen en av de bästa någonsin – för det är ju så det alltid är.

Jag vaknade tidigt igår.
Jag var vaken alldeles för länge.
Jag vaknade tidigt, innan klockan, för rädd att försova mig för att våga somna om.
Jag fick alldeles för lite sömn.
Men, å andra sidan åt jag tillsammans med sällskap världens godaste hemmagjorda pizza igår, och söndagen med bakfylla efter valborgsmässoafton hade varit fruktansvärd om det inte varit för att den istället var så oerhört bra.

Vaken

Också var det onsdagen.
Den var lagom.
Lagom påträngande. Lagom tröttsam. Lagom rolig.
Och jag var alldeles lagom pigg; pigg så jag orkade städa tidigare ikväll; pigg så jag orkade annat än ligga stilla.
Än är jag heller inte trött.
Jag ska vara på jobbet senare än vanligt imorgon så att jag orkar stanna till halv fem så jag och Martin kan ta en promenad hem, denna gång sträckan Spånga – Barkarby.
Det blir spännande eftersom vi inte hittar där, säger han. Jag är mest orolig att inte komma hem innan det blir mörkt.. Jag måste sluta se läskiga filmer.

Jag vill stanna uppe hela natten.
Jag vill inte lägga mig. Jag vill inte lämna världen, inte ännu.
Men det är typiskt för den fina som hållit mig sällskap och gjort mig avslappnad de senaste kvällarna är denna ikväll inte hemma.
Det är typiskt.
Den gång jag väl inte vill somna…
Jag vet dock att jag måste, till slut.
Jag var inte trevlig igår när jag var så där trött, och framförallt var jag inte glad, och det är ju ändå det allra viktigaste…

Lite coca cola håller mig nog vaken tills jag är villig att gå till sängs; tills mina ögon lyser svart och mitt huvud faller ner mot min bröstkorg.

Ju längre jag stannar med blicken på dataskärmen, ju mer vill mina ögonlock falla ihop.
Men jag är trägen att vinna över kroppen.
Just för att jag i n t e vill somna.
Och när det handlar om något primadonnan Ida i n t e vill göra, då vet alla – då blir det inte gjort.

Det Som Sker Efter Påskledighet

Tisdag igen.
Påskledigheten är över.
Som vi hade längtat..
Vad är nu nästa att se framemot? Midsommar?

Varmt väder tog hand om mig under hela den långa helgen i Gävle.
Jag, mamma och syrran promenerade.
Jag och syrran såg massa film och en mös en hel himla stor del av tiden.
Fredrik bjöd över mig på skärtorsdagen, han var inte utklädd till påskkärring, men han var ändå rolig att se och underhöll mig ändå in på sena småtimmar.

I förrgår var vi till morfar och mormor.
Morfar i graven. Mormor i sin lägenhet.
Runt morfars sten fanns stora buketter med blommor. Han är fortfarande lika saknad.

En gång förra sommaren då vi hälsade på honom dök plötsligt en kanin upp under ett träd.
Jag är övertygad över att det var morfar som kom för att säga hej.
Kaninen var inte rädd, skuttade inte därifrån, utan lät mig komma nära, nästan så nära att jag kunde sträcka ut min hand och klappa den.
Denna gång hejade morfar i form av citronfjäril.
Han flög emellan oss precis när vi skulle vinka hej då.
Jag visste direkt; jag tvekade inte en sekund.
Han ville visa oss att han visste att vi var där.

Usch.
Morfar är farlig att tänka på.
Han kommer åt och når in till varenda känsla, rör vid varje minne och skakar därmed om hela ens värld.
Morfar är farlig att tänka på. Men han är ändå världens finaste; världens mest fantastiska; hela världens sötaste och raraste morfar.


För att inviga den tidiga sommaren (som visserligen kommer försvinna innan vi upptäckt vad det är den innebär) var jag till frisörskan idag.
Jag lät henne ta en del av mitt hår, men inte mycket.
Det är nu luftigare, fräschare, mjukare.
Jag vågar äntligen låta håret representera mig igen.
Lagom till Valborgsmässoafton dessutom.
Kvällen då jag ska krama om Lotta.

Men innan kvällen då jag ska krama om Lotta ska jag sova gott tisdagsnatten igenom.

Bland Påskliljor Och Sena Nätter

Jag kom iväg igår.
Nellie följde mig in till stan.
På Centralen var alla. Jag lovar. Alla var där.
Alla skulle resa bort.
Glad var jag, för jag fick sitta ner på tåget hela vägen.
Tvärtom mot vad jag hade trott.
Jag trodde att alla skulle vilja åka samtidigt som mig.
Jag trodde vi skulle få slåss; kliva över varandra för att nå en stol. Men fel hade jag.
Jag fick till och med dela två säten med mig själv.

Vi åt middag hos mammsen och pappsen igår.
Jag älskar att mamma älskar att skämma bort oss.
Efter maten åkte vi hem till syrrans fina lägenhet.
Vi mös en stund tills jag hoppade in i duschen och sen sprang över till Fredrik.
Jag älskar att det är tre minuters gångpromenad hem till honom härifrån.
Jag älskar att jag inte behöver gå snabbt för att hinna med ett pendeltåg och att jag inte behöver halvsova en resa in till stan.
Men nej.
Jag älskar Stockholm mer än jag älskar att ha nära till Fredrik när jag hälsar på här.

Idag hälsade vi på farmor vid hennes grav.
Hon fick vitsippor och påskliljor.
På söndag ska vi hälsa på världens vackraste morfar vid hans plats.
Och sen mormor, som med en galet stor sannolikhet kommer att bjuda på oss på påsklunch… Men än så länge är det en hemlighet, så scchh, säg ingenting.


Långfredagen har varit lång.
Det var en tidigt morgon igår morse, det blev en sen natt i natt och en tidigt morgon imorse.
Jag har dock lovat mig själv att hålla fast vid sena nätter denna långa ledighet som jag ända sedan 1 januari längtat efter, och det löftet ska jag hålla.
Jag ska banne mig inte sova!

Som om jag någonsin skulle kunna vara lyckligare

Åh, denna underbara vecka!
Mot alla odds egentligen, eftersom Lina är ledig och borta varje dag, Martin likaså.
Men Nellie och Erik är kvar, Nellie och Erik är kvar.

Jag har två dagar i sträck slösat min flex och lämnat Sundbyberg redan klockan tre.
På min otroligt fina balkong har det varit varmt båda dagarna jag har kommit hem, och knappt en stund har jag kunnat låta bli att sitta där i en stol, med solen gassande mot mig.
Ikväll lyxigt nog med ett glas rosévin. . .

Det tidigare lämnande av jobbet gör att dagarna känns så himla mycket längre.
Dessutom är det ju sommar.
Dessutom är det ju ljust och varmt, ända in på sena kvällstimmar.

Igår hann jag se film och städa.
Idag hann jag se en annan film, träna och laga en köttfärssås som var utan dess like.
Jag gjorde slut på varenda grönsak och varenda droppe créme fraiche som fanns i min kyl, just för att jag inte vill möta unken lukt när jag efter den långa påskhelgen kliver innanför min dörr igen.

I övermorgon är det halvdag.
Efter halvdagen åker jag till min syster, där stannar jag sen, tills vardagen kallar på mig igen.



Det är sommar nu.
Fåglarna kvittrar utanför.
På eftermiddagen läggs jackan ner i väskan, och får stanna där.
När klockan ringer, tidigt, tidigt på morgonen skiner solen in genom mitt fönster.
Min lampa i min hall behöver inte vara tänd, för solen kommer till och med åt där.
Solen är liksom. . .
. . .överallt.

Som jag har längtat efter detta.
Som jag förtjänar detta.
Som om jag någonsin skulle kunna vara lyckligare…

Två små damer och hundratals fylleskallar

. . . men ack så galet roligt vi hade.
Och som roligast hade vi åt fylleskallarna.

Bakom oss vid karaoken satt två äldre män.
De ville gärna konversera. Det ville inte vi.
Bredvid oss på en pub satt två kalasfulla kvinnor, den ena med en gubbe jag tror var hennes far, den andra med en svettig karl, som inte kunde låta bli att släppa ut sina gaser..
Jag och Lina skrattade högt varje gång.
Mitt emot oss på samma pub stod ytterligare två män. Lina trodde att fröken Ida varit igång och flörtat eftersom den ena inte kunde låta bli att stirra och glo, men nej sa fröken Ida, sånt gör inte hon… Han hade nog misstolkat hennes feta leende och kvittrande skratt.

Vi åt massor av godis, massor av köttbullar både till frukost och lunch, baguetter, och till efterätt chokladmousse som såg ut som bajs..
Vi skuttade i trapporna, hoppade och skrek i hissen, när vi klev ut ur hissen skrek hissen tillbaka… . . och så mycket lakrits som Lina köpte med sig hem har jag aldrig sett på ett och samma ställe… Jag misstänker att hon langar. . .


När jag kom hem igår var jag trött, väldigt trött, trots att fredagskvällen inte blivit sen..
Jag bjöd en vän på middag och fastnade sen i sängen.
En tidig kväll hade jag tänkt det skulle bli, men när underbara vänner vill prata är inte jag den som är den och låter sömnen vinna, då står jag över; umgås till klockan tre på morgonen och vaknar av en stark sol som betyder sommar klockan nio morgonen efter.
Så ikväll är jag trött igen…
Men snart får jag sova och snart är det måndag!
Och påsk!
Nedräkningen till den röda dagen är alldeles snart över!

Flower Power

Det var den halsflussen.
Nu verkar det äntligen vara över. Smärtan är knappt märkbar.
Likaså är tyvärr den hesa sexiga rösten.
Det sjuka är inte längre kvar.
Jag jublar, tjoar och skuttar.
(om jag bara orkade…).
Glad orkar jag i alla fall vara.

Jag är underbar nu när jag är tillbaka på jobbet.
Alla söta vänner är ännu mer underbara när jag nu är tillbaka på jobbet.
Dom är så lätta att älska.
Jag skulle ge dom söta alla rosor i världen om jag bara kunde.

På tal om blommor...
Nellie och jag har inrett vårt fönster med många olika blommor.
Emellan våra skrivbord står en ståtlig växt med röda blad.
Vi har döpt dom efter Barbie och hennes vänner. Den stora, ståtliga med röda blad heter Kent. Efter Ken, fast med t. För komikens skull.

En ny blomma finns även i mitt fönster här hemma.
Jag ska försöka hålla den vid liv, i alla fall till midsommar.
Min balkong är även den fint inredd sedan i söndags eftersom mamma, pappa och min lilla syster kom hit med skurborste, såpa, matta, balkongmöbler och fina, lila blommor i stora krukor.
Är dom inte världens bästa, så säg!
Om man är sjuk tillräckligt länge, tjugo mil ifrån sin familj dyker dom tillslut upp med massor av överraskningar som då får även den värsta influensan att kännas lika lite som ett myggbett.


På tal om kärlek. . .
På fredag ska jag och Lina åka båt.
Jag är väldigt exalterad och lite spänd.
Jag längtar oerhört mycket, är lite pirrig.
Den lilla damen och jag, skuttandes runt på ett stort fartyg…
Jag undrar var det kommer att sluta…
Somnar vi på däck?
Somnar jag i vår hytt och Lina på däck?
Ödet – jag lägger fredagskvällen och natten helt i dina händer.

She's heading for the rooftops

Jag tog mig en nap.
Somnade vid halv sju, vaknade vid halv tio ikväll, och märkte genast en markant skillnad med flusssen.

Jag överdrev inte tidigare.
Flussen var för jävlig.
Jag hade fortfarande ont D Å, och jag trodde verkligen aldrig att det skulle gå över, och än vågar jag inte hurra; än vågar jag inte vara riktigt glad.
M E N, det känns bättre nu.
Jag är trött av sömntablett men kan svälja och dricka, utan att det gör ont.
Kanske hjälpte det att bli förbannad.
Kanske mår jag bättre nu för att dramatiken har släppt mig.
Jag kommer aldrig få veta vilket.

Så klart är jag fortfarande hes.
Inte konstigt eftersom jag inte ansikte mot ansikte pratat med en människa på fyra dagar.
Jag hoppas innerligt jag snart somnar om och får vakna till en söndag utan röd hals.
Faan ta världen om inte.


All has changed
Nothing remains
But as I saw her this night
Her eyes were blooming to find
love and conditions on dark, on friendly grounds
'Cause she's heading for the rooftops
She's running and she can't stop
She's heading for the rooftops
She's running and she can't stop.

Singing from the grave..

Halsen gör fortfarande ont.
Ipren, alvedon och penicillinet tar över min kropp och jag börjar faktiskt oroa mig för min lever.
Ingenting hjälper heller.
Inte tabletter, inte te, inte kaffe, inte vatten.. Ingenting.
Det är hopplöst.
Och jag skulle lika gärna kunna dö.

Det är så extremt jävla tråkigt.
Jag saknar även mina ovänner.
Jag vill träffa folk.
Jag vill skratta tillsammans med andra.
Hålla om alla dom jag älskar.
Eller för i helvete, jag blir nöjd bara jag får se ett känt ansikte.

Martin visade sitt i typ fem minuter.
Under dom fem minuterna var jag glad.
Jag försäkrade honom om att vi ses på måndag.
Nu är jag inte lika säker…
Ingenting hjälper ju.
Faan vad det är hopplöst.


Jag ringde sjukvårdsupplysningen.
Sköterskan var snäll, sa mitt namn flera gånger, sa att jag inte skulle oroa mig; att det skulle gå över men att jag, om jag ville kunde ringa Jakobsbergs Närakut.
Jag ringde så fort jag och 1177 lagt på.
Sköterskan på Närakuten var inte lika snäll.
Hon sa att penicillinet jag fått var det starkaste man kunde få, att 37,4 graders feber trots fem dagars konstant vila inte är någon fara.
Hon frågade om jag kunde svälja mitt spott. Jag svarade ja, men att det gör ont.
Hon frågade om jag kunde gapa. Jag svarade ja, men att det gör ont.
Ont ska det göra sa hon då.
Då började jag gråta.
Vaddå, det ska göra ont…

Vad har jag gjort för att förtjäna att det ska göra ont?
Varför hjälper inte det starka penicillinet???
Varför är det så jävla hopplöst?

Jag stampar i golvet.
Jag slänger saker i golvet.
Jag sliter snart av mitt hår.
Jag blir galen av denna tystnad och denna ensamhet.

Det här är inte jag.
Jag är inte jag utan energi.
Jag är inte jag med bara frustration.

En lite snällare fluss

Jag är fortfarande med halsfluss. Men den har blivit betydligt mycket snällare under dagen.
Annat var det igår kväll och inatt. . .
Först lät den mig inte somna, det sved och det värkte och inte ens vatten gick att få ner.
Två ipren och en alvedon senare drömde jag, men vaknade vid fem, med en smärta jag inte ens önskar min värsta fiende.
Jag fick lite panik, funderade på att åka till akuten, men bestämde mig efter x antal minuter av hyperventilering att stå ut.
Penicillinet låg hela tiden på sängbordet och stirrade på mig och jag fick gång på gång hävda mig från att svälja hela kartan.
Det är snart över, tänkte jag.
Och nu börjar det ju ta sig. Jag gick frivilligt till apoteket idag, utan att bli svettig bara av att ta ett steg utanför dörren, och jag flåsade inte på vägen uppför Kopparvägens backe.

Imorgon planerar jag att gå till jobbet.
Utbildning på förmiddagen. Tidig hemgång på eftermiddagen.
Och sen hem; sen njuta utav fredag.
På kvällen får jag besök.
Vissa vågar visst trotsa flussen, vissa tror sig vara onåbara för flussens makter…
Jag skulle inte vilja riskera om jag vore han, men jag säger inte emot. Det är dags för mina speglar att se annat ansikte än mitt nu.


Åhåjaja.
Ingen feberyra ikväll, men ett trött huvud och lite sega muskler.
Jag kryper till kojs nu och behandlar flussen varsamt så att den inte under natten får för sig massa dumheter.

Here we go again...

Inte kunde det ju bara få vara feber och lite snusk i näsan.
Nej, det var tvunget att även vara halsfluss.
Alla goda ting är tre. . . ..inte sant.. .

Som vanligt med mina förkylningar – de drar alltid med sig en liten bakteriejävel som placerar sig på mina halsmandlar och gör så de ömmar och svider.
Tur är det då att jag är duktig på att besöka läkare, så nu är jag med antibiotika…
Stora kapslar med prickigt innehåll ska sväljas, en ful förbannad pillergrej, två gånger om dagen i tio förbaskat skitiga dagar. Antagligen tar de slut lagom till det är dags för nästa kur…

Hela dagen idag var jag beredd på att imorgon klä på mig våriga kläder och åka pendeltåget till jobbet. Men efter mitt läkarbesök fick jag inse att jag redan från början haft fel.
Än är det inte min tur…
Än får jag inte gå tillbaka till livet.
Men fredag…
Kom igen nu, ge mig åtminstone en fredag med sällskap.
Var lite schysst nu kroppen, spare me some pain och tristess.
Fredag, det är allt jag ber om!
Du vet att du vill. . .

Den här febern gör mig arg. . .

Tillsammans med Martin åkte jag till Bro i lördags.
Det var en kall och blöt dag, men vi gick långt och han visade mig var han tidigare bott.
På kvällen tog jag med mig min kasse med vin, morötter och gräddfil och gick de cirka 160 meter bort som det är till där Lotta bor.
Det var en underbar kväll och vi både längtar lika mycket till sena, varma kvällar på varandras balkonger.
Under natten fick jag sällskap, ett fint sällskap, som jag höll min arm hårt runtom hela natten igen.
Han väckte mig tyvärr tidigt morgonen efter för att han skulle åka en lång väg hem, men jag somnade om, somnade gott och vaknade inte förrän klockan två på eftermiddagen.
När jag sen vaknade var jag fortfarande trött, men inte så trött att jag hade kunnat gissa att jag en dag senare skulle bli utslagen med 39 graders feber.

Jag sov tolv timmar inatt, visserligen med korta sporadiska uppvaknanden där tempen togs varje gång och visade 39 förbannade, jävla, varma grader varje gång, men jag sov och drömde att jag skulle vara frisk när jag vaknade.
Mina drömmar drömde fel.
Så jobbet fick jag avstå ifrån idag.

Jag är trött, svettig, frussen och förbannad.
Jag hatar att drabbas av sådant jag inte kan göra något åt.
Jag avskyr karensdagen. Jag tycker extremt mycket illa om min ömmande hals och är villig att göra vad som helst för att kunna gå utanför dörren.

Att sätta sig upp i sängen är ett projekt, att resa sig och gå till köket kräver ett intag av två stora ibuprofen och ungefär en timmes förberedning.

När jag försöker se film stängs mina ögon och mitt huvud följer inte alls det som händer. Då försöker jag att sova.
När jag försöker sova, med kudde över mitt huvud vill mina ögon plötsligt vara vakna.
Det är de första dagarna med riktig vår och jag ligger i min tråkiga säng inlåst i min lägenhet.
Och det gör mig arg.

Ingenting gör som jag vill, ingenting blir som jag vill.
Inte är det konstigt att jag är arg. . .

I drömmarnas värld

De märkliga drömmarna fortsätter..

Inatt vandrade jag runt i en tom skola, i jakt efter ett klassrum där det var tänkt att jag och många andra skulle gå utbildning.
Men ingen var där, ingen var någonstans, förutom jag.
Endast en klassrumsdörr var öppen. Jag gick in.
I rummet var en barnmorska. Hon berättade för mig att jag var gravid; att det växte en liten människa inuti mig.
Jag blev chockad, höll mig för munnen samtidigt som mina knän vek sig.
Jag minns inte vem som var pappa.
Jag gick ut ur hennes rum, gick runt ett hörn och hittade där alla mina underbara vän som hade fått läraren att vänta med att tala tills jag hade kommit.
Jag slog mig ner vid en bänk.
Jag var chockade och hade uppspärrade ögon.
Och där tog det slut, där vaknade jag.
Där klev jag upp ur sängen, med en klump i halsen och gick en stund senare till tåget, då som världens lyckligaste, trots regn, för jag hade min vårjacka!

Ikväll är jag hemma och spenderar kvalitetstid med mig själv.
Imorgon ska jag promenera till Jakobsberg i jakt på den bästa vägen att framöver vandra.
Senare på kvällen ska jag spendera riktig kvalitetstid med Lotta… Inte den tysta, lite stillsamma typen av kvalitetstid som detta är utan riktigt högljudd, livlig, lycklig tid.

Vi lurades på jobbet idag.
Vi var ett riktigt team som höll stenhårt vid Martins briljanta idé som innebar att Blodbussen skickade ett mail till Jonas och sa att deras kyl gått sönder och att det var i extremt akut behov av en kylig plats att förvara det de sparar på.
Jag tömde den ena kylen, gjorde plats för den stora, röda väska som Careen hämtade.
Väskan innehöll en påse med ketchup, en påse som plötsligt började läcka när Martin klippte i den med nagelsax (men det visste ingen annan förutom vi).
Någon gick på det.
Någon tyckte det var för osannolikt att det skulle kunna ske.
Jag lever på Linas ansiktsuttryck när hon noggrant hjälpte mig att tömma kylen och sa – ”det är ju bättre om blodet kan vara här än att det går till spillo”.


Det var en fin och vårig 1 april.
1 april är snart över, men det är fortfarande vår.
Hade jag drömt denna dag hade den i drömmen varit lika fantastisk som den faktiskt var.

…men det blir inte alltid som man tänkt sig...

Jag vaknade av mardröm inatt.
Låg vaken en stund, skrämd med uppspärrade ögon.

Det var ett rum i ett hus där det bodde något otäckt som inte ville annat än att döda alla som klev innanför rummets dörrar.
Jag försökte varna, men ingen ville lyssna.
En efter en gick dom in, och försvann.
Plötsligt var jag och Nellie på Åhléns och letade fina klänningar. Jag berättade om allt det tragiska, jag grät.
En stund senare, nästan ännu plötsligare var jag och Lina på COOP, vi köpte limpa och sen fick jag plötsligt jobb som kassörska.

Det var då jag vaknade.

Det var en märklig natt.

Den märkliga natten gjorde att jag var extra, extra trött när jag vaknade av klockan, så min kropp bestämde sig för att somna om.
Och där låg jag, allt annat än vaken, till halv sju.

När jag vaknade och tittade ut såg jag att molnen i luften var full av snö, så vårjackan fick hänga kvar i garderoben och vinterkappan togs på. Men fanimej, det var sista gången!

Nu är i alla fall frukosten i magen. Mackorna var precis så goda som jag hade hoppats, och det är FF på jobbet; det är FF på jobbet!!

Min vår!

Jag klarar inte längre.
Jag vill inte mer.
Inte mer vinter.
Från och med imorgon, ja, från och med imorgon är det för mig vår.
Jag klarar inte att vänta
jag klarar inte att längta.

Det ska bli minusgrader imorgon.
Men jag vet hur man håller sig varm även i tunn vårjacka, så jag klarar mig ska ni se.

Fåglarna kvittrar ju trots allt.
Krokusarna verkar trivas längs husväggar och det är ju bara på nätterna som solen inte syns.

Jag kan i n t e låta bli . .

Jag ska liksom ha nymålade våriga naglar imorgon, ett linne som skriker vår och nyduschat hår, ...hur kan jag inte inte klä mig i vårjackan...


På jobbet är det fortfarande kaos.
Är det inte alltid så...
Jag har flyttat om min semester. Jag är nöjd.
Jag vet när jag vill, nu är det bara kvar att komma på vad jag vill...

Utanför jobbets dörrar är det dock allt annat än kaos.
Allt annat än bekymmer.

I lördags gjorde jag och Martin både Barkarbys och Kungsängens gator farliga att vandra på.
Det blev tidiga äventyr och jag for vidare in till stan när Martin vinglade till sin lägenhet hundra meter bort.
Polisen åkte med mig på tåget.
Men jag skötte mig väl, så de lät mig åka med heeela vägen.
Jag tog tunnelbanan till Hornstull, travade in på 7Eleven där jag köpte mig en kokhet kaffe som självklart brände sönder hela min tunga.
Jag mös längs Hornsgatan med kaffet i min ena kalla hand och en cigarett i den andra. Och jag var glad över att veta var jag var på väg.
När kaffet hade kallnat gick jag mot vattnet, svängde till höger, sen höger igen och klev sen innanför porten.
Han var som alltid söt när han öppnade sin dörr.
Jag fick en puss, han fick en blötare puss.
Han fick en kram, jag fick en ännu varmare kram.

Dagen efter åkte jag tillbaka hem.
Jag var trött hela söndagen.
Ville inte äta, ville inte vara vaken utan höll mig stilla, stilla i sängen hela den fina söndagen igenom.

Måndagen passerade. Tisdagen likaså.
Vi hade ett möte utan diskussion, ett möte utan konflikter.
Jag visste inte längre var jag var när jag klev ut ur vårat kök.

Lina tog sen med mig till sitt köpcentrum.
Och Lina tog mig sen med hem till hennes hus.
Vi skrattade, skojade, smaskade munkar och somnade sen; Lina i sin säng, jag i hennes sköna soffa.
När hennes väckarklocka ringde i morse ville jag inte kliva upp. Men så hörde jag steg från sovrummet bredvid och visste direkt att det var upp från bäddsoffan jag skulle.
En klapp på mitt huvud senare var jag pigg och redo att möta världen.
Och världen har jag mött.. Mest såg jag under promenaden Jakan - Kallhäll. Minst hörde jag under promenaden Jakan - Kallhäll.


Jag borde duscha.
Jag borde sova.
Men det som inom mig säger att "NU ÄR DET VÅR" håller mig pigg och glad så jag skjuter på det lite till, men bara lite eftersom det väntar gott bröd med leverpastej på mig i kylen på jobbet ganska så exakt 7.10 imorgon bitti.

Slutet gott, allting gott frågeteckenfrågeteckenfrågeteckenfrågetecken..

En tung dag på jobbet.
Svordomar och argsinta blickar
och en himla massa trötthet och i mitt fall även blöta ögonen på tåget på vägen hem.

Jag önskar jag kunde vara någon annan, någon annanstans, nu när svordomarna tagit slut och ilskan förvandlats till en ännu värre trötthet än den innan och en längtan efter ett glas vin som lugnar ner nerverna och stillar skakningarna.
Det finns en flaska i kylen.
Jag vet att det står mitt namn på den.


Förkylningen har inte släppt taget om mig helt och hållet, jag väntar ut den med tålamod.
Jag försökte kurera mig som aldrig förr hos syster i helgen som nyss var. Men inte tog det slut för det.
Antar att jag får fortsätta vänta, med massa tålamod.


Jag skulle vilja stanna hemma imorgon.
Jag skulle vilja säga att ”hej, detta må göra en knapp skillnad, kanske inte någon alls, men idag får ni inte se mig. Idag får ni klara er utan mina krafter, utan min styrka, som jag var dag sliter sönder, för er skull. Idag får det gå ändå. Utan mig. Jag bidrar inte med någonting. För att visa – jag tar inte detta, jag vill inte ha detta”.
Men så tänker jag - de orden kommer aldrig att uttalas utanför min kropp, så det måste vara bättre om jag faktiskt går dit och istället ifrågasätter, undrar, påpekar, meddelar synpunkter.
Jag ska försöka att inte svära.

Faanihelvetesjävlaskit och detvarvälfanimejvilketjävlahelveteifaan.

Slutet gott, allting gott.
Eller?

Imorgon är det torsdag.
Torsdag är dagen innan fredag.
Efter fredag är det helg.

Med hårda fotsteg går jag vidare.
Hoppas på att det blir som det alla säger – att det löser sig, att allt blir bra.
Att slutet gott, allting gott.