På Drift (Na Na Na Na Na Na Na Na)

I Annexets bar nu.
Ett glas vitt i handen.
Kent spelas ur högtalarna.
Jocke sjunger om att kungen är död.
Snart står dom framför mig på scenen.
Lyckan är obehagligt påtaglig.
Jag älskar.

När Ljuset Släcks Ska Jag Vara Med

Jag försöker att härda ut.
Jag äter mina chips, låter Kent ljuda ur högtalarna men det är knappt jag står ut.
Jag längtar.
Läser Twittermess från dom som är där nu, dom som nu njuter som jag får göra imorgon.
Det blir stort, det blir mycket stort och jag kommer att vandra därifrån förgylld på magiska steg.

Ser Du Framtiden, Ser Du Hur Inget Växer, Inget Lever Men Ingen Dör..

Torsdagen var annorlunda.
Natten till den dagen sov jag som jag inte gjort på flera månader.
Jag vaknade upp lättad och stärkt, snodde energi ifrån ett kraftverk och städade hela min lägenhet, noggrant dessutom.
Sedan tog jag mig till jobbet, visade upp mitt intyg och sa ett mindre hej då till mina älskade små.
Jag vet att jag kommer att sakna.
Jag vet att jag kommer att längta, en del av mig önskar dock att jag slapp.
En stor del av mig önskar såklart att allt såg annorlunda ut.
Jag önskar jag vore stark och kunde bygga något vackert som krossar allt.
Men jag gör fortfarande allt jag kan, än har jag inte gett upp.
Och jag får den hjälp jag behöver för att lösa allt, från alla håll.
Jag kommer med säkerhet att lära mig mer av honom än jag kunnat lära mig av alla böcker i världen.
Jag är glad att han lyssnar, och att han förstår.
Och att han svarar när jag talar.

Men även om det aldrig blir gravallvarligt när vi pratar så känns det i själen och i musklerna när jag går därifrån.
Erkännandet är det som smärtar.
Jag gör fel, väldigt ofta, och ska nu lära mig hur att göra rätt.
Det krävs att jag gör förändringar.
Det krävs att jag anstränger mig, och kämpar, tills jag stupar.
För ingen förmildrande omständighet
gör ansvaret till någon annans än mitt.

Jag stupade när makaronerna brändes i kastrullen igår.
Jag stupade när besvikelsen tidigare ikväll blev alldeles för stor.
Men jag tog mig upp och igår var det till och med jag som bestämde mat att äta.
Jag tog över.
Det kallas för framsteg.
Det har vi kommit överens om.

På söndag kväll står Joakim framför mig på scenen.
På söndag kväll jag att stå nedanför scenen, innehållsrik och glad.
Till den stunden överlever jag med hjälp av syster som sällskap i min soffa.

Leave Me Here

Sexton dagars sjukskrivning och en hel del tabletter.
Jag är rik på ingenting.

Under dessa dagar ska jag sova, läsa, andas..
Och bara vara...

KENT (Ett Tidsfördriv Att Dö För)

I flera månader har jag väntat, hoppats, önskat.
Nu har det hänt!
Biljetter har dykt upp och jag och syster har nu varsin biljett till Kent´s (med all säkerhet) magnifika spelning på Annexet på söndag!
Det kommer att smaka som himmelska droger!

When It Comes To This

Tidigare har materiella ting alltid gjort mig lycklig.
De små stunderna har gjort mina dagar.
De små stunderna upplevs inte längre och de små inköp är obetydliga och tar bara plats.
Ny frisyr gör ingen skillnad. Ny parfym spelar heller ingen roll, den tar mest bara plats.

Efter burriton med Caroline fick jag sällskap hemma och vi såg en film. När det var tid för mig att sova blev det en omöjlighet för mig att slappna av, trots att jag stunden innan varit så trött att jag nästan somnade sittandes.

När det kommer till kritan spelar det ingen roll vad jag gör, hur mycket jag gör, hur mycket jag kämpar; det blir bara inte bättre.
Världen vägrar stå på min sida och vägrar hjälpa mig att förenkla.

En dag till hemma tänker jag.
Imorgon är det onsdag och då ska jag ta mig till jobbet.
Onsdagar är alltid bättre dagar än tisdagar.

Med Livet Som Insats

Fick ingen sömn förrän solen steg upp.
Ungefär som att jag inte vågade somna med rädsla för att mörkret skulle kidnappa mig till sig om jag slappnade av.
Så jag höll mig vaken tills ljuset störde mina trötta ögon. Då gav jag med mig.

Gårdagen var ett liv i ett tjockt, rökmoln.
Jag var dåsig och matt. Hörde inget, såg inget, märkte inte ens av att jag var här.
Allt syntes bara på långt avstånd och ork var omöjlig att nå, oavsett längd på armar.
Av extrem och outhärdlig trötthet är jag därför hemma från jobbet idag, igen.
Jag är trött på detta nu... Det är därför jag många gånger så gärna vill ge upp fullständigt, men så slår det mig; ge upp för några riktigt pissiga, helvetiska dagar; är det värt det?
Så jag tar mig ut idag.
Ska få en frisör att dona med mitt hår.
Kanske gör det att det blir bättre...
Kanske känns det bra efteråt, kanske håller det i sig..


Jag spelar konstant med livet som enda insats.
Om jag förlorar förlorar jag allt och mig själv.
Men för att kunna vinna måste jag ju våga.
Jag satsar lite till, en bit i taget.
Det får gå som det går. Om jag faller vet jag i alla fall att jag innan fallet använt all styrka jag hade för orka hålla kvar...
Faller jag så faller jag.
Står jag kvar så står jag starkt.
Med livet som fortsatt enda insats.
Kampen går vidare.

Må Bra

Bästa Lerneby sjunger högt för mig.
Jag lyssnar och nynnar sedan vidare för mig själv.
Till mig själv.


Ditt liv var lika vackert som en skål utav kristall
och du tog den och du drämde den i backen
Nu har jag bara skärvor
igen ritning, ingen mall
och ibland så undrar jag om detta är tacken
Vår väg var lika rak som en extrem ideologi
Nu är jag förvirrad
och jag driver
mellan det som varit och det jag lever i
Det är därför som jag skriver

Men jag vill inte göra dig illa
Du ska inte va nånstans du inte vill va
Jag ska inte bråka
Jag ska vara stilla
för allt jag vill är du ska må bra

Du skapar dina grunder efter saker som du gjort
och tillsammans har vi valt våra stigar
Men allting har gått sönder och har gått sönder fort
och nu finns bara vägen dit ner där dom krigar

Och jag vill inte göra dig illa
Du ska inte va nånstans du inte vill va
Såväl som i det stora
som det lilla
Vill jag bara att du ska må bra
Jag vill bara att du ska må bra

Och jag sitter i en ring med ark av papper
och cirkeln runt om kring mig lyser vit
Och det är inte lätt att vara tapper
I synnerhet om allt man gjort har blivit till skit
Om allt man har stått för har blivit till skit

Och jag kommer aldrig att göra dig illa
Men jag kommer alltid hoppas på en dag
då vi säger ”låt oss återvända stilla och hitta det som en gång gjorde oss bra
och hitta det som en gång gjorde oss så bra”
Du och jag.

På Väg Ifrån

Jag skrek.
Jag grät.
Allt värkte. Min kropp vek sig och i mitt huvud slogs någon med en hammare.
Jag är så glad att jag hade dom vid min sida. Finns inga ord som tillräckligt kan beskriva.

Allt var bra. Vi skrattade, vi mös, vi hade trevligt, precis som vi alltid har.
Plötsligt vände det. En efter en valde att gå hem och jag blev rädd.
Rädslan gav mig panikångest. Osäkerheten ledde till tårar.
Vi frös när vi stod mitt på Medborgarplatsen och otåligt väntade ut mina tårar. De tog aldrig slut.
Joel torkade undan med en näsduk så fort han såg att en tår slank ut, han försökte hålla mig varm. Stackars Jenny frös och Caroline försökte hjälpa mig att få andetagen i takt.
Det tog aldrig slut.
Jag fick istället ge efter och följde med Caroline hem och somnade efter en lång stund tryggt i hennes bäddsoffa.

Dagen har varit som att vara kvarlevande i en mardröm.
Minnena från gårdagen känns osannolika och jag är fortfarande säker på att jag inte vill vara med längre.
Det går inte.
Jag vill vara på väg härifrån.
Jag vill inte vara kvar.
Jag orkar inte mer.

Träff Nummer Två (Fredag, Jag Gillar Inte Dig)

Andra träffen med psykologen i morse.
Det var inte det att något flöt upp till ytan, inget han sa gjorde mig svag, men när jag gick ner därifrån för att ta en nypa luft kunde jag inte längre stå rakt på mina ben.
Ingen energi i någon muskel fanns att hämta. Jag andades en stund men ingenting hjälpte.
Så jag gick upp till jobbet, hämtade min matlåda, grät en stund och gick sen hem.
Det gick inte längre än till fredag förmiddag.
Jag orkade inte längre något mer.

Jag somnade vid tolv och vaknade två och en halvtimme senare.
Känslan jag hade när jag vaknade var tung. Det var som att jag vaknade upp ifrån den värsta mardrömmen någonsin, som att varje demon besökt mig under den sovande stunden. Och som att mardrömmen hade varat i månader. Jag hann fundera om någon slunkit ner tio sömntabletter i det saftglas jag drack innan jag lade mig.


Jag avskyr denna fredagen men kommer att trotsa de oskrivna lagarna den verkar ha bestämt för mig och ta en dusch och sedan åka hem till Caroline.
Tydligen blir det kalas...

Aldrig Kommer Vi Långt

Bästa, bästa Caroline räddade mig undan en ensam och ledsam kväll.
Frågan är om det gjorde mig så mycket lyckligare...
Maten vi åt var god.
Filmen vi såg var dålig, men det är ingenting som någon kan rå för.

Fina tjejerna gör mina dagar och ska ta med mig på äventyr imorgon kväll. Men aldrig blir jag något lyckligare.
Livet är en tung börda för mig att bära.

Housemusiken har fastnat för mig igen. Jag har fastnat för Housemusiken. Jag är mer än en popprinsessa.
Musiken lyfter mig ett snäpp upp i luften, men bara ett lågt snäpp, vi hinner aldrig långt.


Underbart glada Ida, varför gömmer du dig undan hela tiden?
Jag vill att du ska vara den som går först.
Jag vill att du ska vinna alla slag, slå alla onda.
Våga visa dig.
Orka visa dig.
Jag behöver dig...

Ryck upp mig.
En smäll på käften så kanske det går över.

Tillbaka Till Livet Som Jag Känner Igen Det

Förbaskat älskade kollegor, vet inte hur min hjärna resonerat när den valt att vara borta från dom i så länge som en vecka.
Men världen har ju då stått stilla, den har varit tyst. Det har inte funnits mycket att le åt.

Ikväll blev vi bjudna på drinkbiljett, fralla och chips.
Ikväll har jag skrattat mycket, under väldigt få timmar. Det är otroligt vad man hinner med bara man tar sig tid...

Dom är bäst.
Dom är material av vilket man absolut gör bästa vänner.
Dom är sådana som tar sig en plats mitt upp i allt, och stannar där.
Det blir knappast bättre.

Går Vidare

Stockholm, jag är tillbaka!
Kampen går vidare och jag önskar att du kunde lova att du ska ta hand om mig... ...men än så länge går jag vidare på egen hand, än så länge klarar jag mig.
Jag har min soffa och tv:n, mina filtar och mitt fantastiska duntäcke som jag inte släpper taget om, inte ens om isen utanför försvinner och det istället blir 25 grader i plus utanför dörrarna.

Joel ringde lagom till jag skulle kliva av tåget, det blev som ett varmt välkomnande.
Enligt honom står allt mer stilla när jag är inte här; planer spricker, världen verkar hålla andan och bli tystare än den vanligtvis är.
Så fort det vänt lite mer åt det rätta hållet ska jag fixa och dona och bjuda in till min lägenhet igen, det kan nog behövas.


Jag har ljus tända på nästan varenda kvadratmeter, nya klänningar hängandes i garderoben och en stor säng, jag kommer att göra allt jag kan för att förenkla och göra min vardag njutbar, utan tabletter... Och om inte mer än elva dagar kommer min syster hit och firar sin stora dag.
Jag vågar egentligen inte lova något, men jag ska se till att minst ett leende från min sida är närvarande.



I change shift just to hide in this place but I´m still an animal.

Separationsångest

Ständigt denna ångest, eviga ångest.
När jag lämnar Stockholm har jag separationsångest för att jag då lämnar den självständiga delen av mig för att istället enbart ty mig till den fel som alltid behöver bli omhändertagen och inte riktigt annars klarar sig.
När jag lämnar Gävle har jag separationsångest för att jag tycker så mycket om att bli omhändertagen och att livet alltid är enklare och vrårna bekvämare att vistas i när jag är där.
Mamma, pappa, syster - vad mer behöver man?
Men nej, jag ska inte tillåta mig själv att tåra.
Jag är nöjd för denna gången och längtar hem.

Det positiva med dessa resor fram och tillbaka är dock att jag fortfarande älskar att skriva på tåg, det är något med det fartfyllda som ger mig inspiration, och ikväll verkar SJ sköta sig och ta mig fram i tid. Plötsligt händer det antar jag...

Stockholm är hemma, Gävle är borta men ändå bäst.
Denna gång har jag dessutom lärt mig att älska språket vi talar där borta.
Uttal av tjocka l i varje talat ord, alltid tala om substantiv i singular även om ordet många gånger ska vara i plural. Och upprepandet.
Jag ska bjuda mer på mig själv jag, och tala mer som man gör där borta.

Jag hoppas på att få lite sällskap ikväll, en film vore inte fel.
Att få livet åter till det normala vore inte heller fel, utan reparationsångest och all annan kvävande ångest och utan sömnlösa nätter, men jag jobbar på det!

Miike Snow, en ny man att drömma om som alltid får mig på bra humör sällskapar mig mig resan igenom, och jag ska se om orden kommer till mig ytterligare så att jag får någonstans att göra av mig ytterligare tills jag är hemma.
I min lägenhet.
I min soffa.
Under min filt.

So Used To Be Saved

Livsfarligt men sant.
Ju längre tid jag är ifrån jobbet, desto mindre vill jag någonsin mer gå dit.

Det har blivit lite bättre senaste dagarna.
Jag har hittat tillbaka och ler till och med ibland. Apatin är som bortblåst, orken finns där att hämta, visserligen i små delar, men den finns.
Men det är för att jag är här, och vore jag där så skulle inget vara som nu.
Vore jag där skulle mattheten slå över mig, tröttheten vara det enda existerande och tårarna en alldeles för stor del av varje vardag.
Så även om jag vill, även om jag kanske skulle orka, om jag bara tog mig för, skrämmer det mig att samtidigt veta att det när som helst kan dö ut, igen, och att jag i den stunden kan befinna mig på en plats där inte mycket finns att ta och ingenting finnas att få.

Jag önskar jag kunde stanna här ett längre tag, där jag blir räddad; där jag är van vid att bli räddad och känna mig frisk, men jag tar mig tillbaka eftersom det finns ett liv även där.
Och det finns filmer som ska ses i gott sällskap, caféer som ska besökas med chailattes i handen och Debaser som ska hälsas på.
Och det finns dom bästa. Och en säng som är iskall men stor.

Dom Finns För Att Bli Avskydda

I god tro om att det borde vara omöjligt för SJ att än en gång misslyckas med min tågresa (jag lär mig aldrig), satte jag mig på min bokade plats i det fullbokade tåget. I trettio minuter fick vi vänta i tystnad, ovetandes om varför det aldrig hände något; varför tåget aldrig rörde på sig. Jag satt med frustrerad blick, mina medresenärer med tomma, utdöda blickar. Ingen tågvärd vågade inte visa sig ibland oss heller utan de satt säkert istället inne i sina små bås med kokheta koppar kaffe i sina händer och undrade när denna arbetsdag skulle börja.
Plötsligt informerades vi om att de sista tre vagnarna på tåget inte skulle få åka med, trots att de precis åkt hela vägen från Norrköping till Stockholm och trots att hälften av alla resenärerna hade sina bokade platser i just dom vagnarna.
Så vi fick flytta på oss, och trettio minuter försenade kom vi tillslut i väg.
Jag har varit mindre frustrerad vid andra tillfällen än jag var vid det ovan skrivna.
JÄVLA SJ.
Till råga på allt, tittade dom heller inte på någon biljett. Pengar slängda i sjön med andra ord.
Jävla SJ.
Dom verkar vilja att man ska avsky.

Annars verkar dock dagen vara okej.
Jag kommer att förtränga skiten med SJ så fort jag kliver av tåget.
Men en sak är i alla fall sann: har man en tid att passa; bråttom till ett resmål - då är det säkrare att ta en promenad istället för att förlita sig på att SJ ska sköta sig och ta en dit man ska, i tid dessutom.
För köra kan dom, men dom gör det sällan bra.

Jag bjöd kompisen på spaghetti och köttfärssås igår. Det smakade riktigt bra, och jag var nöjd.
Efter maten såg vi på film, många gånger var jag när att somna så trött som jag var men då blev jag puttad på; skrämd så att ögonen öppnades igen.
Sen somnade jag, gott. Faktiskt.

Jag saknar dom allra, allra bästa och en del av mig önskar att jag vore där.
Den realistiska delen av den delen är dock väl medveten om att jag aldrig hade orkat.

Jag rehabiliterar mig istället.

Dagen Då Hemma Var Bäst

Samtalet i morse gick bra.
Inte över förväntan.
Inte under förväntan. Faktiskt precis lagom.

Hela dagen har jag sen spenderat hemma, mest i soffan, lite på Åhléns och ytterst lite i köket, men mest i soffan.
Lite sällskap hade jag en stund, och lite mer sällskap kommer jag att få.
Jag trivs.
Jag behövde denna dagen och även den som kommer efter idag. Så i morgon tågar jag med SJ till Gävle och stannar där tills jag längtar hit igen.

Precis Som Honom Minns Jag...

På det fyrstjärniga hotellbadrummet
Vätternstrand i bibelbältet
I det skoningslösa lysrörsljuset
kom beslutet om slutet för dig och mig
Det smakar plast, rök och sprit i din mun
När du pratar verkar du jättedum, och du är alldeles för ung
Men det får duga i natt för båda vet att
Det här betyder ingenting
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?

Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?

Fastnar med hjulen i spårvagnsspåren
Framför teven, slickar såren
Norrköping är drogavvänjning
Nej, gud, jag har inte blivit märkvärdig, inte alls
Men farten i mig är värre nu,
hjärnan behöver mer för å ha kul
Dricker te och pratar högt på finska
Jocke är smart och fattar det mesta, så jag testar, hörredu
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?

Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?

Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen
På vägen hem lovar jag mig själv igen
att nästa vecka bjuder jag upp nån, vem som helst!

Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?

Gråa Dagar Skyndar Aldrig På

En svagare tisdag.

På jobbet är det så tungt att alla andra vikter blir extra tunga att bära. Kilo läggs på kilo och muskler starka nog att orka lyfta har nog ingen.
Alla vandrar vi som lik med döda blickar och nedhängande armar.
De flesta minuter verkar stå stilla och längtan efter kvällstid har aldrig varit större.

Gråa och svaga dagar skyndar verkligen aldrig på.
Och snön försvinner aldrig från backen.
Knölarna som är fulla av is tar upp varje centimeter av marken så att det inte finns plats kvar att gå för.
På väg till jobbet i morse var jag nära att halka säkert fem gånger. På väg hem från jobbet föll jag nästan tio gånger. Det tar verkligen aldrig slut.

Imorgon är det en onsdag som jag ska ta mig igenom, det verkar vara bestämt.
Torsdagen får bli som den blir. Jag försöker att inte fundera alltför mycket utan vaknar på morgonen, kliver in i receptionen och hoppas att dom lyssnar och förstår.

Nu släcker jag lampan.

Söndagmåndagsång

Starkare idag.
På väg hem lyssnade jag på Röd, mest förekommande var Krossa Allt. Stirrade mig blind på tunnelbanetågen som rusade förbi, blev självklart åksjuk. Första morgonciggaretten halv sex i morse fick mig att känna likadant, trodde ett tag att jag skulle svimma; falla handlöst ned på golvet, slå huvudet i fönsterbrädan. Jag var avtrubbad eftersom jag vaknade tio över ett inatt och sen inte kunde somna om.
Världens längsta dag är det därför idag.
Jag åt frukost kl 5, det här aldrig hänt.
Men nu är världens längsta dag snart över. Blev bjuden på mat efter jobbet av en av universums finaste och ska nu duscha för att sedan lägga mig ner och blunda.
Denna natt sover jag hela igenom.

Trettioen Timmar Utan Sömn

Melodifestival, taco-chips och en hel del underbart sällskap ledde till en helt vaken hel natt.
Det är nu trettioen timmar sedan jag senaste vaknade.
Trettioen timmar sedan mitt kyliga, stackars huvud fick vila.
Nu är jag sjukligt trött. Behöver mat för att orka resa mig från soffan men knappt en tugga av den goda middagen bestående av ris, cevapcici och café de parissås gick att få ner. Jag är för trött för att orka svälja.
Fredrika lämnade lägenheten tidigt i morse eftersom hon, till skillnad från oss andra behövde sova.
Det andra sällskapet lämnade mig för en stund sedan, med alldeles för mycket att fundera över.
Jag fick råd som jag måste ta till mig av, jag fick tips om hur jag ska göra för att förenkla istället för att förvärra.
Förändringar får dock vänta till morgondagen, för trettioen timmar utan sömn... ..det är nog något slags rekord och nu är jag nästan svimfärdig så nu säger jag god natt.

Bara Ben På Bar Mark

Huvudet värker.
Hjärnan är tung.
Det må vara äckligt men sanningen är att in i näsan kommer ingen luft. Allt däri är igentäppt.
Så i munnen blir det torrt eftersom jag måste ligga konstant gapande.
Denna fredagkväll ger mig med andra, mindre ofräscha ord inte så mycket.

Jag är fastlåst i soffan, som jag alltid är när lägenheten och jag är ensamma.
Någon har bundit ner mig med osynliga band; någon trycker ner mig med kraft som inte känns men som är stark nog att få mig till att inte orka stå.


Jag vill kunna förutse våren.
Jag vill kunna veta innan och förstå så att förberedelserna och uppladdningen kan påbörjas.
Jag klarar inte av fler överraskningar.

Jag stod i solen på lunchrasten idag.
Den värmde mina annars kalla ben.
Det börjar arta sig. Himlen börjar visa sig sitt rätta jag och jag kan inte vänta på att få se allt det andra vackra, ljusa, blåa.
Pollen i en kliande näsa, rinnande ögon.
Och promenader i kortärmat och after-works med bara ben.
På bar mark...

Plötsligt Händer Det

Nu så.
Nu händer det på riktigt.
Plötsligt och oväntat.
På torsdag ska jag dit.
Efter torsdag bli det ordning.


Little by little...


Ikväll kurerar jag mig. Vill slå bort förkylningen. Vill knäcka den; mörda den med hårda slag.
På Spåret visas på tv. Och Birro dansar som vanligt på TV4.
Joel är ett samtal bort om jag får långtråkigt i min väntan på at Fredrika ska komma hem från sina äventyr.

Torsdag (Ännu Längre Ifrån Döden)

Kom igen då
med allt du har å
Lappa ihop mig bäst du kan


Styrkan kommer någonstans ifrån. Men jag inte var.

Torsdagen har till och med vunnit över den hoppfulla onsdagen i slaget om vem som gav mest ro.
Tröttheten har dock inte lämnat mig ännu, men det kan jag ta, så länge jag kan le. Och att denna dag blev en timme kortare än vanligt på grund av en friskvårdstimme som fanns att plocka ut ger mig ännu mer tid att andas ut, och andas in. I tystnad.

Jag börjar smått få tillbaka den oerhört saknade vännen, och jag fick till och med en ursäkt på köpet. Den första ursäkten jag någonsin hört ifrån ett sådant håll. Jag gav tillbaka en likadan.
Jag önskar han var här nu och lappade ihop mig.

Och det bästa av allt.
Ett brev från mottagningen låg på den saltströdda dörrmattan nedanför dörren. De kommer att återkomma till mig när remissen har blivit bedömd.
Det gör mig lättad.
Det får mig att vilja komma tillbaka till det vanliga; det vanligt som består av dagar med öppna ögon, en smilande mun och en varm utstrålning.

Snart så...
Jag har hört någonstans att det plötsligt händer.

Onsdag (En Längre Bit Ifrån Döden)

En hel dag på jobbet idag.
Än obehagligt lång sådan dessutom, förmodligen den längsta i världshistorien.
Jag släpper aldrig blicken från min telefon, önskar att dom ska ringa, säga att dom tar sig till mig, ge mig det jag behöver.

Ungefär varannan minut ville jag ge upp; slänga in handduken, resa mig från bordet, kliva in i hissen och gå hem i snörusket.
Jag gav mig aldrig, jag stannade strongt kvar och tog mig igenom och stannade kvar nio timmar i något som nästintill hela tiden är ett helvete.
Men trots... ...onsdagen är finare än tisdagen.
Onsdagen bjöd på lugn och stundtals till och med något som kan liknas vid asgarv.

Jag ska snart gå till sängs, krypa ner under mina två duntäcken, bredvid min bruna, söta nalle; jag hoppas tårarna håller sig borta från mig tills jag klarar av att blunda.

Två dagar kvar till helgen. Jag tror på att jag klarar mig.

Stained

Jag vill så mycket mer än det här.

Det finns inte längre något som är för mig.

Ge mig bara sömn så ska jag inte önska mer.