Någon Som Du

Ingenting är skönare än att dra mina fingrar med långa naglar genom ditt mörka, korta hår.

Ingenting gör mig varmare inombords än att se hur du ryser när jag kliar din nacke och din rygg.

Ingenting gör mig gladare än att se dig le.

Jag blir arg på världen när den dummar sig mot dig.

Jag avskyr de människor som gör det svårt för dig att kliva framåt.

Jag älskar att vakna till bredvid dig och höra dig andas tungt.

Jag älskar att vakna upp, vända mig mot dig; lägga min arm runt om dig; krypa in, nästan in under din hud och på nytt placeras i drömmarnas land.

Jag hatar att behöva kliva upp och lämna kvar dig i sängen ensam.

Jag hatar att lämna något som är så vackert – någon som är så vacker.

Så länge du är vid min sida; oavsett vilken av sidorna det är; så är varje dag inget problem.

Och om jag kunde, så skulle jag åtminstone försöka få dig att förstå hur lycklig och bekväm du får mig att känna.

Om jag trodde att det överhuvudtaget fanns ord som kunde beskriva hur bra jag mår i din närhet så skulle jag försöka att förklara.

Men det är för stort; nästan för stort för denna värld.
Känslorna är för djupa för orden.

Men jag håller i det hårt; håller i dig hårt och låter det inte falla över kanten.

Jag älskar så himla mycket, fastän jag kanske vet att jag inte borde, men det är omöjligt att låta bli – det är omöjligt att inte älska någon så fin som du.

Snart!

Det drar ihop sig; det börjar närma sig den stora dagen - 25 års dagen.

Jag har än så länge firat mig själv i en veckas tid.
Först med en after-work som egentligen var för Emelies skull, men som jag inuti mig ändå tänkte - detta är även för mig.

Därefter en kryssning med en tokig syster och ett par galna och matglada föräldrar.
Jag hade faktiskt ingen aning om att min mamma klarade av att vara vaken så länge som hon var där på båten den första natten..
Kanske var hon rädd att lämna sina små töser ensamma; kanske hade hon rent av trevligt.

På måndagen när vi kom hem och när jag på sen förmiddag hade landat i min säng försökte jag sova - men nej, det gick inte att slappna av - den dära speciella mannen skulle kliva innanför min dörr några timmar senare och jag kunde inte sluta att längta. Så jag höll mig vaken och förväntansfull. Han hade otur med pendeltåget; jag längtade och längtade; tänkte "åh, jag älskar att vara kär".
Några timmar sov jag skönt i min säng med honom vid min sida.
Han är fin; han är riktigt fin.

Jag jobbade sen lite, men slet inte på många av mina hästkrafter.
Jag njöt mest av att vara där och få i alla fall 90% av all uppmärksamhet.

Tills i torsdags då jag vaknade till en ledig dag och aldrig har jag varit så glad över att ha tagit ett sånt simpelt beslut som att vara ledig en vanlig torsdag.
Fantastiska känsla!

Jag njöt av den långa och semesterliknande dagen och åkte igår hem till den speciella mannen; där jag fick en frysattack sent på kvällen; jag trodde att jag skulle dö; han trodde att jag hade influensan; jag grät över att hela helgen skulle vara förstörd.
Men så....en stund senare var jag mig själv igen; varken död eller med influensan.

Jag fick en lugn morgon i hans vackra och bekväma lägenhet imorse innan jag tog något så enkelt som tunnelbanan cirka fyra minuter in till stan och slog mig ner hos en fantastisk frisör som blev avundsjuk både på mina stylade naglar och efter klippningen - min nyfriserade frisyr.

Sen kom Lina och köpte mig en present som jag fick välja själv.
Hon är fin den tösen.
Efteråt mötte jag upp min syster som sedan den minut hon klev av tåget har förgyllt mina minuter.

Imorgon ska vi äta middag ute med världens finaste vänner.
Imorgon ska jag njuta av varenda sekund.

Imorgon kommer jag att sakna den speciella mannen men hoppas att jag på något sätt kan muta honom att får åtminstone en liten stund möta mig.
Vad borde han inte göra...

Men om han väljer att inte....
Nästa helg är vår - från fredagkväll till måndagmorgon.

Nästa helg - det kommer att bli en sådan helg som ingen annan helg klår.

Inte ens den helg då jag firar min 25-årsdag gånger tio.

Nu hade jag precis sönder ett vinglas.
Nu ligger det vätska på golvet och glasbitar mitti.
Men det gör inget - jag äger toalettpapper att torka med - och nya vinglas kan jag köpa sen - när jag fyllt tjugofem.

Samma Känsla Men Med Annat Namn

Tiden går så fort.
Dagarna är över innan de ens hunnit börja.
Nätterna är över innan jag knappt hunnit somna.

Det är typ aldrig ljust.
Det är grått i luften och det regnar vatten från ovan.

Sommaren med avklädda ben känns som evigheter bort.

Snart är det snö på varje centimeter av marken.
Iskalla vindar kommer att skära genom bomullstygerna.

Inte för att det stör mig.
Jag har aldrig längtat så mycket efter Lucia som jag gör i år.
Jag har aldrig tidigare saknat doften av lussebullar... Och jag som inte ens äter lussebullar.

Det är på samma sätt som jag för ett halvt år sedan längtade till döds efter att få bada i havet.
Det är samma känsla.


Om 18 dagar fyller jag år.
2 och 5. 25.
Ingenting har förändrats sen jag fyllde 24.

Jag var kär då och jag är kär nu.
Inte i samma person.
Men det är samma känsla; den har bara nu för tiden ett annat namn.

Jag är i övrigt inte annorlunda på något sätt.
Måhända att jag till och från är lite piggare än jag är van vid att vara.
Men bara ibland, och mestadels vid fel tillfällen - när jag inte behöver orka. När jag däremot vill vara vaken, så kan jag oftast inte stå emot att somna.

Är det inte det ena så är det det andra.

Men men.
Det kunde vara värre; det kan alltid vara värre.

Words

Words - take her with you

let her rest in your rhymes

Words - take her away

somewhere beyond time

Words - ease her breathing

lay her softly on the floor

there - let her linger

and listen like ever before

Leave her windows uncovered at night

and fill her room with the citylights

as they illuminate the sky

it reminds her of the people outside

cause she won't sleep unless she heals her loneliness

Walk with her beneath the treetops

create new paths and memories

show her how the sunlight

glances through the gaps between the leaves

Words - help her change the world

in only one verse

tell her to reach for the stars

and to always put love first

Leave her windows uncovered at night

and fill her rooms with the citylights

as they illuminate the sky

it reminds her of the people outside .

Singing My Heart Out

The story continues..

Förra tisdagen var Mitt I Järfälla-tidningen här igen.

Precis som förra gången var jag uppgiven och less under intervjun, lite piggare men ack så mätt på allt som är strul istället för kul.

Dagen efter placerades fällor ut.

Jag vågade titta i dom när jag inte var ensam så när dom idag skulle kollas av "experterna" visste jag redan att det inte var någon där; men det betyder inte att jag kan andas ut.

Någon gång kommer de, det vet jag mycket väl.

Intervjun publicerades i tidningen igår. Den var välskriven. Bilderna var urusla. Jag såg så miserabel ut som man bara kan. Men jag finner mig i det. Det finns värre saker i livet.

Fällorna står fortfarande kvar.

En under badkaret, en i skåpet under diskhon.

Jag vägrar titta i dom när jag är ensam.

Jag vägrar erkänna att dom inte är här.

Men jag vägrar också orka att flytta.

Jag har lovat mig själv att inte flytta förrän någon bjuder in mig.

Den någon som jag många gånger fortfarande hoppas ska vara någon jag innerst inne vet att det inte är.

Men jag finner mig även i det. Det finns värre saker i livet.

Och att jag önskar att jag hade en bebis. Och förälskar mig i varenda liten plutt jag ser.

Och att jag inte kan sluta att älska godis.

Jag har inte så mycket annat val än att bara acceptera.

Finns ingen att skaffa bebis med; finns ingen plats att ha den på förutom under soffan, och vad ska jag annars göra om inte äta godis...

Jag hoppas att acceptancen är det första steget.

Och att den ständiga lyckan och att allt som är kul och inte alls strul kommer sen, per automatik, gärna utan att jag behöver göra någon som helst ansträngning.

Drömmaren i mig talar högt alldeles för ofta.

Drömmaren som ofta försvinner bort i önskningar om att allt ska bli PERFEKT; men att någon annan är den som ordnar till det.

Många gånger önskas det om den någon som jag många gånger fortfarande hoppas ska vara någon jag innerst inne vet att det inte är.

Jaja.

What to do; what to do...

Borsta tänderna.

Äta lite mera choklad.

Och ja - exakt i den ordningen.

Igen..

Jag kom hem igår och fann en lapp nedanför dörren.
Lappen berättade att djuren från helvetet är tillbaka någon stans i huset.
De förbannade djuren som inte orsakat mig annat än fasansfull smärta och vidrigt med obehag.

Jag har ikväll hållit mig hemifrån så länge jag kunnat.
Med klump i magen lämnade jag en after-work med underbara människor.

Min batterinivå är låg och jag är rädd försov vad som väntar på mig hemma.

Men jag är stark och tuff, eller hur.. Jag är väl stark och tuff och ska inte bryta ihop.

Jag är stark och tuff och ska inte bryta ihop. Jag är stark och tuff och ska inte bryta ihop.
Jag är stark och tuff och ska inte bryta ihop.
Jag är stark och tuff och ska inte bryta ihop.

Jag ska tjata och tjata. Och försöka komma ihåg... Att....Jag är stark och tuff och ska inte bryta ihop.

Det Bästa Jag Vet

Imorgon ska jag klippa mig.
Det är längesedan nu.
Jag har dragit ut på det, alldeles för länge, på grund av rädsla för att frisören ska ta allt mitt hår....
Det blir alltid så kort efteråt, även om de bara tar vad som behövs.

Risiga hår...
Varför kan du inte vara ständigt vackert?
Utan att vara frissigt, torrt eller fett...
Varför kan du inte bara vara - som jag vill att du ska vara....!?!


I helgen var jag i Gävle.
Jag har börjat längta dit igen, ofta.
Denna gång är det dock inte för att jag behöver någonstans att gråta ut på; som det varit alla tidigare gånger när jag längtat..
Nu är det bara för att jag tycker om att vara där.
Det är skönt att sova i Cissis soffa även fast det ger mig ryggvärk.
Det är roligt att titta på film med mamma, även fast jag där och då mest spelar på mobilen eftersom mamma sällan väljer samma film som jag skulle valt.
Men det är liksom bra ändå.
Allt är liksom bra.
Och aldrig är jag så lugn som på tågresan tillbaka hem; förutsatt att tåget går som det ska..
Om tåget går som det ska, i tid och så vidare; så är jag världens mest avslappnade människa när jag sitter där.
Tills jag kliver av tåget, halvt springer till pendeltåget, sliter hårt i min väska och andfådd slår mig ned på pendeln bredvid ett pucko som jag avskyr efter trettio sekunder.
Då glömmer jag direkt bort att jag alldeles innan andats långsamt istället för snabbt, och blundat utan att vara rädd för att missa något.
Men jag gillar det.
Det ska hända grejer.
Det ska gå snabbt och det ska gå hela tiden. Annars tröttnar jag och får tråkigt.

Behöver jag avslappning åker jag till mitt privata spa som är hos mamma och pappa och hos Cissi; spa:t som visserligen varken har massage eller jacuzzi men som banne mig ändå är det bästa jag vet.

Några Ord

Mamma efterfrågade lite text.
Så för att göra henne glad, för att tömma mig själv på några ord, och efter att ha inspirerats av Ane Brun gör jag det här.
Ane Brun som för övrigt var fantastisk och så vacker på scenen när vi såg henne på Way Out West.
Precis som under spelningarna med Miike Snow, Laleh, Bon Iver, Florence and the Machine och alla de andra stod jag nedanför med inget annat än beundran i min blick.
Mina dansanta fötter stegade till varje takt; varje trumslag och jag upptäckte gång på gång att jag banne mig aldrig är så lycklig som när jag står nedanför en scen.

Göteborg var god mot mig och min syster.
Solen sken varje dag. Ett par timmar kom det regn. Då fick vi köpa gummistövlar och regnjacka och kunde sedan plaska inne på festivalområdet. Geggiga blev vi. Men det hör till. Även om man bor på hotell.

Inte en enda sekund längtade jag hem.
Inte i ett enda andetag ville jag andas in annan luft än den Göteborska.

Och den dag då Martin kom och hälsade på, och vi gick på restaurang och sen flera timmar i gräset bland myror, cider och öl - det var the good life.
Och tillsammans med minnena lever jag det vidare.


Nu lider sommaren mot sitt slut.
Min har varit helt fantastisk.
Knappt nå bad. Inte så mycket sol som jag hade önskat.
Men vad gör det..

Norge var vackert.
Jag sov rätt mycket på våra bussresor, och de stunder jag var vaken tänkte jag lite smått förälskade tankar om våran busschaufför.
Det var en mysig och trevlig resa, och nej; den hade inte kunnat vara bättre.

En annan helg var småkusinerna som aldrig kommer bli lika stora som mig och hälsade på.
Vi hade flera underbara dagar i stan.
Och om jag hade kunnat hade jag behållit dom här för evigt.
Men det kommer, det kommer!
Fanny vill; jag vet att hon vill.

Men nu.
En höst väntar.
En 25-årsdag.
Den dagen tänker jag inte vara hemma.

Jag har även planer att besöka en tandläkare.
I sista minuten.
Innan försäkringen går ut för att jag blir för gammal; det vill säga fyller 25.
Tänka sig.
Lilla Ida blir stor. Igen. Och sen igen. Och igen.
Men det betyder som vanligt ingenting.
Två siffror på ett papper som lika gärna skulle kunna läggas i papperskorgen.

Jag tar det lugnt på jobbet. Hela hösten.
Här gås det inte in i någon vägg. Sådant är onödigt när ingen förväntar sig det ifrån mig.

Sommaren Står Och Väger

Jag skulle vilja veta varför den tvekar.
Jag vill veta varför den inte bara kan visa sig.
Var är solen? Den sol som jobbar heltid för att göra oss nöjda?
Vem har beviljat den att bara synas ett par timmar om dagarna, och då inte ens vara riktigt varm?

Juni är en dålig månad.
Juni är inte sommar.
Juni är som april fast sämre, eftersom man av juni förväntar sig mycket mer.
Jag inser det nu.

Men.
Jag låter inte juni kontrollera.
Jag har bestämt mig för att bada på midsommarafton. Oavsett antalet varma grader i Mälaren.
Banne mig.
Jag har väntat i tio månader. Jag väntar inte mer.

Efter midsommar jobbar jag en vecka till, sen går jag på ett par veckors semester.
Då ska vi åka till Norge och titta på berg och pensionärer.
Det ska bli roligt.
Jag ser fram emot att se på fåntrattar och bo på hotell och i hytt.

Efter resan och en massa badande i början på juli ska jag jobba lite till, och stampa ner i Mälaren så fort jag får chansen.
Sen väntar Göteborg och ett fantastiskt hotellrum mitt i stan.
Och musiken; all den fantastiska musiken.

Men jag vågar inte längta.
För med festival i Göteborg följer augusti - slutet på sommaren - slutet på det roliga för den här stunden.

Jag håller därför hårt i juni, trots den kalla solen och de bittra vindarna, och ännu hårdare i juli när sommaren äntligen lyder; slutar fundera och istället märks.
På riktigt.

Det Här Är Vad Det Hela Handlar Om

Ett vårrus senare är jag trött i mitt huvud och trött i mina ben.
Men så glad.
Inga bättre vänner hade kunnat hållaa mig sällskap.
Ingen bättre Sofie hade kunnat hoppa runt, ingen bättre Sara hade kunnat fota kossorna, och ingen bättre Lina kommer någonsin att kunna existera.

Medaljen hänger nu på hörnet av min bokhylla, men, jag har varit stoltare över annat.
Den är dock lila, vilket gör att den passar inredningen väldigt väl. Den får hänga där tills den ramlar ner på golvet, sen kommer jag troligtvis att slänga den.

Utöver vårruset har jag svårt att beskriva vad som händer.
Jag sover ju, vaknar, umgås; till och med tillsammans med nya människor; något jag aldrig mer trodde jag skulle vara redo för.
Men vad ska jag göra.
Jag kan inte vänta på något jag inte säkert vet kommer att ske.


Bara det som är vackert.
Det är därför jag försöker låta bli att tänka, på allt som är fult.

Stunder som när Lotta letar ihjäl sig efter sin bilnyckel och senare hittar den i tändlåset i bilen är mycket nyttigare att tänka på.
Sådana minnen får en att leva längre.

Försöker låta bli att tänka.
Ägnar tiden åt alla de fina; de som förtjänar; de som bryr sig.

För jag har så mycket kärlek att ge och måste hela tiden ha någonting att lägga den på.
Annars exploderar jag.


Nu är jag trött och kissnödig.
Den stora frågan är... ...kommer jag att somna eller kissa först....!?!

Till Det Som Är Vackert

Jag har sagt det förut, och jag säger det nu igen - det går bra nu.
Det knallar på som vanligt.
Jag är tacksam för det.

Jag är på jobbet lika mycket som vanligt.
Där innan sju, därifrån innan fyra.

Jag sover mindre än jag borde, men av bara positiva anledningar.
Och så länge solen skiner går det bra att vara trött.

Operationen är överstökad.
Jag var rädd för narkosen, och rädd för vad som skulle komma sen.. Så jag tillät mig själv att gråta lite innan, när jag låg där i fula sjukhuskläder, i en hård säng, men jag blev tröstad och lugnad och när jag kom in i operationssalen fick jag ett magiskt medel som fick mina armar att falla ner och mitt huvud att lutas bakåt  och när jag efteråt blev väckt vaknade jag upp, piggare än sjuksköterskorna, så en stund vilostund och sen macka senare kunde jag gå därifrån - stolt över mig själv och lycklig över att jag återigen bevisat att jag klarar allt.

De övriga "problemen" kvarstår ju dock.
De lugna stunderna har inte nått mig än, men det är himla mycket lättare att hantera det som är svårt när tårarna inte är konstant rinnande.

Dessutom är det svårt att vara miserabel och ledsen när det om bara några veckor går att bada i havet igen.
Bada, bada, bada, bada.
Iskallt vatten; varma solstrålar.
Vackert.

Så nu fortsätter vi så här.
Nu går vi bara framåt.
Nu ser vi bara på det som är vackert.
Nu finns vi bara för det som är vackert.

Jag ger mig själv bara till det som är vackert.

The Songs We Used To Sing

You just went away
I wish you that you could stay one more day.
All this time has passed
Why is time so fast when you aren't here..
Because the songs we used to sing..
The tears it used to bring.


They say that spring is here
I don't really care when you are gone.
All i feel is fear
And oh my dear, when you aren't here.
Because the songs we used to sing..

I wanna know
Why you had to go
And I need to know
Becuase the songs we used to sing
The tears it used to bring..

Tonight's THAT kind of night...

Ikväll ska jag sova tidigt.
Tonight's that kind of night, when anything can happen..
Det har jag lovat mig själv.
Det ska jag hålla.

Om jag bara kunde slita mig från alla sociala medier..
Om jag bara kunde sluta tänka på hur bra allt varit idag..
Och hur vacker och underhållande festen i lördags var då jag och alla andra i lokalen var snyggare än aldrig tidigare...; hur fint allt var i rött och svart...
Hur himla galet sexiga karlarna var..
Hur trött men glad och nöjd jag var på söndagen..

Ja.. Sova tidigt var det ja.
Somna hungrig men somna tidigt.

Hej då alla sociala medier och tv-serier. Vi ses imorgon igen!

Jag Sover Inte

Som vanligt i sjukskrivna tider.



Faan ta dig sömnen när du inte kommer när jag vill.

De stunderna avskyr jag dig mer än pesten.



Snälla.

Låt mig bara få blunda.

Låt mig somna och drömma vackra drömmar om sol och bad.

Inte som inatt, då alla omkring mig dog.. Som i en skräckfilm.



Go to sleep

with closed eyes.



Jag vill ju verkligen.

En Valborg Utan Dess Like

Cigaretter och vin.
Vin och cigaretter.
För mycket mat. Lite för lite sömn.
Lagom mycket parkhäng.
Alldeles perfekt mycket sol.

Snygga karlar.
Mindre snygga karlar.
Fler gifta än ogifta.
Fler dumma än smarta.

Sjukt snygga brudar - Lotta och jag.
Ett riktigt radarpar.
Det var påtagligt för alla hur fantastiska vi var.


En valborg utan dess like.
En fest lik någon annan.


Idag inte lika underhållande.
Att ta sig upp ur soffan och in i duschen var ett projekt som krävde lång förtidsplanering.
Att kliva ur duschen var något jag aldrig ville göra.

Att jag somnar in är något som när som helst kommer att ske.

Varför sova...

.....när man kan vara vaken...

Varför leva lycklig i alla sina dagar när man kan leva olyckligt..

Näe, så farligt är det inte, inte ikväll.

Jag vill somna och vakna upp till fredagen.

Istället för att sitta här, efter att ha sett två filmer; vara så trött i ögonen så att de svider, men inte ha ro nog att bara...lägga mig ner...

Motherfucker.

Vad ska jag göra med mig själv...

Varför sova...

När man kan ligga vaken och vrida sig i sängen med fullt av ångest i magen...

Varenda kväll.

Ett Steg I Taget

Vågar jag erkänna? (eller är det när jag erkänner som botten kommer närmare igen?)
Jag provar.
Jag erkänner.
Jag mår lite bättre, igen. Jag är lite stabilare, igen.

Pärlplattor som terapi kanske är det rätta tricket…

 Eller är det tiden som läkt såren?

Är det den högre dosen av mediciner?

Är det solen? Eller är det bara ett tillfälligt rus?

Som en fylla som snart går över och leder till bakfylla?

Jag borde inte fundera, men kan inte låta bli.

Det blir så när man är van att falla till marken. Man är mycket, mycket mer försiktig när man går.
Man tittar ned vid varje steg, allt för att undvika att snubbla på en vägbula.
Vissa stunder kan man till och med ses som paranoid.
De stunderna vågar man knappt sätta foten i backen på grund av rädsla för att trampa snett.
Den rädslan sitter i ett långt tag trots att man rest sig upp igen.

Än är det inte över.
Hur gärna jag vill att det ska vara.

På fredag säger Martin adjö.
Med den största fest Sundbyberg skådat sedan vi firade sista april 2010 i min lägenhet ovanför pendeltåget.

Hej då min fina, fina vän.

Jag väntar mig många tårar…

På måndag åker jag tillsammans med Lotta till Uppsala där vi möter upp lilla syster. En hel dag utomhus.
En kort natt på ett hotellrum.
En dag efter med tung huvudvärk.
Gissar jag.
Men i alla fall dagar att rejält längta efter.

Jag tar det försiktigt.
Ett steg i taget.
Tittar ner på marken men inte som besatt.
Jag tar mina mediciner; använder dem som kryckor.
Jag låter dagarna gå.
En dag i taget.
Hoppas att tiden fortsätter att plåstra om.
För det lär jag behöva.

Vila

Jag ska vila.
Halva tiden; halva dagarna.
Jag behöver det.
Inte ens de riktigt kunniga ifrågasätter det.

Så jag kommer framöver att befinna mig mindre på jobbet och mer hemma.
Jag kommer att hinna sova så mycket jag behöver.
Jag kommer att hinna få mer frisk luft i lungorna så att jag om nätterna sover bättre.

Nu sover jag helt värdelöst.
Jag vrider mig typ trettio varv innan jag hittar avslappningen. Och jag vaknar och tittar på klockan flera gånger.
När jag tittat färdigt på klockan och sett att jag faktiskt får somna om, är jag rädd att inte vakna förrän alldeles för många timmar senare.
Men så vaknar jag, i tid, och kliver upp, utan att vara så där fasligt trött som jag ofta annars är.
Några timmar senare dock, när jag landar hemma, då slår tröttheten mig, som en hammare i huvudet.

Sömnen och jag. Vi kommer aldrig att bli bra vänner.

Vilan och jag, däremot, vi ska nog komma överens.
Bara jag ger det tid.



Jag har sagt det förut, och jag säger det igen..
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två".


Punkt.

Jag Vet Inte Alls

"Semestern" är över.

Jag är hemma igen efter en vecka på rehabilitering med världens vackraste syster.

En vecka hemifrån.
Sen jag kom tillbaka har jag sysselsatt mig med städning och tvättning för att inte hinna känna efter.

Det går bra, än så länge.
Det känns rätt så fint att vara hemma igen.
Även om sängen är tom och kall.


Något säger mig dock…
Inte mycket sömn finns att hämta denna kommande natt.

Jag har tid att passa imorgon, men den är inte farligt tidig och garanterad inte lång.
Så det gör ingenting om jag är trött; så det gör ingenting om jag låter bli att sova.

Kanske jobba.
Kanske orkar.
Vet inte om jag kan.
Vet inte om jag vill.
Vet inte om jag klarar av.

Måste
Ta
Hand
Om
Mig.

Innan jag fortsätter att ta hand om andra.

Samtidigt som jag borde
Göra något annat istället för att bara knarka kexchoklad och tv-serier.

Men jag vet inte om jag kan.
Jag vet inte om jag orkar.


Att ta ett steg i taget är svårt när man har ett liv som långsiktigt sett måste hållas i schack.


Och alla vännerna.
De verkar inte orka mer.
Jag vet att de inte vet vad de ska säga; vad de ska göra, om de ska säga något; om de ska göra något.
Jag vet inte jag heller.
Jag vet bara att jag inte gillar denna tystnad.
Och jag önskar att jag kunde engagera mig mer; visa att jag tycker om.
Men någonting säger stopp.
Inte på grund av rädsla för att verka sårbar.
De vet att jag är. Jag vet att de vet att jag är.
Mer på grund av att jag inte orkar prata mer.
Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Av den enkla anledningen fortsätter jag att knarka.
Kexchoklad och Californication.

Första natten på länge på egna ben.

Jag kör på tills jag stupar.

Oceaner

...och jag minns dig när jag vaknar
som pilar mot min kropp
Här är tystnaden som skär
Här är saknaden som lär.

Och jag minns dig innan sömnen tar mig
små tistlar i mitt bröst
Och jag hoppas att du inte har det bra
Jag vill att du ligger vaken som jag.

Här är jag som trotsar alla nätter
Här är jag som mot ödet förklarat krig
Så säg mig vad gör du ikväll?
Luften är tung av allt som aldrig hänt.

Vad är det för andra himlar som du hittat?
Vem är det som tror sig kunna fylla min plats?
Så säg mig sover du inatt?
Luften är full av allt som aldrig sagts.

Men jag sitter vid fönstret
för att få se livet fladdra förbi.

Väck mig, släck mig
Har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar
Väck mig, släck mig
Du kan slåss och kan låtsas att du har ett val.

Vem är du att bestämma dessa murar?
Vad gör egentligen en popsång hit eller dit?
Jag räknar dagarna som skåror i min vägg
Jag räknar avstånden i millimeter betong.

Vad är det som gjort dig så ointaglig?
Vem är du som från mig förklarat dig fri? 

Jag såg framtiden i stjärnorna inatt
Små korn av ljus i oceaner av svart.

Hopplös Och Hoppfull

Livet går vidare.
Jag kämpar på.

Eller... ..tiden går i alla fall.

Ny läkare.
Viktigt läkarbesök på Odenplan.
Sjukskriven från jobbet. Självmant.

Äsch.
Allt egentligen smågrejer.

Jag kämpar vidare.

En dag i taget.

Påsken är här.
Gävle tar hand om mig.

Mitt första-april-skämt var att jag skulle flytta tillbaka hit.
Några gick på det, några gjorde det inte.
Jag vet att jag inte vill, fastän jag ibland inte kan låta bli att tänka….”om…tänk om jag skulle”…
Jag skulle ha närmare till Cissis soffa, och närmare till mammas och pappas sovrum.
Jag skulle ha närmare till de enda få riktiga tryggheterna kvar; de jag vet aldrig lämnar min sida.

Men nej.
Har man tagit ett sådant stort steg som jag har gjort backar man gärna inte.
Så planen är att stanna där jag är.
Oavsett vad.
En vecka här, här och där, det skadar ingen.
När jag behöver det.
Tågresan tar inte ens två timmar.


Inom parantes kan jag säga..
…det svider som faan.
Jag har ont som faan.
Alla lämnar, har jag känslan av.
Alla försvinner.

Jag försöker se framåt.
Jag försöker leva av allt som är positivt.

Synerna av framtiden är dock skev.
Och grå.
Det som är positivt förändras till det som är negativt med endast en blinkning av ögonen.

Men vad kan jag göra åt det; förutom det jag redan gjort.

Av alla sätt att vara hopplös på samma gång som hoppfull.

Det är där jag är.
Just nu.

Andas Ut

You are not away from my thoughts
You are still as present
As the air I breathe

I long to lay eyes on your face
I long to feel your touch on my skin

My love
Is stronger than life itself
My heart
In pieces
Salted by blood.



Våren är här.
Jag är lämnad med mig själv.
Omringad av flera, men ingen vars händer egentligen är de jag vill hålla.

Nya skor.
Ny jacka.
Nya tröjor. Nya toppar. Nya kjolar.
Det som tidigare gjorde mig glad.
Jag vill slänga allt i en eld.


Jag drömmer om en annan, varenda natt.
En annan som tröstar mig.
Kommer räddande när jag kallar.
Håller min hand nätterna igenom.
Jag drar mina fingrar genom hans hår, pussar hans kind.
Men han betyder ingenting.
Han är du, i en annan kropp.
Han är du. Jag är jag.
Det är det enda mina drömmar består av.


Jag längtar efter påsken.
Jag vill få ledighet och möjligheten att vila ut.
Jag försöker att göra det här, jag försöker att göra det nu.

Det är hopplösa försök.

Det är bara i Cissis soffa och i mammas och pappas kök
Som jag på riktigt kan andas ut.


Slagsmålet mot mig själv fortsätter.
Ny läkare.
Ny psykolog.
Den här våren verkar inte heller vara min.

Gråter du som jag?

Jag bara undrar.

Delar vi samma smärta
som vi tidigare delade samma lycka?

Tänker du som jag..
Att världen borde ta slut
Att allt borde vara över?

Känner du som jag?

Känner du kramperna i magen?

Den blytunga bröstkorgen som trycker på.

De blöta ögonen.
De dyblöta kinderna.

De strypande andetagen
De som nästan dödar.

På pendeltåget
vid synen av din station på kartan.
På kontoret
vid den blotta tanken av ditt namn.
I soffan
När känslan av din borttappade beröring tränger sig på
Som slag i ansiktet.

Vill du som jag
Hota med att ge upp om inte livet slutar att kasta knivar i ditt ansikte?



Jag bara undrar.
Gråter du som jag?

Begravning

Begravningar. Något som ingen är bra på.
Men vem skulle egentligen vilja..

Fina släkten var på plats i Eviga Livets Kapell.
Farfar med grått hår och grå kostym.
Faster, kusiner, Gun, mamma och en ledsen pappa.
Peters många vänner.
Alla var där.
Alla utom vår fina farbror, son, bror, morbror, kompis.
Alla utom vår fina Peter.


Some die young.
Peter en av dom.


Nej.
Det går inte att förstå.
Det går inte att inse och det går inte att tycka det är ok.
För det är verkligen inte ok.
Vad finns det för mening med att han försvann?

Vad är meningen med att de finaste försvinner först?


Morfar.
Peter.

Gud, jag förstår att du vill ha dom för dig själv, så underbara människor som de var.
Men… Varför inte ge oss i alla fall lite mer tid med dem..

Bara en kväll till.

Gud, varför ska Du få som du vill?

Det är inte rättvist.

Det är alldeles för orättvist.

Men
Minnen finns lyckligtvis kvar.
Minnen vi för alltid är tacksamma att vi har.



Vila i frid farbror Peter.

Jag klarade inte av att säga det förut idag.
Allt var för svart och dovt överallt.
Jag säger det till dig nu istället.


Sov gott.
Aldrig kommer vi att glömma dig.

Alla Dessa Kläder Och Drömmar

Det har gått en vecka sedan jag senast kände efter.

Jag tror inte att någonting har förändrats.
Men
Jag försöker att inte tänka.


Mamma var med mig förra helgen.
Det var mina och mammas dagar.
Vi gick på stan.
Mamma köpte kläder, jag köpte kläder.

Sen jobbade jag på ett par dagar.
Kände inte; tänkte inte.

Lotta var hos mig i tisdags.
Det var lika mysigt som alltid.
Vi vräkte i oss kladdkaka och pratade.
Jag kände inte efter, jag bara pratade.

Idag har varit min och pappas dag.
Vi har gått på stan.
Pappa köpte kläder, jag köpte kläder.

Åh... Alla dessa kläder.
Jag älskar dem allihop.

Imorgon är det begravning.
Farbror Peter är borta.
Det svider till i hjärtat som vid ett skärsår varje gång jag tar tag i den tanken.
Så jag försöker att inte tänka, och även där, inte heller känna.
Jag ska bara hjälpa.
Jag vill bara hjälpa.
Hjälpa de som faktiskt förstår.


Att sluta tänka, och sluta känna; i alla fall så stenhårt som jag alltid gör; det kanske är tricket för att hålla känslorna i schack och kroppen stabilt.

Åh, stabiliteten, tänk om du vore min vän.
Tänk om jag slapp drömma...

Jag Vet Inte Vem Jag Är

Jag vet inte vad jag tänker.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag känner.

Jag vet knappt vad jag gör.
Ibland vet jag inte ens var jag går.

Jag vet inte vad jag känner.
Det är knappt jag vet vem jag är.

Jag vet inte vad jag känner.
Du kan säga vad som helst till mig. Jag kommer att tro att allt är rätt.
Jag kommer tro att allt är sant.

Jag vet inte.
Jag förstår inte.
Jag begriper bara inte.


Jag vet inte vem jag är
Men jag vet att jag är din.

Tystnad

Tyst.
Egentligen alldeles för tyst.
Men vad gör det.
Vem stör det..

Jag ska alldeles strax sova.
Känns ibland som att det är allt jag gör.
Men vad gör det..
Vem stör det..

Vidare...

Kvällen går vidare.

Jag söker efter flyktvägar.

Jag hittar några.
Vissa är dock inte lika lätta att navigera sig på som andra.

Vissa hittar jag på.
Vissa vet jag inte alls vad jag ska tänka om; om jag ens ska våga ge mig på dom.

Känslan av att veta att jag inte behöver skynda mig upp imorgon, inte behöver möta ansikten om jag inte vill, inte behöver oroa mig för påfrestande personligheter/namn och dylikt; om jag inte vill..
Lättnaden jag känner är obeskrivlig.

Men så klart..
Jag önskar att jag ville.

Men alla har vi dagar.
Vissas dagar är värre än andras.

Åh.. Återigen.. De andra..
Jag önskar att jag vore som dom.

Samtidigt som..
Allt jag sett.
Allt jag hört.
Alla tunnelbanestationer jag klivit av på/åkt hem ifrån.
Vore jag som de andra skulle jag aldrig fått se.

Jag vill vara som jag är.
Men utan tårar.
Och utan mediciner.
Fast… Det verkar vara ofrånkomligt, så där får jag bara köpa acceptansen, utan kupong. För det dyraste priset.


Imorgon kommer lönen.
Då ska jag i all fall ta mig ut.

Imorgon kommer lönen.
Åtminstone det ska jag väl kunna glädja mig över.

De Andra

När det inte händer någonting
Men allt samtidigt händer på samma gång…

Då blir jag så här.
Då gör jag så här… Isolerar mig.
Med vilja.

Jag orkar inte gråta bland folk.
Så jag stannar hemma.
Där jag ironiskt nog knappt gråter alls.

Kanske är det vilan.

De säger att jag ska vara på jobbet och bland vänner för att tänka på annat; för att inte gråta.
Om de har rätt…varför gör jag motsatsen?

Nu gråter jag mer med vänner än jag gör bortom vänner.


Det känns så… Typiskt.
Första dagarna med riktig sol. Vårsol.
Jag är så klart inomhus. Inte utomhus.
Jag är så klart allt annat än stadig på benen.

Det är så… Tröttsamt.
Jag vill ju leva på som vanligt.
Utan att så hårt drabbas av allt som sker runtomkring.
Så som alla andra gör..


Åh de andra..
Vad jag önskar att jag vore som dem..
Stark och trygg.
Cool.
Inte oberörd men åtminstone inte alltid tårögd.

Fanns det en kurs som lärde mig hur jag blir som de andra så skulle jag läsa den.

Det Som Händer Nattetid...

….stannar i nattetid.

Ja.
Klockan är efter 22.
Det är tisdag.
Och jag är fortfarande vaken.
Jag till och med sitter upp och har precis tvättat mitt hår.
Kvällen känns som att den inte har något slut.

Jag har en tid att passa imorgon bitti så jag får sovmorgon och beger mig till jobbet senare än vanligt; mycket senare än vanligt.

Även stora töser vill ha sovmorgon på vardagar..

Det farliga är..
..att nu när jag börjat vara vaken, känner jag att jag aldrig vill sluta.
Jag vill aldrig lägga mig.
I alla fall inte så pass mycket att jag har kudden över huvudet och blundar.
Nej.
Ikväll är det ingenting för mig.


Jag fick prata hos psykologen idag.
Det behövdes.
Han upprepade att jag inte ska klandra mig själv.
Inte allt är mitt fel.
Och alla tårar som faller..
För deras skull behöver jag inte ha dåligt samvete.
Tårar har inga känslor.
Det är känslorna som har tårar.

Det är känslorna som just nu rör till hela min värld.

All alone,
It was always there you see.
And even on my own,
It was always standing next to me.

I can see it coming from the edge of the room.
Creeping in the streetlight.
Holding my hand in the pale gloom.

Det är känslorna som rör om i min verklighet och stör min koncentration.
Det är känslorna som förstör min sömn-
Det är känslorna som gör mig oigenkännlig.

Det är känslorna som är jag.

Var ska detta sluta…

En chokladbit till.
En liten.
Ett glas juice.
Sen..
Kudden över huvudet.
För trots sovmorgon..
Det är en dag imorgon också.

Måndag (Bland Tårar)

Jag visste att jag var trött när jag vaknade av klockan imorse… Men så trött..
Så trött och ledsen att jag skulle gråta mig igenom hela morgonen, det hade jag aldrig kunnat ana.

Fast jag borde ha förstått.
Jag känner mig själv så pass väl vid detta laget.

Nedstämdheten var ju där redan i lördags.
Igår innan jag somnade ”ååh, om jag bara slapp kliva upp ur sängen, för alltid, från och med nu”.
Jag blev varnad.

Men jag klev upp.
Trots all motstridighet i min kropp.
Jag gick till tåget.
Låg och försiktig.

Jag kom fram till kontoret.
Hejade inte på Erik så glatt och högt som jag vanligtvis gör.

Jag visste ju att något var fel..

Jag försökte dock att glömma. Glömma och förtränga.
Men pressen inifrån var för stor.

Jag pratade lite med Håkan.
Ville ha sagt att jag inte var stabil. Då kom tårarna.
Det var gång ett.
Han sa åt mig att äta min macka och dricka mitt kaffe. Kanske skulle det bli bättre då.
Jag gjorde som han sa; jag åt min macka och jag drack mitt kaffe.
Ingenting blev lättare av det.

I tystnade läste jag tidningen medan Erik och Dan skojade och skrattade.
Jag skyllde på att jag var trött.

Tillbaka till skrivbordet undrade Erik hur det var.
Den frågan är jag hög-allergisk mot när jag är nere.

Så tårarna började rinna.
Sminket kladdades. Huvudet värkte.
Jag grät en lång stund, tills någon annan kom och ville prata och jag var tvungen att dölja för att inte skapa förvirring.

En kort stund senare väntade jag på damrummet.
Jag ville se mina hemska röda ögon i spegeln för att försöka intala dom att allt var bra.
I väntan på damernas kunde jag inte hålla emot.
Jag ville hem till mitt täcke istället för att stå där; frysandes utanför toaletterna.
Gång tre.
Jag släppte väskan och knackade på dörren till rummet där cheferna satt.
Jag grät.
Jag kunde inte sluta.
Jag snörvlade och såg rent ut sagt för djävlig ut.
Håkan hämtade papper.
Anna Lena försökte trösta.

Jag sa att jag ville hem.
Jag sa att jag ville vara ifred.

Vi pratade en halvtimme.
Jag var skakig när jag kom ut; jag var varm och blöt om hela ansiktet.

Väskan stod kvar utanför damrummet.
Jag tog upp den och staplade darrande in.

Gång fyra.

Jag satte mig på toalettlocket.
Undrade varför jag hade sagt att jag skulle stanna kvar.

Jag grät mig illröd igen; tills tårarna var slut.

Jag gick sen ut och försökte låtsas att allt var som vanligt.

Det gick så där.
Under förmiddagen landade mitt huvud alldeles för hårt i mina händer ett par gånger.
Men det gick ok.
Och efter lunchen gick det mer än ok.
Inte en enda tår.

Inte heller sen jag kom hem.

Visst..
Huvud värker fortfarande en del.
Det dunkar så där hårt som det bara gör när tårarna runnit så de tagit slut.

Men… Men..

Jag städade för att hålla mig sysselsatt.
Jag åt min fantastiska lasagne som kom direkt ur frysen.

Kvar är att ta fram kläder till imorgon
Kvar är att hålla modet och energin i alla fall någorlunda uppe tills jag ska sova.
Kvar är att inte bara vänta på gång fem.

Eller…
Jag måste börja med att leta på det; modet och energin; styrkan och stabiliteten.

Men kudden är ju så mjuk; så mjuk att luta huvudet emot.
Ansiktet är så varmt; så varmt när ögonen knips och tårarna rinner.

Men jag ska försöka.
Jag är väl inte den som är den.
Eller…

En Helg Hemma

En helg hemma. Med mamma, pappa och en liten syster som är sötare än allt socker i världen tillsammans.

Tågresan dit var ett rent helvete.
Jag sprang från jobbet för att komma till ett tåg som visade sig vara fyrtio minuter försenat.
Jag avskydde SJ.
Ringde deras Kundtjänst, gick in till butiken.
Alla var värdelösa.
Jag avskydde alla.

Men till slut var jag framme.

Vi gjorde IKEA med mamma på fredagen och åkte sen hem och såg massa film.
Jag kramade om pappa länge.
Fina, fina pappa.
Han förtjänar inte något av det som drabbas honom.
Jag sörjer av att se honom sörja.

I går vaknade jag sent, jag hade sovit avslappnat men hade tårar i ögonen.
Jag visste inte om det var på grund av mardröm eller verklighet.
Det visade sig en stund senare vara verkligheten som spökade.
Och så har den fortsatt.
Det är labilt.
Med ostadiga knän och ett smått värkande huvud.

Men allt går att komma ifrån om man vill.
Så igår åkte vi till Läkerol Arena, det var pappas jul.
Äntligen nyttjades hans julklapp. En riktigt bra match var det dessutom.
Brynäs vann.
Besvikelsen i mig var alltså stor. Men att se pappa så glad, och så nöjd fick mig att glömma allt.
Det enda viktiga just nu; den enda viktiga just nu: pappa!



Jag får försöka fortsätta hålla mina ben stadiga.
Så gott det går.
Inte gråta dig till sömns inatt Ida, inte gråta dig till sömns inatt.

Prinsen Och Prinsessan

I morgon är det äntligen deras dag igen.
För inget kan väl hända nu, ingen Gud kan väl hinna stoppa dom nu; när det inte är så mycket mer än ett halvt dygn kvar..
Ingen borde hinna ställa sig i vägen.
Det har gått alldeles för många dagar.
Ingen borde vilja ställa sig i vägen.

Vi har redan slagits.
Det får räcka nu.
Imorgon är det vår dag.

Prinsen och prinsessans fredag.
Ingen fredag har någonsin varit vackrare.

Ingen fredag har någonsin varit äckligare.
Åh baby, låt oss göra så mycket äckligt!

Det blir en fredag som vem som helst kan dö för.

Det kan få regna.
Det kan få vara – 30 grader utomhus.
Det kan till och med få vara snöstorm.
Ingen kan gå utanför dörren.
Det spelar ingen roll.
Det är vår dag.
Vi är ensamma. Ingen kommer åt.
Ingenting kommer åt.
Vi ska inte gå utanför min dörr.

Vi ska bara vara.
Tillsammans.

Prinsen och prinsessan.
Inga är som dom.

Inga älskar som vi.

I'm Grindin' Until I'm Tired

"I'm grindin' until I'm tired
They say you ain't grindin' until you die
So I'm grindin' with my eyes wide
Lookin' to find a way through the day
A life of the night

Dear Lord it took so many of my people,
I'm just wondering why you haven't taken my life
What the hell am I doin' right?
What the hell am I doin' right?

I'm grindin' until I'm tired
They say if you ain't grindin' until you die
So I'm grindin' with my eyes wide
Lookin' to find a way through the day,
A life of the night

Dear Lord you've took so many of my people,
I'm just wondering why you haven't taken my life
What the hell am I doing right?".

Var Det En Bön Så Var Det För Oss

Jag och mina vänner.
Jag, vinet, kexchokladen och gosenallebjörnen.

Det är torsdag och vi längtar efter helg; längtar efter att denna vecka ska vara över.
Längtar efter att allt det obehagliga ska ta slut.

Längtar efter att döden ska dö och låta oss andra vara ifred.

Jag är på fel plats.
Med balkongdörren bli luften inomhus för kall.
Med balkongdörren stängd och elementet påslaget blir luften för varm.


Farbror har på sjukhuset fått ett eget rum.
I rummet väntar han på att farmor ska komma och hämta honom.
Farmor ska få visa sitt hem.
I farmors hem får han andas och vara, smärtfritt.
Farmor kommer snart.
Var inte rädd. Hon tar hand om dig.


Årets femte vecka.
Vad den har gjort med mig vågar jag inte ens ana.

Den är turbulent och obekväm.

Och den är bara den femte.
Vad ska hinna hände innan den fyrtiosjätte.


Om bara älskling vore här.
Om bara älskling vore här…


Om bara älskling vore här..

Om det vore fredag så jag fick gå tillbaka till jobbet, skratta en stund, gå hem, och vara med Lotta.

Om det när jag tänker kunde vara som när jag inte tänker.


Om bara älskling var här.
Med sin hand i min.
Sina armar runt mig.
Sina fina läppar mot min hud.
Sitt hjärta slående mot mitt.
Så nära som bara han får gå.

Så vacker som bara han är.
Så förälskad som bara jag är.



Ibland så blundar man hårt
kanske man bett om något gott
jag vet då inte hur man ber
men var det en bön så var bad jag för oss.

Some Die Young

En farbror som är sjuk.
En farbror som inväntar döden; inväntar frid ifrån smärtan.

En liten Ida. En annan Ida än jag.
Som blev tagen till himlen knappt innan hon hunnit börja leva.


Minnen. Minnen. Minnen.
Dessa minnen ger mig huvudvärk.

Farbror Peter som gav mig en film om Spice Girls när jag önskade mig den som mest. En film jag sen såg om och om igen. Inuti mitt huvud kan jag den fortfarande utantill.
Farbror Peter som det räckt att bara hälsa på de gånger man mötts, jag visste ändå att han visste vem jag var.

Lilla Ida.
Ida med sina kaniner och sitt stora leende.
Hennes skratt ekar i mitt huvud.
Jag minns alla slagsmål om badrummet de morgnar vi behövde det samtidigt.
Jag minns kvällarna vid middagsbordet hemma hos henne i Älvkarleby.
Hennes matteböcker; de svåra matteläxorna.
Och hennes ansikte, hennes otroligt glada och vackra ansikte.

Some die young.

Världen är inte rättvis.
Det gör mig förbannad.

Jag vill att världen ska vara… Så annorlunda.


Jag tänker att….Morfar kommer att få fullt upp nu.
Morfar som redan vilar.
Morfar vars kalla men av kärlek varma händer jag fortfarande kan känna runt mina.

Döden är onödig.
Döden skrämmer mig.
Döden gör mig illamående.
Jag vill döda döden.


Detta verkar inte vara den lättaste av veckor.
Men jag kämpar på.
Jag försöker… Jag försöker.
Jag letar
Små korn av ljus i oceaner av svart.

Snö

Göteborg var underbart.
Upplevelsen bestående av staden i sig och P3guld-galan var fantastisk.

Vi sov hela tågresan hem.
Vi nästan sov på Centralen under väntan på syrrans tåg hem till Gävle.

Och jag blev sjuk.
Så in i helvetes sjuk.
Det tar sig nu, men jag har spenderat halva onsdagen och hela torsdagen och fredagen i min säng.
Choklad är det enda som hållit mig vid liv.
Men som skrivet.. Nu tar det sig.
Hostan har inte tagit livet av mig.
Jag är redo att möta snön igen.
Den vita snön som numer överallt ligger som ett täcke.
Kanske var det allt trampande i den gråa i Göteborg som gjorde mig sjuk.

Jag längtar efter vårens första dagar.
Om nätterna drömmer jag om solen.

Likaså drömmer jag om mannen jag älskar.
Det var längesen nu.
Men..
Jag har inte glömt.

När staden snöat över, och gården blivit vit
Då vet du att jag drömmer, jag drömmer dig hit
När allt snöat över, och gården blivit kall
Då vet du att jag drömmer
För det är snö, det är som moln överallt

Då vet du att jag finns, att jag finns kvar hos dig
Trots att jag alltid springer, är jag där du hör mig
Om du inte hör mig, om du inte gör
Så ska jag sjunga för dig, precis så du hör

Jag, jag älskar dig
Så högt så du hör
Om det är så

Hur länge, tror du att längtan kan växa, växa?
Om vi förgör
Hur länge, hur länge?
Sommaren har gömt, sommaren har gömt

Men jag har inte glömt
Hur det är att älska
Och jag älskar dig ,jag älskar dig
Så högt så du hör

Och hungern den sitter i rösten inte i magen, i rösten
Därför är vi tysta, om saken
Och det är så
Och det är så
Jag älskar
Så högt så du hör
Och, och det är så
Högt, högt, högt, högt...

Januari - Samma Som December

Jo, tack du 2012.
Du är precis som 2011, eller hur?
Du lurade mig när du lovade att saker och ting skulle bli annorlunda?

Piggare dagar, nätter med godare sömn, mindre tårar, inga tårar alls på kontoret.. Mer av älskling..
Mera läsa böcker, mindre spela Wordfeud. Än så länge har jag läst en, men vunnit ett oändligt tal av matcher.

Nothing has changed.
Du lurade mig.

Fast jag kommer inte att sluta tro. Jag kommer inte att sluta hoppas.
Andra halvan kanske..

Jag kanske överdriver.
Jag kan väl egentligen inte säga att jag inte blivit väl mottagen.
Jag har pengar över, så min garderob blir fullare för var dag.
Det står inte stilla på jobbet, det händer. Där.
Och jag har bara gråtit på riktigt en gång; bara en enda gång.

Älskling har varit sjuk.
Han har varit borta ifrån mig.
Vi skulle varit tillsammans idag. Men så kom möte emellan.
Med mötet kom mina tårar.
Hela januari’s tårar.
Besvikelse och fröken Wall, de två kommer aldrig att bli vänner.
En ny tröja gjorde dock besvikelsen lättare att hantera; en ny tröja och en Lina som alltid håller min hand.

Så istället för att åka hem med sällskap åkte jag hem med mig själv.
Duschen väntar på mig nu.
Jag väntar på morgondagen.
Kanske hinner vi pussas på Centralstationen, om vi har tur, och tur har vi väl; jag och älskling. Ibland.
Sen kommer min lilla syster.
Fredag är en ledig dag. Jag och syster åker till Göteborg, bor på hotell och går på Guldgala.
Det blir nått!
Hela världen kommer att vara avundsjuka!

Men tänk om…
Om bara älskling vore med..

Jag är ju så förälskad.
Jag saknar ju honom så.
Vid varje tanke svider det till i hjärtat.
Vid varje andetag av längtan hugger det som en kniv i magen.

Men vi ska inte tänka så.
Vi ska bara längta och vara glada.
Det vore lätt, om det inte vore så att det sved mer.
Det rivs och det svider, så pass att jag blöder av längtan.


Nåväl.
Duschen väntar.
Och ja, jag vet.
Det är bara jag som kan påverka hur många böcker jag läser och hur pigga mina dagar är.
Det är egentligen bara jag som kan påverka antalet skratt versus tårar.

Ingen Jon kan.
Ingen Lina, ingen Malin; inte deras sängar.
Ingen Erik.

Så vad gör jag åt det..
Jag tar en lång dusch, lägger mig i sängen, läser lite och försöker sen att sova.
Och fungerar inte det så messar jag lite med Lina.
Det gör natten till en lugn natt.

Det Förra Året

Jag måste liksom försöka att summera.
Annars kommer jag vid ett senare tillfälle att ångra mig.

Så..
2011.
Det mesta känns som samma.
Många stunder kändes som deja vu.

Jag vet att jag flera gånger försökte att bli vuxen.
Jag vet att jag någon gång lyckades i några dagar och att jag andra stunder snabbt insåg att jag banne mig är bra som jag är.

Dagarna flöt liksom på.
Inga större kriser under våren.
Aldrig något större, avgörande kaos.
Jag hade ofta en inner peace.

På ett stadigt jobb, med riktiga rutiner, stadiga och fantastiska vänner och i en egen lägenhet.

Mysiga nätter hos Lina när jag behövde det som mest.
Långa promenader med Martin.
Höga skratt med Nellie.
Höga hånskratt med Erik.

Långa nätter hos syster.


Hela januari, februari och mars var jag trött på vintern.
Längtade och suktade efter våren.
Ville ha värme; ville ha ljus.
Jag fick vänta alldeles för länge.
Jag hoppas på ett vädermässigt annorlunda 2012.

Plötsligt kom våren till Kallhäll och till Sundbyberg.
Det blev lättare att gå upp innan sex på morgonen.
Det blev ännu skönare att gå hem redan klockan tre på eftermiddagen.

Sena kvällar hos Fredrik som lämpligt nog bodde nära nog att vara min systers granne.

Sena kvällar även hos Jesper.
En lång bit hemifrån mig, men jag minns att jag alltid tyckte det var värt resan med pendeltåget.

Jag blev dock lättare uttråkad än jag var under vintern.
Jag sökte spänningen på fel ställen, precis som de tidigare åren.
Men ingenting gick verkligt snett. Ingenting gick sönder.
Inte ens jag.

När våren blivit för lång kom längtan efter sommar; längtan efter semester.
Jag ville gå i bara ben med solbränna och solglasögon.
Semester var ett tag det enda vi visste hur att prata om.

Min semester..
Ja.. Aldrig i mitt liv har jag spenderat så mycket i badvatten som denna sommar.
Varje dag.
Varje chans jag fick tog jag.
Stranden vid badet i Kallhäll var min heliga plats.
Bad, sol och kvällar vid klippor.

Lotta och jag drack litervis med vin på min balkong och tjattrade våra halsar torra.
Älskade Kallis.
Lottas och mitt Kallis.

Lottas och mitt Kallis.
Lina och jag och våra kryssningsfartyg som hade slagit oss gula och blå om det inte vore för att Lina är en sådan duktig tjej som höll oss undan alla besvär.

I slutet av juni, alldeles lagom till midsommar försvann mitt mörka hår och blev istället alldeles, alldeles blont. Och så har det fått förbli.
Frisörerna har under hösten rått mig till att låta bli färg, och jag har lyssnat.

Kanske är det den största förändringen under 2011 - att jag har lärt mig att lyssna..

Så kom augusti.
Början av ett helvete som skulle bli längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Djur på mitt golv.
Djur i mitt tak; i mitt badrum; i mitt kök; i mitt rum.
Äckliga djur överallt.
Många obekväma nätter i andras sängar.
Många underbara nätter i Linas bäddsoffa.

Tidningen gjorde ett reportage om mig. Miljöinspektör på Järfälla Kommun tjatade på min förenings styrelse.
Ingenting hjälpte.
Ingenting hjälpte mig.

Usch och fy.
Jag önskar det inte ens på mina värsta fiender.

Det var nära ett par gånger, men S:t Görans psykakut fick aldrig träffa mig.
Livet var miserabelt men jag höll mig i skinnet.

Året efter…
Fem månader sedan det började.
Djuren finns kvar hos grannarna där allt började.
De finns även kvar hos mig, även om de gömmer sig, och gömmer sig bra.
Ta i trä.
Jag har min egna sanerare som har lovat att komma om han behövs; om jag behöver.

Så kom september.
Sommaren var kvar.
Och jag; jag hittade till känslor jag inte råkat på på flera månader.
Plötsligt bara…fanns de där..
Plötsligt blev jag bara vilse bland fina ord, mitt i allt kackis-kaos.
En del av mig tyckte inte att känslorna hörde hemma där; hos mig. Jag tyckte att de bara gjorde mig förvirrad och var övertygad om att de till slut säkert skulle göra mig ledsen.
Samtidigt som jag tänkte ”men tänk om jag vinner.. Någon gång måste det ju vara min tur..”
Så rent spontant där i mitt mörker tänkte jag att jag måste chansa.
Bara då kan jag ju vinna.

Månaderna har gått. Min älskling, min underbara älskling står fast vid min sida.

“It's you, it's you, it's all for you
Everything I do
I tell you all the time
Heaven is a place on earth with you
Tell me all the things you want to do

It's better than I ever even knew
They say that the world was built for two
Only worth living if somebody is loving you
Baby now you do.”

Jon och Ida.
Ida och Jon.
En perfekt kombination.
Och så kommer det att förbli.

Ingenting når oss. Ingenting kan klå oss.
Kärleken är alldeles för stark.

Resten av våra liv.
Resten av våra gemensamma liv.

Stackars (Om jag kunde drömma...)

Stackars oss så förälskade.
Stackars oss så älskande.

Stackars oss.
Vi vill ju bara hålla handen.

Tillsammans avskyr vi den orättvisa världen som inte ger oss mer än ett par timmar per vecka, som mest.

Stackars den ena. Vars tårar faller när den andra tar ton.
Stackars även den andra, vars tårar faller när den ena tar ton.

Stackars mig som innan jag somnar kommer ligga tätt mot min kudde och bara lukta.
Försöker att drömma; drömma honom hit.
Försöker hitta smaken; försöker hitta längtan.
Försöker hitta honom, på kudden.

Men han är inte här. Han är verkligen inte här.
Det spelar ingen roll hur mycket jag önskar.
Han är inte här.

Min underbara älskade.


Längtan glöms bort för en kort stund.
Rör vid varandras händer på pendeltåget.
Önskar att ingen av de andra är där.
Alltid
Önskar att ingen av de andra är där.
Kramas i sängen.
Smältande blickar.
Kyssar.
Där; där ingen av de andra faktiskt är.
Tiden står stilla.
Världen är död.

Sen
Tillbaka till pendeltåget.
Håller hårt i varandras händer på väg dit.
Världen lever igen.
En kyss.
Ett snabbt farväl eftersom långa farväl gör svedan mycket värre.

På ett ögonblick är längtan tillbaka.
Hårdare och vassare än innan.


Stackars oss så älskande.
Stackars oss så förälskade.
Som vill så gärna
Men inte får
vara ifred.


Älskling
Jag önskar att jag kunde drömma; drömma dig hit.

Jag älskar dig.