Another Day, Another Night

I dag har jag inte ens burit plåster. . .

Mamma och pappa åkte till mormor, syster och jag stannade i hennes lägenhet, tog en promenad i Boulognerskogen bland alla gula löv och alla hungriga änder.
Efter promenaden hade jag kunnat somna en stund, men jag lät det vara och tänkte att jag istället skulle hålla mig till natten.
Nu när jag sitter på tåget skulle jag kunna somna om det inte skakade så förbannat mycket.


En efterlängtad måndag är det imorgon.
Jag önskar jag fick gå dit redan nu, i kortärmat eftersom plåster inte längre behövs.

I veckan ska jag städa hela lägenheten, noggrant, och köpa snacks till kalaset och röja bland kläder och smågrejer och slänga allt jag inte rört på tre månader.
Och träffa psykologen på tisdag.
Jag undrar om det är konstigt av mig att längta dit. . .
Han hjälper mig så väl, han lyssnar och svarar alltid så betryggande.

Men först ska söndagnatten överlevas.
Helst utan ångest, tårar och magvärk, men jag tar vad jag får och tar en extra tablett om jag skulle behöva.

Silence

Tystnaden ifrån mig betyder att jag rymde hem till världens finaste lillasyster i helgen.
Vi har det underbart, hon tar hand om mig väl, men magvärken är kvar, konstant.

Jag bröt ihop en stund tidigare ikväll, i badrummet på övervåningen hos mamma och pappa.
Efteråt fick jag känslor i mig exakt likadana som en fruktansvärd influensa, precis som efter måndagsnatten.
Frossa, huvudvärk, smärtande leder.
Kroppen frös i fosterställning, ögonen stängdes.

Så ikväll behövde jag lite vin, därför intog jag lite vin.
Tanken på natten och morgondagen känns dock inte lugnande för det.
Jag önskar att det kunde vara tyst tills detta är över.

Jag vill att måndagen ska vara här.
Direkt efter det vill jag att fredagen ska komma.
Fredagen då jag bjuder in till fest.
Fredagen som jag drömt om hela förra veckan och kommer att fortsätta drömma om hela denna vecka.

Senast inatt älskade jag att alla hade samlats där i min lilla lägenhet.
Efter kalaset befann vi oss plötsligt på en flygplats, alla skulle med olika flyg. Alla kramade om varandra och vinkade hejdå.
Ett uppvaknande och ett återfallande i sömn senare var vi plötsligt på ett badhus.
Jag frös medan alla andra satt i en varm bubbelpool.
Mina drömmar ter sig ibland ännu märkligare på nätterna än på dagarna. . .

Jag vaknade imorse av att det kliade på min arm, det betyder att det läker, jag önskar jag visste att samma sak händer med mig, hela mig.
Jag vill ha tystnad tills allt detta är över.

Men jag ska försöka trotsa; ta morgondagen för vad den är.
Jag ska ställa om klockan inatt, ge mig en till timme att sova imorgon och inviga den nya parfymen jag idag köpte med hopp om att den ska hjälpa till att göra kommande veckan lite friskare än den som ligger bakom mig.
Jag gör vad jag kan.
Jag trotsar det jag kan trotsa.

Som Försvunnen

På förmiddagen satt jag i min egna lilla värld, med fokus enbart på mig och min dator.
Fredrik störde mig lite då och då, men bara för att säga något roligt, så egentligen gjorde det ingenting.
På eftermiddagen var jag mig själv igen.
Vi skrattade och hade oss; självklart kände jag mig obekväm.
Det känns redan ovant.
Samma sak var det när jag kom hem, och var pigg.
Ovant.
Märkligt.
Jag är som försvunnen.

Jag dramatiserar, jag vet.
Något annat som jag också vet är att det bara är jag som lever i det här.
Det är bara jag som känner; märker; vet hur jag mår.


I helgen vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Vi funderade på att gå på bio, umgås längs långa promenadstråk och över kaffe och fikabröd.
Jag verkar nu ha blivit avtänd på de planerna och överväger istället att trösta mig i min systers famn hela helgen.
Jag önskar bara att jag kunde förutse om det kommer att förenkla eller förvärra.


Jag vill att fredagen ska bli bra.
Jag vill skratta.
Jag vill slippa få frågan om hur jag mår och slippa svara att jag mår bra med ett falskt leende på läpparna.
Jag vet ju dock sedan tidigare att det sällan blir som jag vill. . .

Trött Som Döden

Det är svårt att vara olycklig när man helst av allt vill vara lycklig.


Jag var hos psykologen idag.
Inbokad på akuttid, endast på grund av omständigheterna och händelserna dagen före igår.
Jag var trött som döden.
Och är inte piggare nu.

Jag har aldrig tidigare gråtit hos honom, men idag gjorde jag.
Kanske har jag tidigare aldrig känt mig så utsatt; så ensam; så rädd.

Vi pratade om måndagskvällen, om den fruktansvärda natten, om dagen efter, om dagar som är framöver.
Hela tiden höll jag min vänstra hand om min högra handled; som för att läka.
Lite rädd för att det skulle synas; rädd för att han skulle fråga.
Det gjorde han inte.
Han hade redan läst alla papper, alla noteringar som gjorts om mig under den där fruktansvärda kvällen och natten i förrgår.
Han visste redan allt.

Han bad om ursäkt för att han inte hört på min röst att någonting var mer fel än vanligt när jag ringde i måndags.
Jag klandrar inte honom, inte ens jag visste då.

Lilla Ida kan inte riktigt hantera livet när det överrumplar henne. . .

Under sommaren har vi haft längre pauser, upp till en månad vissa gånger. Det betydde att jag mådde bra.
Idag är det onsdag, nästa tisdag ska jag dit igen, det betyder att jag inte mår så bra.
Jag behöver honom. Han vet att jag gör.

Vi pratade om att jag i fortsättningen måste lära mig att söka hjälpen innan, istället för att komma springande med blödande arm.
Så fort tårarna är på väg att visa sig ska jag leta upp en axel att luta mig emot. En verklig axel.
Jag vet ju att de finns, det handlar bara om att jag måste ta mig mod att fråga.
Och ta emot hjälpen om den erbjuds.
Jag måste tillåta mig att bli räddad innan det sker.
Det är just nu mitt enda mål.
Det ska jag inte glömma.

Lilla fröken inte van att få . . .

Lilla jag som ger och ger men faktiskt aldrig begär att få någonting tillbaka.
Och om jag oförväntat får ser jag till att ge dubbelt tillbaka. Jag avskyr att känna mig skuldsatt.


Jag tog en promenad innan jag gick hem, för att försöka glömma allt det jobbiga.
Det föll några tårar, det var nästan så kallt att de frös till is på min kind, men bara nästan.
När jag kom hem blev soffan återigen min bästa vän, duntäcket likaså.
Men som att han visste att jag tänkte hans namn ringde min Joel, min älskade Joel. Alltid lika underbar.
Han berättade om sitt, jag berättade lite om mitt, men inte så mycket att jag att jag belastade.

Imorgon ska jag till jobbet, precis som idag.
Om jag ska leva ska jag göra det där!

It Can Only Get Better

Jag var trött som aldrig förr när jag kom hem från jobbet igår.
Jag lade mig i sängen men ville inte sova, så jag dammsög, men blev inte piggare av det.
Så jag lade mig i soffan, började gråta, mest av den starka känsla av matthet jag inte kunde komma ifrån.

Återigen orkade jag inte mer.
Det fanns ingenting kvar för mig att göra, ingenting kvar att finnas för.

Och nu gråter jag igen. . .
Det är lite jobbigt att tänka tillbaka, men jag vet att jag måste.

Jag var panikslagen.
Det sved i alla nerver och alla sinnen.
Det sved i min arm.

Jag ville egentligen inte men fann styrka och mod och vilja någonstans ifrån.

Jag ringde psykakuten.
Jag tog en taxi.
Jag fick gråta inför en sköterska, på en brits utanför receptionen, instängd i ett kalt och kallt rum med alla mina saker inlåsta i ett skåp.

Sköterskan som stängde in mig frågade om jag ville ha en filt att lägga mig under på den fula sjukhussängen.
Jag tackade nej och låg istället med armarna över bordet med min kappa på mig.
I två timmar väntade jag i rummet, instängd, tills en läkare plötsligt kom in och sa att jag inte skulle få gå hem.
Dom tog mig en våning ner.
Alla mina saker låstes in i ett annat skåp.
Jag fick ta på mig gråa byxor och vita tröjor som det stod Stockholms Läns Landsting på.
Jag var obekväm. Jag ville åka hem.

De tog mig till ett annat kalt rum.
Sängen till vänster skulle vara min över natten.
I sängen till höger låg en kvinna vars snarkningar skulle visa sig störa mig natten igenom.

Jag lade mig för att blunda, försökte att inte gråta.
I magen sved det fortfarande.
Varje andetag var lika tungt som om jag försökte andas högst upp bland molnen på Mount Everest.

En kort stund senare kom nästa läkare.
Återigen fick jag höra att jag inte skulle få åka hem.
Han gjorde sitt jobb; lyssnade på mina lungor, mitt hjärta, kände på min mage.
Jag frös fruktansvärt mycket och längtade hem.
Efter att han pratat med mig en stund, och fått ur mig .. .ingenting fick jag lägga mig i den fula sängen.

Natten var fruktansvärd.
Precis när jag gång på gång somnat till blev jag väckt av att någon, olika personer varje gång klev in i rummet, tände alla lampor och bad mig sträcka ut mitt finger och sen min arm.

Jag visste aldrig vad klockan var.
Jag var livrädd.
Mest för mig själv.

Jag vaknade imorse, än en gång på grund av att sköterskorna ville ha tillgång till min puls och mitt blodtryck.
Efter den sista gången kunde jag inte somna om.
Jag ville bara hem.

Frukosten tackade jag nej till.
Rummet lämnade jag bara en gång när jag ville bli lånad en tändare.
Ingen sa vad som skulle hända.
Ingen berättade någonting.
Jag ville inte fråga.

När jag hade vantrivts i ett par timmar till kom en ny läkare in i mitt rum.
Hon pratade med mig en stund.
Jag sa att jag ville åka hem.
Hon frågade om hon kunde lita på att jag skötte mig.
Min röst svarade tveksamt ja, men hon lät mig gå.
Jag kunde inte tvingas något längre.

När jag kom hem duschade jag av mig all vidrig sjukhuslukt, klädde på mig och gick till jobbet för att hälsa på mina räddande änglar som även om de själva inte visste, hade funnits med mig hela kvällen och natten igenom.

När jag hade kramats med dom gick jag hem igen.
Jag vågade inte somna men trotsade min rädsla, gav in för tröttheten och huvudvärken och sov i tre timmar.
När jag vaknade visste jag inte var jag var.
Jag kände ett starkt obehag men andades lättare när jag insåg att jag var hemma, i min säng.
Jag var osäker på om allt varit en mardröm, men såg mitt bandage och blev medveten om att det verkligen hänt, men att jag hade överlevt.

Jag sover i min egen säng inatt.
Jag är inte riktigt lika rädd som jag tidigare var.
De jag älskar är inte mer än ett telefonsamtal bort om jag behöver dem.
För det ger jag dem hela mitt hjärta.



Jag säger som jag alltid gjort – den som har gjort en resa har något att berätta.

Lyssna eller inte.
Jag berättar för att jag måste.




For what it’s worth
It can only get better.

Hospital Beds

There's nothing to do here
All just lie and complain
In bed at the hospital
Coming and going
Asleep and awake
In bed at the hospital

I've got one friend
Laying across from me
I did not choose him
He did not choose me
We have no chance
Of recovering
Laying in hospitals
Joy and misery

Put out the fire boys
Don't stop, don't stop
Put out the fire on us

Bring your buckets by the dozen
Bring your nieces and your cousins
Put out the fire on us

I've got one friend
Laying across from me
I did not choose him
He did not choose me
We have no chance
Of recovering
Laying in hospitals
Joy and misery.

Om Jag Dör. . .

Om jag dör ska jag göra det som snygg.
Jag ska vara vacker när jag går.

Jag ska vara klädd i en av mina finaste klänningar.
Med nymålade, röda naglar.
Håret ska vara rentvättat.
Benen ska vara rakade, fria från fjun.
Ansiktet ska vara sminkat.
Svart kajal runt mina ögon.
Brunsminkade ögonbryn.
Rödmålade läppar.

Jag ska vara redo.


När jag går, är jag vacker.
Precis som ikväll.

Det Stör

Fredagskvällen har fortfarande sina klor i mig.

Hela dagen igår var jag trött, torr.
Jag försökte bli piggare under kvällen, jag drog usla skämt, fick andra att skratta, jag själv var dock hela tiden under någon slags dimma.
Jag hade tänkt orka sent in på natten men fick ge in för tröttheten vid ett, det var kallt när jag bestämde mig för att kliva ut. I luften luktade det snö.

Jag tog en taxi, en bit utanför stan, kröp ner i en annan säng än min och vaknade i morse av att regnet smattrade mot fönstret.
Några timmar senare trotsade jag regnet och den kalla luften och åkte hem.

Jag är otroligt glad att jag har vänner som låter mig låna sängplats.
Hemma hos mig är det alldeles för kallat om nätterna för att man ska kunna sova skönt.

Idag har jag lyckats göra massa nytta.
Jag har tvättat, städat, handlat mat för veckor framöver.
Men jag är väldigt trött
och jag har väldigt mycket ångest, som vanligt helt utan anledning, helt i onödan.
Jag ångrar ingenting.
Det finns inte ens något att egentligen ångra.
Men klumpen i magen är stor.
Jag misstänker att det är tystnaden som irriterar.
Det känns dock på nått sätt som att jag numer lärt mig leva med det, så jag lyckas liksom ändå.

Helgen har ju i själva verket varit underbar.
Jag hade inte kunnat önska mig någonting annorlunda.
Men det är inte jag som rår för.

Därför längtar jag till måndag.
För då vet jag att jag på något sätt glömmer bort
allt som stör.

The Best Fest Ever!

Aldrig hade jag väl kunnat ana att resten av de tvåhundra kollegorna var lika underbara som de jag redan kände.

På dagen fick vi gruppvis tillverka reklamfilmer.
Jag var pessimistisk, inte alls så sugen på att samarbeta.
Men jag hade fel och det visade sig vara bland det roligaste jag någonsin har gjort.

På kvällen bjöds det på förrätt, varmrätt, efterrätt.
Matkoman var väl påtaglig när tallrikarna väl var tomma.

Det delades ut priser till dom som gjort de bästa filmerna.
Min grupp vann inget, men jag tror nog att vi var nöjda ändå, mycket tack vare allt gratis vin.

Dessutom är ju vi, jag och mina vänner, oavsett Oscars-statyetter alltid bäst och vackrast.
Oss är det omöjligt att klå.


Efter middagen började vi såklart att dansa.
Och kramas.
Och skrika och höras högt.

Jag flög på moln…

Jag älskar mina underbara små vänner.
De finaste som finns!

Lite klantiga vissa av dom.
Vid ett tillfälle föll en stor lampa i golvet, nära att krossa dörrvakten, vid ett annat tillfälle fick chefsjuristen frågan om hon ville ha sällskap hem. . .

Även jag var inblandad i lite bus, men dom minnena lämnar jag bakom mig, åtminstone till på måndag, jag vet att jag kommer bli retad.. .

Galningar, men ack vad jag älskar dom!

Petra, Malin och jag traskade sen in mot stan, jag till tunnelbanan, visste inte mycket, knappat var jag var.
Jag slog mig dock ned på ett säte och åkte en bit utanför stan.
På promenaden från tåget var det kallt, nästan vinter.
Jag frös rejält i mina spetsstrumpbyxor.
Men till slut fick jag i alla fall lägga mig i en stor säng
Och jag tror att jag snarkade hela natten igenom. . .


Denna kväll vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.
Kanske äta lite middag, umgås lite grann, vara lite trevlig.
Jag tror att jag orkar.

Femte Försöket (En Sensation)

Det var en fin dröm.
Men det höll inte länge.
Ikväll fick jag nog, så nu är det över
verkligen över.
Inte över som i jag sover på saken, vaknar piggare imorgon, inser att det inte spelade nån roll, jag vill ju ha dig.
Mer som i nu är det över
verkligen över.
Allt går att laga en gång, två, tre
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger i drivor.

Du förtjänar inte mig, längre.

Jag har hållit fast hårt, nu släpper jag.
Det kommer att vara ovant.
Sju månader senare, klart det känns i magen.


Men det var en fin dröm, det var .


Nu är jag på egen hand igen.
Som vanligt är det som lite av en sensation.
Som alla andra gånger är jag fascinerad; stolt över mig själv.
Jag tror aldrig att jag kan klara det, men jag märker alltid att jag faktiskt gör.

I värsta fall tröstar jag mig själv som gråter.
I alla fall tills jag hittar någon annan som vill hålla om.

Turning Hours To Flowers

Det händer liksom ingenting,
Samtidigt som allt händer på samma gång.

Det kommer liksom tårar.
Samma gång som leendet i hennes ansikte är så brett att hon ibland tror att hon ska spricka.

Hon vet liksom inte alls var hon ska ta vägen
Vad hon ska göra med sig själv
Hur hon ska känna.

Hon försöker sig fram, satsar på det som går bäst.
Sover om nätterna.
Är på jobbet strax efter sju; lämnar dom tidigt.
Tar sina tabletter.
Funderar över morgondagen.
Somnar i sin säng.
Sover om nätterna.

Hon sover om nätterna. . . Hon skulle aldrig klara sig utan.

Hon omvandlar timmarna till blommor och tittar på molnen när de andas.


Kvällen var hon redo att gråta sig igenom, hon hade sparat tårar, var tom på energi.
Lyckligtvis var hon inte den enda som behövde sällskap, så hon tog sig ut, skapade massor med energi, fick en trevlig stund och lämnade ångesten åt en annan dag.
En annan dag. . .

Den Finaste Ida!

Hennes ångest gick över när hon tog en lång och kokhet dusch och efter att hon sakta druckit ett glas vitt vin som väntade på henne i kylen.

Hon är fruktansvärt redo för måndagen, så pass att hon önskar att hon inte behövde sova emellan, med risk för att förlora det bra humöret.
Men hon vet att hon måste
vila ut.
Sova gott.
Sova länge.
Drömma.

Hon ska satsa på det lyckliga inatt, ingenting annat.

Imorgon ska hon klä sig i en av hennes finaste kjolar, nya stövlar, och vara den finaste Ida hon vet!

Hennes Söta Lilla Familj!

Som vanligt har jag besök av förfärlig separationsångest när jag nu sitter på tåget på väg till det som nu för tiden är hemma.
Det spelar aldrig roll hur länge jag varit där, det spelar ingen roll om vi hela tiden varit vänner eller ovänner, heller inte hur mycket jag egentligen längtar hem till min lägenhet.
Det är alltid en klump i min mage när jag kliver på tåget
och många gånger är det också en liten osynlig tår i ögonvrån.
Det är liksom ofrånkomligt.

Vissa stunder önskar jag jag bodde kvar.
Det blir liksom lite ensamt i Stockholm ibland.
Men så känner aldrig dom...
Mamma har alltid pappa där, mamma kan hälsa på Cissi så fort tanken faller henne in och Cissi kan får äta mammas goda mat varje dag om hon vill.
Ibland är jag avundsjuk.

Men lyckligtvis ser jag dom snart igen, nu måste jag lämna dessa tankar annars kommer den osynliga tåren snart smyga sig fram och plötsligt vara synlig.


Det är måndag imorgon.
Jag har i alla fall det att längta efter.

Dagar I Sitt Esse

Jag hamnade i Gävle i helgen igen.
Pappa önskade hjälp med tapetsering av deras kök och jag kunde inte gärna säga nej med tanke på hur mycket de hela tiden hjälper mig.

Veckan på jobbet gick fort, även om jag inte alltid önskade att den skulle göra det.
En dag grät jag hela dagen igenom, ingen förstod, alla var bara tysta, för att jag bad dem.
En dag bjöd jag på kladdkaka.
Det gjorde alla extra glada.
En annan dag halvsov jag med armarna liggandes på mitt skrivbord.
Plötsligt var det fredag.
I morgon är det plötsligt lördag.


Jag tänker mycket på min nya lägenhet.
I den ska jag måla.

Jag önskar jag fick flytta in där redan imorgon.

Men jag kan fortfarande inte riktigt förstå
vad det är som har hänt.
Aldrig mer behöver jag oroa mig över var jag ska bo nästa gång, det kommer inte ens att bli någon nästa gång, åtminstone inte förrän jag själv väljer att jag vill bort någonstans ifrån.

På den stora balkongen kan jag i vinter stå med en varm kopp te och se över allt gräs och alla snötäckta träd.
Jag kan lyssna till barnen i lekparken, jag kan lyssna till en tystnad som jag från början absolut inte kommer att vara van vid, kanske inte ens trivas med, men jag vet att jag tillslut kommer att inse, och se det underbara med ett lugn, istället för en skakande soffa så fort bussen kör förbi på vägen två våningar nedanför lägenheten.

Men innan jag lämnar lägenheten dit alla förfärliga oljud når ska jag fira min födelsedag i den, tillsammans med världens bästa vänner.
Jag längtar efter alla presenter, jag minns att jag fick väldigt många sist. . .
Jag längtar efter att se Fredrik halvsova i soffan, Jocke stå med min mopp på sitt huvud. Jag längtar efter att se Lotta i sitt esse, och Joel med sin arm kring henne.

På fredag ska vi göra nästan samma sak, fast hela dagen.
På lördagen är jag trött.

Precis som jag kan förutse att jag kommer att vara imorgon, trots en lugn och tidig kväll, men efter IKEA är man alltid trött, och efter en stark längtan efter det som komma skall blir man alltid lite sårad och matt i sina tankegångar.
Men jag skiter i om det svider, jag struntar i om jag blöder, för i slutändan är ärren vackra och de visar att jag är vad jag är enbart på grund av det som varit.

Jag i mitt esse.
Det var igår, det var idag och det är imorgon.

Jag Äger En Lägenhet!!

En helt vanligt dag men ändå helt annorlunda.

Lilla Ida är inte längre liten utan numer vuxen och ägare av en bostadsrätt!
Hon gick nämligen tidigare från jobbet idag och åkte till Fastighetsbyråns kontor i Jakobsberg för att köpa sig en lägenhet i Kallhäll.

Oh my god!!!

Jag älskar Sundbyberg, men just nu känns staden som en tjatig, högljudd, elak gubbe som inte gör annat än stör.
Han skriker på nätterna.
Han väsnas ännu mer på dagarna, så mycket att det inte går att ha balkongdörren öppen utan att vara rädd för att trumhinnorna ska spricka.


Så snart ska det packas.
Jag ska bort ifrån den livliga, högljudda gubben och istället bo i en mysig etta med kokvrå, på tredje våningen med stor balkong, längst ner på en gata, med utsikt över grönt.
I lägenheten ska jag bo med mina möbler, jag ska sova i min säng.
Allt ska vara mitt.
Lägenheten ska vara min!

Jag ska måla och jag ska stöka
Och jag är ganska säker – jag kommer att älska’t!


Ikväll firar jag som aldrig förr!

Just Be

Hela två visningar av två lägenheter hann jag med igår.
En lägenhet i Kallhäll, som jag så här i efterhand har kommit att älska.
En i Jakobsberg som jag aldrig höll på att hitta.
Efter min otroligt långa promenad Jakobsberg-runt i mörkret igår har jag kommit på att där är någonstans jag aldrig kommer att bosätta mig…

I går kväll när jag kom hem genomsyrade ångesten hela min kropp.
Jag sov nån enstaka timme inatt, men inte mer än så.
När jag vaknade mådde jag dåligt, hade krämpor, ville bara ge upp och försvinna härifrån
och dagen fortsatte på samma sätt.
Från klockan åtta till klockan två gjorde jag inte annat än grät.
Jag blötte ner papperstuss efter papperstuss.
Jag torkade ögonen gång på gång.
Fredrik klappade min kind, höll sin hand på min axel.
Emelie log mot mig med sina underbart fina ögon
Men ingenting hjälpte. Jag ville inte längre vara med.
Pressen var för stor. Alternativen var för få.

Jag stod ut med mig själv och mina tårade ögon tills det var dags för möte i det trånga lunchrummet; då gav jag upp, då lämnade jag verkligheten och planerade att försvinna in i min egen iskalla, mörka värld.
När jag kom hem och tittade mig själv i spegeln såg jag dock plötsligt den vanliga Ida.
Tårarna hade torkat ut, ett leende smög sig över mitt ansikte.
Jag hade väntat ut det och där var jag igen.

Fem minuter senare ringde jag mäklaren som ansvarar för den lägenhet jag nu kommit att älska och bestämde att jag var mycket intresserad.
Vi bestämde att vi ska ses imorgon eftermiddag.
Jag är glad och kommer inatt att sova alldeles för gott.

Den Händelserika Helgen Är Över

Händelserika helg, ack, du har varit underbar mot mig, men nu är det inget mer än ett minne blott.

Musikalen i fredags var underbar, maten var god, att ha sällskap i sängen var lika underbart som vanligt.

Idag åkte vi fel på snåriga vägar men kom lyckligtvis till slut fram till lägenheten en liten bit utanför stan som kanske blir min om jag vill.
Vem vet. . .
Imorgon efter jobbet ska jag ta mig ut dit igen och undersöka två lägenheter till, kanske även någon av dom faller mig i smaken.


Jag har ny jacka, jag har nya stövlar.
Jag har en sötnos i Hornstull som ska dela med sig av sig själv till mig i veckan.
Äntligen är det vardag igen!
A fresh start . . .igen. . .

En Liiiite Tyngre Torsdag

Jag har visat ilska på ett glas som gick i bitar.
Jag har gråtit mina ögon röda.

Jag säger inte att torsdagen är mindre god än onsdagen, jag säger bara att den är tyngre att bära.

Jag och min fina vän har bråkat hela dagen.
Diskuterat i hårda ord, precis som jag avskyr.
Jag hatar när vi glider ifrån varandra, ännu mer hatar jag att jag aldrig kan göra något åt saken.
Han är ju så fin, bara han vill. . .
Nu är vi åter i tävlingen om vem som kan hålla sig längst från att kontakta den andre.
Jag förlorar varje gång, förmodligen även denna.
Jag kan ju inte hålla mig ifrån honom; kan inte låta bli; vill inte låta honom vara.
Först när han ber mig kommer jag att lämna.


Jag är nervös inför mötet på banken.
Jag har inga förhoppningar men vet vad jag vill höra och blir besviken om jag blir tillsagd annorlunda.

Jag älskar dock att en annan fin vän idag böjde sig över mig, lutade sitt ansikte mot mitt, jag var så avslappnad att det var nära att jag utdelade en puss, glad är jag nu att jag lyckades låta bli.
Himla fin är han, min nya favorit.

Som Om Jag Vore Av Glas

Nyklippt och nymanikyrerad.
Onsdagen är underbar mot mig.

Precis som vanligt blev jag förälskad i frisören.
Hon smekte mitt hår
Hon masserade min hårbotten.
Tvättade noggrant.
Var försiktig som om jag vore av glas.
Skör och förstörbar.

Jag rös i hela min kropp.
Flera gånger föll jag som in i en dvala.
Som i en dröm
under sömn.


Helgen kommer att bli fantastisk.
Jag har aldrig varit på musikal
Jag har aldrig varit på Oscarsteatern.
På fredag ska jag.

Dessutom ska jag besöka banken på fredag.
Jag hoppas på ett lån till en lägenhet.
Jag hoppas på min första, alldeles egna
lägenhet.
Snart.

Måndagssången

Måndagssången lyder som den bör.
Lite ångest efter den oväntat traumatiska helgen.
Lite ångest över den nya veckan.
Stor längtan efter den kommande helgen.

Jag vill ha mer utav sovmorgon.


Hos Angelica hade vi det fantastiskt roligt.
Mycket tid spenderades på hennes balkong i den iskalla luften, men jag frös aldrig, märkligt nog . . .
Vi såg ett rådjur precis nedanför backen. Vi fascinerades rejält. Stirrade på den tills den sakta smög tillbaka in bland träden.
Det var en underbar kväll.
Vi festade hårt, men inte så hårt så att skallarna sprängdes i bitar.

Mitt i natten tog vi taxi in till stan.
Jag försvann ifrån gruppen på Kungsgatan och gick till T-centralen för att därifrån ta tunnelbanan söderut, mitt i natten.
På söder gick jag vilse. Jag gick upp och ner för Götgatan, mitt i natten.
Jag trodde aldrig den skulle ta slut.
Men så hittade jag rätt men tröttnade ganska snart.
Så jag skulle åka hem, med okänt sällskap i taxi; det kallas att vara ekonomiskt.

Men det gick inte alls som jag ville.
Istället för att jag tryggt tog mig hem fick jag istället ta mig ur taxin snabbt, bara en kort stund efter att jag klivit in i den.
Jag föll i backen men gick därifrån bara med några mindre skrapsår på mitt högra knä.
Så klart jag överlevde.
Det var ju trots en lördag.
Mitt i natten.
Mitt i Stockholm.
Det var ju äventyr.


Vi åt bullar på jobbet idag.
Kanelbullens dag.

Imorgon är det tisdag.
Imorgon skriver jag på tisdagens sång.

En Fredag I Min Lägenhet

Criminal Minds i flertal.
Hemmagjord potatissallad, fläskfilé och ett glas vitt vin till middag.
Godis till efterätt.
Och en stark längtan efter morgondagen.
My life is good!


My life is very good.
Även fast varje lampa i lägenheten är tänd på grund av en uppskrämd liten Ida sittandes i soffan; rädd för att bli inlåst i en lada; rädd för att bli dränkt under iskallt vatten; rädd för att bli skjuten.
Men det kommer jag över.

Veckan är över.
Den har varit hård och mjuk mot mig om vartannat.
Jag har varit glad och ledsen om vartannat.
När jag är ledsen undrar alla
När jag är glad undrar ingen.
Antar att det betyder att glädjen är det naturliga. . .