Snö

Göteborg var underbart.
Upplevelsen bestående av staden i sig och P3guld-galan var fantastisk.

Vi sov hela tågresan hem.
Vi nästan sov på Centralen under väntan på syrrans tåg hem till Gävle.

Och jag blev sjuk.
Så in i helvetes sjuk.
Det tar sig nu, men jag har spenderat halva onsdagen och hela torsdagen och fredagen i min säng.
Choklad är det enda som hållit mig vid liv.
Men som skrivet.. Nu tar det sig.
Hostan har inte tagit livet av mig.
Jag är redo att möta snön igen.
Den vita snön som numer överallt ligger som ett täcke.
Kanske var det allt trampande i den gråa i Göteborg som gjorde mig sjuk.

Jag längtar efter vårens första dagar.
Om nätterna drömmer jag om solen.

Likaså drömmer jag om mannen jag älskar.
Det var längesen nu.
Men..
Jag har inte glömt.

När staden snöat över, och gården blivit vit
Då vet du att jag drömmer, jag drömmer dig hit
När allt snöat över, och gården blivit kall
Då vet du att jag drömmer
För det är snö, det är som moln överallt

Då vet du att jag finns, att jag finns kvar hos dig
Trots att jag alltid springer, är jag där du hör mig
Om du inte hör mig, om du inte gör
Så ska jag sjunga för dig, precis så du hör

Jag, jag älskar dig
Så högt så du hör
Om det är så

Hur länge, tror du att längtan kan växa, växa?
Om vi förgör
Hur länge, hur länge?
Sommaren har gömt, sommaren har gömt

Men jag har inte glömt
Hur det är att älska
Och jag älskar dig ,jag älskar dig
Så högt så du hör

Och hungern den sitter i rösten inte i magen, i rösten
Därför är vi tysta, om saken
Och det är så
Och det är så
Jag älskar
Så högt så du hör
Och, och det är så
Högt, högt, högt, högt...

Januari - Samma Som December

Jo, tack du 2012.
Du är precis som 2011, eller hur?
Du lurade mig när du lovade att saker och ting skulle bli annorlunda?

Piggare dagar, nätter med godare sömn, mindre tårar, inga tårar alls på kontoret.. Mer av älskling..
Mera läsa böcker, mindre spela Wordfeud. Än så länge har jag läst en, men vunnit ett oändligt tal av matcher.

Nothing has changed.
Du lurade mig.

Fast jag kommer inte att sluta tro. Jag kommer inte att sluta hoppas.
Andra halvan kanske..

Jag kanske överdriver.
Jag kan väl egentligen inte säga att jag inte blivit väl mottagen.
Jag har pengar över, så min garderob blir fullare för var dag.
Det står inte stilla på jobbet, det händer. Där.
Och jag har bara gråtit på riktigt en gång; bara en enda gång.

Älskling har varit sjuk.
Han har varit borta ifrån mig.
Vi skulle varit tillsammans idag. Men så kom möte emellan.
Med mötet kom mina tårar.
Hela januari’s tårar.
Besvikelse och fröken Wall, de två kommer aldrig att bli vänner.
En ny tröja gjorde dock besvikelsen lättare att hantera; en ny tröja och en Lina som alltid håller min hand.

Så istället för att åka hem med sällskap åkte jag hem med mig själv.
Duschen väntar på mig nu.
Jag väntar på morgondagen.
Kanske hinner vi pussas på Centralstationen, om vi har tur, och tur har vi väl; jag och älskling. Ibland.
Sen kommer min lilla syster.
Fredag är en ledig dag. Jag och syster åker till Göteborg, bor på hotell och går på Guldgala.
Det blir nått!
Hela världen kommer att vara avundsjuka!

Men tänk om…
Om bara älskling vore med..

Jag är ju så förälskad.
Jag saknar ju honom så.
Vid varje tanke svider det till i hjärtat.
Vid varje andetag av längtan hugger det som en kniv i magen.

Men vi ska inte tänka så.
Vi ska bara längta och vara glada.
Det vore lätt, om det inte vore så att det sved mer.
Det rivs och det svider, så pass att jag blöder av längtan.


Nåväl.
Duschen väntar.
Och ja, jag vet.
Det är bara jag som kan påverka hur många böcker jag läser och hur pigga mina dagar är.
Det är egentligen bara jag som kan påverka antalet skratt versus tårar.

Ingen Jon kan.
Ingen Lina, ingen Malin; inte deras sängar.
Ingen Erik.

Så vad gör jag åt det..
Jag tar en lång dusch, lägger mig i sängen, läser lite och försöker sen att sova.
Och fungerar inte det så messar jag lite med Lina.
Det gör natten till en lugn natt.

Det Förra Året

Jag måste liksom försöka att summera.
Annars kommer jag vid ett senare tillfälle att ångra mig.

Så..
2011.
Det mesta känns som samma.
Många stunder kändes som deja vu.

Jag vet att jag flera gånger försökte att bli vuxen.
Jag vet att jag någon gång lyckades i några dagar och att jag andra stunder snabbt insåg att jag banne mig är bra som jag är.

Dagarna flöt liksom på.
Inga större kriser under våren.
Aldrig något större, avgörande kaos.
Jag hade ofta en inner peace.

På ett stadigt jobb, med riktiga rutiner, stadiga och fantastiska vänner och i en egen lägenhet.

Mysiga nätter hos Lina när jag behövde det som mest.
Långa promenader med Martin.
Höga skratt med Nellie.
Höga hånskratt med Erik.

Långa nätter hos syster.


Hela januari, februari och mars var jag trött på vintern.
Längtade och suktade efter våren.
Ville ha värme; ville ha ljus.
Jag fick vänta alldeles för länge.
Jag hoppas på ett vädermässigt annorlunda 2012.

Plötsligt kom våren till Kallhäll och till Sundbyberg.
Det blev lättare att gå upp innan sex på morgonen.
Det blev ännu skönare att gå hem redan klockan tre på eftermiddagen.

Sena kvällar hos Fredrik som lämpligt nog bodde nära nog att vara min systers granne.

Sena kvällar även hos Jesper.
En lång bit hemifrån mig, men jag minns att jag alltid tyckte det var värt resan med pendeltåget.

Jag blev dock lättare uttråkad än jag var under vintern.
Jag sökte spänningen på fel ställen, precis som de tidigare åren.
Men ingenting gick verkligt snett. Ingenting gick sönder.
Inte ens jag.

När våren blivit för lång kom längtan efter sommar; längtan efter semester.
Jag ville gå i bara ben med solbränna och solglasögon.
Semester var ett tag det enda vi visste hur att prata om.

Min semester..
Ja.. Aldrig i mitt liv har jag spenderat så mycket i badvatten som denna sommar.
Varje dag.
Varje chans jag fick tog jag.
Stranden vid badet i Kallhäll var min heliga plats.
Bad, sol och kvällar vid klippor.

Lotta och jag drack litervis med vin på min balkong och tjattrade våra halsar torra.
Älskade Kallis.
Lottas och mitt Kallis.

Lottas och mitt Kallis.
Lina och jag och våra kryssningsfartyg som hade slagit oss gula och blå om det inte vore för att Lina är en sådan duktig tjej som höll oss undan alla besvär.

I slutet av juni, alldeles lagom till midsommar försvann mitt mörka hår och blev istället alldeles, alldeles blont. Och så har det fått förbli.
Frisörerna har under hösten rått mig till att låta bli färg, och jag har lyssnat.

Kanske är det den största förändringen under 2011 - att jag har lärt mig att lyssna..

Så kom augusti.
Början av ett helvete som skulle bli längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Djur på mitt golv.
Djur i mitt tak; i mitt badrum; i mitt kök; i mitt rum.
Äckliga djur överallt.
Många obekväma nätter i andras sängar.
Många underbara nätter i Linas bäddsoffa.

Tidningen gjorde ett reportage om mig. Miljöinspektör på Järfälla Kommun tjatade på min förenings styrelse.
Ingenting hjälpte.
Ingenting hjälpte mig.

Usch och fy.
Jag önskar det inte ens på mina värsta fiender.

Det var nära ett par gånger, men S:t Görans psykakut fick aldrig träffa mig.
Livet var miserabelt men jag höll mig i skinnet.

Året efter…
Fem månader sedan det började.
Djuren finns kvar hos grannarna där allt började.
De finns även kvar hos mig, även om de gömmer sig, och gömmer sig bra.
Ta i trä.
Jag har min egna sanerare som har lovat att komma om han behövs; om jag behöver.

Så kom september.
Sommaren var kvar.
Och jag; jag hittade till känslor jag inte råkat på på flera månader.
Plötsligt bara…fanns de där..
Plötsligt blev jag bara vilse bland fina ord, mitt i allt kackis-kaos.
En del av mig tyckte inte att känslorna hörde hemma där; hos mig. Jag tyckte att de bara gjorde mig förvirrad och var övertygad om att de till slut säkert skulle göra mig ledsen.
Samtidigt som jag tänkte ”men tänk om jag vinner.. Någon gång måste det ju vara min tur..”
Så rent spontant där i mitt mörker tänkte jag att jag måste chansa.
Bara då kan jag ju vinna.

Månaderna har gått. Min älskling, min underbara älskling står fast vid min sida.

“It's you, it's you, it's all for you
Everything I do
I tell you all the time
Heaven is a place on earth with you
Tell me all the things you want to do

It's better than I ever even knew
They say that the world was built for two
Only worth living if somebody is loving you
Baby now you do.”

Jon och Ida.
Ida och Jon.
En perfekt kombination.
Och så kommer det att förbli.

Ingenting når oss. Ingenting kan klå oss.
Kärleken är alldeles för stark.

Resten av våra liv.
Resten av våra gemensamma liv.

Stackars (Om jag kunde drömma...)

Stackars oss så förälskade.
Stackars oss så älskande.

Stackars oss.
Vi vill ju bara hålla handen.

Tillsammans avskyr vi den orättvisa världen som inte ger oss mer än ett par timmar per vecka, som mest.

Stackars den ena. Vars tårar faller när den andra tar ton.
Stackars även den andra, vars tårar faller när den ena tar ton.

Stackars mig som innan jag somnar kommer ligga tätt mot min kudde och bara lukta.
Försöker att drömma; drömma honom hit.
Försöker hitta smaken; försöker hitta längtan.
Försöker hitta honom, på kudden.

Men han är inte här. Han är verkligen inte här.
Det spelar ingen roll hur mycket jag önskar.
Han är inte här.

Min underbara älskade.


Längtan glöms bort för en kort stund.
Rör vid varandras händer på pendeltåget.
Önskar att ingen av de andra är där.
Alltid
Önskar att ingen av de andra är där.
Kramas i sängen.
Smältande blickar.
Kyssar.
Där; där ingen av de andra faktiskt är.
Tiden står stilla.
Världen är död.

Sen
Tillbaka till pendeltåget.
Håller hårt i varandras händer på väg dit.
Världen lever igen.
En kyss.
Ett snabbt farväl eftersom långa farväl gör svedan mycket värre.

På ett ögonblick är längtan tillbaka.
Hårdare och vassare än innan.


Stackars oss så älskande.
Stackars oss så förälskade.
Som vill så gärna
Men inte får
vara ifred.


Älskling
Jag önskar att jag kunde drömma; drömma dig hit.

Jag älskar dig.