Vaken

Också var det onsdagen.
Den var lagom.
Lagom påträngande. Lagom tröttsam. Lagom rolig.
Och jag var alldeles lagom pigg; pigg så jag orkade städa tidigare ikväll; pigg så jag orkade annat än ligga stilla.
Än är jag heller inte trött.
Jag ska vara på jobbet senare än vanligt imorgon så att jag orkar stanna till halv fem så jag och Martin kan ta en promenad hem, denna gång sträckan Spånga – Barkarby.
Det blir spännande eftersom vi inte hittar där, säger han. Jag är mest orolig att inte komma hem innan det blir mörkt.. Jag måste sluta se läskiga filmer.

Jag vill stanna uppe hela natten.
Jag vill inte lägga mig. Jag vill inte lämna världen, inte ännu.
Men det är typiskt för den fina som hållit mig sällskap och gjort mig avslappnad de senaste kvällarna är denna ikväll inte hemma.
Det är typiskt.
Den gång jag väl inte vill somna…
Jag vet dock att jag måste, till slut.
Jag var inte trevlig igår när jag var så där trött, och framförallt var jag inte glad, och det är ju ändå det allra viktigaste…

Lite coca cola håller mig nog vaken tills jag är villig att gå till sängs; tills mina ögon lyser svart och mitt huvud faller ner mot min bröstkorg.

Ju längre jag stannar med blicken på dataskärmen, ju mer vill mina ögonlock falla ihop.
Men jag är trägen att vinna över kroppen.
Just för att jag i n t e vill somna.
Och när det handlar om något primadonnan Ida i n t e vill göra, då vet alla – då blir det inte gjort.

Det Som Sker Efter Påskledighet

Tisdag igen.
Påskledigheten är över.
Som vi hade längtat..
Vad är nu nästa att se framemot? Midsommar?

Varmt väder tog hand om mig under hela den långa helgen i Gävle.
Jag, mamma och syrran promenerade.
Jag och syrran såg massa film och en mös en hel himla stor del av tiden.
Fredrik bjöd över mig på skärtorsdagen, han var inte utklädd till påskkärring, men han var ändå rolig att se och underhöll mig ändå in på sena småtimmar.

I förrgår var vi till morfar och mormor.
Morfar i graven. Mormor i sin lägenhet.
Runt morfars sten fanns stora buketter med blommor. Han är fortfarande lika saknad.

En gång förra sommaren då vi hälsade på honom dök plötsligt en kanin upp under ett träd.
Jag är övertygad över att det var morfar som kom för att säga hej.
Kaninen var inte rädd, skuttade inte därifrån, utan lät mig komma nära, nästan så nära att jag kunde sträcka ut min hand och klappa den.
Denna gång hejade morfar i form av citronfjäril.
Han flög emellan oss precis när vi skulle vinka hej då.
Jag visste direkt; jag tvekade inte en sekund.
Han ville visa oss att han visste att vi var där.

Usch.
Morfar är farlig att tänka på.
Han kommer åt och når in till varenda känsla, rör vid varje minne och skakar därmed om hela ens värld.
Morfar är farlig att tänka på. Men han är ändå världens finaste; världens mest fantastiska; hela världens sötaste och raraste morfar.


För att inviga den tidiga sommaren (som visserligen kommer försvinna innan vi upptäckt vad det är den innebär) var jag till frisörskan idag.
Jag lät henne ta en del av mitt hår, men inte mycket.
Det är nu luftigare, fräschare, mjukare.
Jag vågar äntligen låta håret representera mig igen.
Lagom till Valborgsmässoafton dessutom.
Kvällen då jag ska krama om Lotta.

Men innan kvällen då jag ska krama om Lotta ska jag sova gott tisdagsnatten igenom.

Bland Påskliljor Och Sena Nätter

Jag kom iväg igår.
Nellie följde mig in till stan.
På Centralen var alla. Jag lovar. Alla var där.
Alla skulle resa bort.
Glad var jag, för jag fick sitta ner på tåget hela vägen.
Tvärtom mot vad jag hade trott.
Jag trodde att alla skulle vilja åka samtidigt som mig.
Jag trodde vi skulle få slåss; kliva över varandra för att nå en stol. Men fel hade jag.
Jag fick till och med dela två säten med mig själv.

Vi åt middag hos mammsen och pappsen igår.
Jag älskar att mamma älskar att skämma bort oss.
Efter maten åkte vi hem till syrrans fina lägenhet.
Vi mös en stund tills jag hoppade in i duschen och sen sprang över till Fredrik.
Jag älskar att det är tre minuters gångpromenad hem till honom härifrån.
Jag älskar att jag inte behöver gå snabbt för att hinna med ett pendeltåg och att jag inte behöver halvsova en resa in till stan.
Men nej.
Jag älskar Stockholm mer än jag älskar att ha nära till Fredrik när jag hälsar på här.

Idag hälsade vi på farmor vid hennes grav.
Hon fick vitsippor och påskliljor.
På söndag ska vi hälsa på världens vackraste morfar vid hans plats.
Och sen mormor, som med en galet stor sannolikhet kommer att bjuda på oss på påsklunch… Men än så länge är det en hemlighet, så scchh, säg ingenting.


Långfredagen har varit lång.
Det var en tidigt morgon igår morse, det blev en sen natt i natt och en tidigt morgon imorse.
Jag har dock lovat mig själv att hålla fast vid sena nätter denna långa ledighet som jag ända sedan 1 januari längtat efter, och det löftet ska jag hålla.
Jag ska banne mig inte sova!

Som om jag någonsin skulle kunna vara lyckligare

Åh, denna underbara vecka!
Mot alla odds egentligen, eftersom Lina är ledig och borta varje dag, Martin likaså.
Men Nellie och Erik är kvar, Nellie och Erik är kvar.

Jag har två dagar i sträck slösat min flex och lämnat Sundbyberg redan klockan tre.
På min otroligt fina balkong har det varit varmt båda dagarna jag har kommit hem, och knappt en stund har jag kunnat låta bli att sitta där i en stol, med solen gassande mot mig.
Ikväll lyxigt nog med ett glas rosévin. . .

Det tidigare lämnande av jobbet gör att dagarna känns så himla mycket längre.
Dessutom är det ju sommar.
Dessutom är det ju ljust och varmt, ända in på sena kvällstimmar.

Igår hann jag se film och städa.
Idag hann jag se en annan film, träna och laga en köttfärssås som var utan dess like.
Jag gjorde slut på varenda grönsak och varenda droppe créme fraiche som fanns i min kyl, just för att jag inte vill möta unken lukt när jag efter den långa påskhelgen kliver innanför min dörr igen.

I övermorgon är det halvdag.
Efter halvdagen åker jag till min syster, där stannar jag sen, tills vardagen kallar på mig igen.



Det är sommar nu.
Fåglarna kvittrar utanför.
På eftermiddagen läggs jackan ner i väskan, och får stanna där.
När klockan ringer, tidigt, tidigt på morgonen skiner solen in genom mitt fönster.
Min lampa i min hall behöver inte vara tänd, för solen kommer till och med åt där.
Solen är liksom. . .
. . .överallt.

Som jag har längtat efter detta.
Som jag förtjänar detta.
Som om jag någonsin skulle kunna vara lyckligare…

Två små damer och hundratals fylleskallar

. . . men ack så galet roligt vi hade.
Och som roligast hade vi åt fylleskallarna.

Bakom oss vid karaoken satt två äldre män.
De ville gärna konversera. Det ville inte vi.
Bredvid oss på en pub satt två kalasfulla kvinnor, den ena med en gubbe jag tror var hennes far, den andra med en svettig karl, som inte kunde låta bli att släppa ut sina gaser..
Jag och Lina skrattade högt varje gång.
Mitt emot oss på samma pub stod ytterligare två män. Lina trodde att fröken Ida varit igång och flörtat eftersom den ena inte kunde låta bli att stirra och glo, men nej sa fröken Ida, sånt gör inte hon… Han hade nog misstolkat hennes feta leende och kvittrande skratt.

Vi åt massor av godis, massor av köttbullar både till frukost och lunch, baguetter, och till efterätt chokladmousse som såg ut som bajs..
Vi skuttade i trapporna, hoppade och skrek i hissen, när vi klev ut ur hissen skrek hissen tillbaka… . . och så mycket lakrits som Lina köpte med sig hem har jag aldrig sett på ett och samma ställe… Jag misstänker att hon langar. . .


När jag kom hem igår var jag trött, väldigt trött, trots att fredagskvällen inte blivit sen..
Jag bjöd en vän på middag och fastnade sen i sängen.
En tidig kväll hade jag tänkt det skulle bli, men när underbara vänner vill prata är inte jag den som är den och låter sömnen vinna, då står jag över; umgås till klockan tre på morgonen och vaknar av en stark sol som betyder sommar klockan nio morgonen efter.
Så ikväll är jag trött igen…
Men snart får jag sova och snart är det måndag!
Och påsk!
Nedräkningen till den röda dagen är alldeles snart över!

Flower Power

Det var den halsflussen.
Nu verkar det äntligen vara över. Smärtan är knappt märkbar.
Likaså är tyvärr den hesa sexiga rösten.
Det sjuka är inte längre kvar.
Jag jublar, tjoar och skuttar.
(om jag bara orkade…).
Glad orkar jag i alla fall vara.

Jag är underbar nu när jag är tillbaka på jobbet.
Alla söta vänner är ännu mer underbara när jag nu är tillbaka på jobbet.
Dom är så lätta att älska.
Jag skulle ge dom söta alla rosor i världen om jag bara kunde.

På tal om blommor...
Nellie och jag har inrett vårt fönster med många olika blommor.
Emellan våra skrivbord står en ståtlig växt med röda blad.
Vi har döpt dom efter Barbie och hennes vänner. Den stora, ståtliga med röda blad heter Kent. Efter Ken, fast med t. För komikens skull.

En ny blomma finns även i mitt fönster här hemma.
Jag ska försöka hålla den vid liv, i alla fall till midsommar.
Min balkong är även den fint inredd sedan i söndags eftersom mamma, pappa och min lilla syster kom hit med skurborste, såpa, matta, balkongmöbler och fina, lila blommor i stora krukor.
Är dom inte världens bästa, så säg!
Om man är sjuk tillräckligt länge, tjugo mil ifrån sin familj dyker dom tillslut upp med massor av överraskningar som då får även den värsta influensan att kännas lika lite som ett myggbett.


På tal om kärlek. . .
På fredag ska jag och Lina åka båt.
Jag är väldigt exalterad och lite spänd.
Jag längtar oerhört mycket, är lite pirrig.
Den lilla damen och jag, skuttandes runt på ett stort fartyg…
Jag undrar var det kommer att sluta…
Somnar vi på däck?
Somnar jag i vår hytt och Lina på däck?
Ödet – jag lägger fredagskvällen och natten helt i dina händer.

She's heading for the rooftops

Jag tog mig en nap.
Somnade vid halv sju, vaknade vid halv tio ikväll, och märkte genast en markant skillnad med flusssen.

Jag överdrev inte tidigare.
Flussen var för jävlig.
Jag hade fortfarande ont D Å, och jag trodde verkligen aldrig att det skulle gå över, och än vågar jag inte hurra; än vågar jag inte vara riktigt glad.
M E N, det känns bättre nu.
Jag är trött av sömntablett men kan svälja och dricka, utan att det gör ont.
Kanske hjälpte det att bli förbannad.
Kanske mår jag bättre nu för att dramatiken har släppt mig.
Jag kommer aldrig få veta vilket.

Så klart är jag fortfarande hes.
Inte konstigt eftersom jag inte ansikte mot ansikte pratat med en människa på fyra dagar.
Jag hoppas innerligt jag snart somnar om och får vakna till en söndag utan röd hals.
Faan ta världen om inte.


All has changed
Nothing remains
But as I saw her this night
Her eyes were blooming to find
love and conditions on dark, on friendly grounds
'Cause she's heading for the rooftops
She's running and she can't stop
She's heading for the rooftops
She's running and she can't stop.

Singing from the grave..

Halsen gör fortfarande ont.
Ipren, alvedon och penicillinet tar över min kropp och jag börjar faktiskt oroa mig för min lever.
Ingenting hjälper heller.
Inte tabletter, inte te, inte kaffe, inte vatten.. Ingenting.
Det är hopplöst.
Och jag skulle lika gärna kunna dö.

Det är så extremt jävla tråkigt.
Jag saknar även mina ovänner.
Jag vill träffa folk.
Jag vill skratta tillsammans med andra.
Hålla om alla dom jag älskar.
Eller för i helvete, jag blir nöjd bara jag får se ett känt ansikte.

Martin visade sitt i typ fem minuter.
Under dom fem minuterna var jag glad.
Jag försäkrade honom om att vi ses på måndag.
Nu är jag inte lika säker…
Ingenting hjälper ju.
Faan vad det är hopplöst.


Jag ringde sjukvårdsupplysningen.
Sköterskan var snäll, sa mitt namn flera gånger, sa att jag inte skulle oroa mig; att det skulle gå över men att jag, om jag ville kunde ringa Jakobsbergs Närakut.
Jag ringde så fort jag och 1177 lagt på.
Sköterskan på Närakuten var inte lika snäll.
Hon sa att penicillinet jag fått var det starkaste man kunde få, att 37,4 graders feber trots fem dagars konstant vila inte är någon fara.
Hon frågade om jag kunde svälja mitt spott. Jag svarade ja, men att det gör ont.
Hon frågade om jag kunde gapa. Jag svarade ja, men att det gör ont.
Ont ska det göra sa hon då.
Då började jag gråta.
Vaddå, det ska göra ont…

Vad har jag gjort för att förtjäna att det ska göra ont?
Varför hjälper inte det starka penicillinet???
Varför är det så jävla hopplöst?

Jag stampar i golvet.
Jag slänger saker i golvet.
Jag sliter snart av mitt hår.
Jag blir galen av denna tystnad och denna ensamhet.

Det här är inte jag.
Jag är inte jag utan energi.
Jag är inte jag med bara frustration.

En lite snällare fluss

Jag är fortfarande med halsfluss. Men den har blivit betydligt mycket snällare under dagen.
Annat var det igår kväll och inatt. . .
Först lät den mig inte somna, det sved och det värkte och inte ens vatten gick att få ner.
Två ipren och en alvedon senare drömde jag, men vaknade vid fem, med en smärta jag inte ens önskar min värsta fiende.
Jag fick lite panik, funderade på att åka till akuten, men bestämde mig efter x antal minuter av hyperventilering att stå ut.
Penicillinet låg hela tiden på sängbordet och stirrade på mig och jag fick gång på gång hävda mig från att svälja hela kartan.
Det är snart över, tänkte jag.
Och nu börjar det ju ta sig. Jag gick frivilligt till apoteket idag, utan att bli svettig bara av att ta ett steg utanför dörren, och jag flåsade inte på vägen uppför Kopparvägens backe.

Imorgon planerar jag att gå till jobbet.
Utbildning på förmiddagen. Tidig hemgång på eftermiddagen.
Och sen hem; sen njuta utav fredag.
På kvällen får jag besök.
Vissa vågar visst trotsa flussen, vissa tror sig vara onåbara för flussens makter…
Jag skulle inte vilja riskera om jag vore han, men jag säger inte emot. Det är dags för mina speglar att se annat ansikte än mitt nu.


Åhåjaja.
Ingen feberyra ikväll, men ett trött huvud och lite sega muskler.
Jag kryper till kojs nu och behandlar flussen varsamt så att den inte under natten får för sig massa dumheter.

Here we go again...

Inte kunde det ju bara få vara feber och lite snusk i näsan.
Nej, det var tvunget att även vara halsfluss.
Alla goda ting är tre. . . ..inte sant.. .

Som vanligt med mina förkylningar – de drar alltid med sig en liten bakteriejävel som placerar sig på mina halsmandlar och gör så de ömmar och svider.
Tur är det då att jag är duktig på att besöka läkare, så nu är jag med antibiotika…
Stora kapslar med prickigt innehåll ska sväljas, en ful förbannad pillergrej, två gånger om dagen i tio förbaskat skitiga dagar. Antagligen tar de slut lagom till det är dags för nästa kur…

Hela dagen idag var jag beredd på att imorgon klä på mig våriga kläder och åka pendeltåget till jobbet. Men efter mitt läkarbesök fick jag inse att jag redan från början haft fel.
Än är det inte min tur…
Än får jag inte gå tillbaka till livet.
Men fredag…
Kom igen nu, ge mig åtminstone en fredag med sällskap.
Var lite schysst nu kroppen, spare me some pain och tristess.
Fredag, det är allt jag ber om!
Du vet att du vill. . .

Den här febern gör mig arg. . .

Tillsammans med Martin åkte jag till Bro i lördags.
Det var en kall och blöt dag, men vi gick långt och han visade mig var han tidigare bott.
På kvällen tog jag med mig min kasse med vin, morötter och gräddfil och gick de cirka 160 meter bort som det är till där Lotta bor.
Det var en underbar kväll och vi både längtar lika mycket till sena, varma kvällar på varandras balkonger.
Under natten fick jag sällskap, ett fint sällskap, som jag höll min arm hårt runtom hela natten igen.
Han väckte mig tyvärr tidigt morgonen efter för att han skulle åka en lång väg hem, men jag somnade om, somnade gott och vaknade inte förrän klockan två på eftermiddagen.
När jag sen vaknade var jag fortfarande trött, men inte så trött att jag hade kunnat gissa att jag en dag senare skulle bli utslagen med 39 graders feber.

Jag sov tolv timmar inatt, visserligen med korta sporadiska uppvaknanden där tempen togs varje gång och visade 39 förbannade, jävla, varma grader varje gång, men jag sov och drömde att jag skulle vara frisk när jag vaknade.
Mina drömmar drömde fel.
Så jobbet fick jag avstå ifrån idag.

Jag är trött, svettig, frussen och förbannad.
Jag hatar att drabbas av sådant jag inte kan göra något åt.
Jag avskyr karensdagen. Jag tycker extremt mycket illa om min ömmande hals och är villig att göra vad som helst för att kunna gå utanför dörren.

Att sätta sig upp i sängen är ett projekt, att resa sig och gå till köket kräver ett intag av två stora ibuprofen och ungefär en timmes förberedning.

När jag försöker se film stängs mina ögon och mitt huvud följer inte alls det som händer. Då försöker jag att sova.
När jag försöker sova, med kudde över mitt huvud vill mina ögon plötsligt vara vakna.
Det är de första dagarna med riktig vår och jag ligger i min tråkiga säng inlåst i min lägenhet.
Och det gör mig arg.

Ingenting gör som jag vill, ingenting blir som jag vill.
Inte är det konstigt att jag är arg. . .

I drömmarnas värld

De märkliga drömmarna fortsätter..

Inatt vandrade jag runt i en tom skola, i jakt efter ett klassrum där det var tänkt att jag och många andra skulle gå utbildning.
Men ingen var där, ingen var någonstans, förutom jag.
Endast en klassrumsdörr var öppen. Jag gick in.
I rummet var en barnmorska. Hon berättade för mig att jag var gravid; att det växte en liten människa inuti mig.
Jag blev chockad, höll mig för munnen samtidigt som mina knän vek sig.
Jag minns inte vem som var pappa.
Jag gick ut ur hennes rum, gick runt ett hörn och hittade där alla mina underbara vän som hade fått läraren att vänta med att tala tills jag hade kommit.
Jag slog mig ner vid en bänk.
Jag var chockade och hade uppspärrade ögon.
Och där tog det slut, där vaknade jag.
Där klev jag upp ur sängen, med en klump i halsen och gick en stund senare till tåget, då som världens lyckligaste, trots regn, för jag hade min vårjacka!

Ikväll är jag hemma och spenderar kvalitetstid med mig själv.
Imorgon ska jag promenera till Jakobsberg i jakt på den bästa vägen att framöver vandra.
Senare på kvällen ska jag spendera riktig kvalitetstid med Lotta… Inte den tysta, lite stillsamma typen av kvalitetstid som detta är utan riktigt högljudd, livlig, lycklig tid.

Vi lurades på jobbet idag.
Vi var ett riktigt team som höll stenhårt vid Martins briljanta idé som innebar att Blodbussen skickade ett mail till Jonas och sa att deras kyl gått sönder och att det var i extremt akut behov av en kylig plats att förvara det de sparar på.
Jag tömde den ena kylen, gjorde plats för den stora, röda väska som Careen hämtade.
Väskan innehöll en påse med ketchup, en påse som plötsligt började läcka när Martin klippte i den med nagelsax (men det visste ingen annan förutom vi).
Någon gick på det.
Någon tyckte det var för osannolikt att det skulle kunna ske.
Jag lever på Linas ansiktsuttryck när hon noggrant hjälpte mig att tömma kylen och sa – ”det är ju bättre om blodet kan vara här än att det går till spillo”.


Det var en fin och vårig 1 april.
1 april är snart över, men det är fortfarande vår.
Hade jag drömt denna dag hade den i drömmen varit lika fantastisk som den faktiskt var.