Maybe Baby, Även Lite Sommar?

I morgon är det fredag igen.
Ibland känns det som att det alltid är fredag, förutom när det är måndag, då känns alltid fredagen miljontals dagar bort.

Jag (och säkert alla andra, men dom skiter jag i) längtar ofantligt mycket efter solen.
Barbent.
Solglasögon.
Bara armar.
Solbränna.
Semester.
Jag vill ha
mer än jag vill ha fredag.
Mer än jag vill ha fredagsmacka och en halvt chefsfri dag vill jag ha sommar.
Riktig sommar.
Inte den fjuttiga då det förutom solsken också blåser hårda vindar. Inte heller den med blöt mark och mörka moln och mullrande himmel.
Det ska vara så ljust att det inte går att öppna ögonen, och så varmt att det inte går att gå ut om en fläkt inte finns nära till hands.
Men jag vill bara ha det ett kort tag, för sen kommer jag vilja ha svalka igen.
Men det vill jag bara ha när jag är redo; när jag är färdig med svetten och värmen, och än är jag inte ens i närheten.

Jag hoppas på barbent imorgon, eller i alla fall uppvikta leggings, och solbrillor; mina älskade solbrillor.
På morgnarna räcker det att solen är någonstans i närheten av Europa för att jag ska klä mig i dom och därmed också skydda mina trötta ögon från morgonljus och andra trötta ögon.
I övrigt hoppas jag inte på någonting.
Pengarna är slut, helt slut, så helgen blir lugn.
Kanske Stockholms underbara city, kanske Kungsängen, kanske Nynäshamn.
Och maybe baby, även lite sommar.

Och En Söndag På Det

Hemma från födelsedagsfirande, smörgåstårta och pizza är jag nu tillbaka.
Solen kommer lägligt nog nu, när det strax är dags att vrida om persiennerna till det mörkare.
Jag har städat och lagat matlådor sedan jag kom hem.

Jag väntar med spänning på måndagen medan Morgonpasset strömmar ur högtalarna och stöket och böket innan själva hockeymatchen syns på tv:n.
Jonatan Unge var gäst i Morgonpasset i fredags. Hans röst gör mig alldeles pirrig och varm och fokus på allt annat glöms i hans talande stunder bort, jag får nog därför stänga av honom och de andra nu när matchen börjar, jag vill ju liksom se när Sverige slår finnarna blå och gula, av den enkla anledningen att jag också vill ha något att sportlikt att säga vid frukostbordet imorgon bitti.. . .

Av Alla Sätt Att Sluta Försöka Förändra Och Istället Acceptera

Det verkar som att sommaren ska vila över helgen. Det sägs att det kommer rusk, regn och blåst.
Visserligen går även ryktet att sommaren är tillbaka snart igen, men är den tvungen att ens ta en paus?
Varför kan den inte stanna, nu när jag längtat så mycket?
Kanske är det därför mitt humör har varit på botten de senaste dagarna..
Jag har vaknat förbannad. Jag har velat slå hårt på de som suttit på samma tåg som mig.
Jag har blivit sårad av ord som jag vanligtvis skrattar åt. Men det som i mig blivit sårat har jag så klart förträngt, för jag kan inte visa när jag är ledsen, jag vågar inte visa om jag blir sur, för då får jag frågor jag inte kan besvara.
Dessutom är det jobbigt när det blir en massa fjäsk…
Och jag har även gråtit en del, inga floder, men jag har somnat på en eller två blöta kuddar, som vanligt utan att egentligen veta varför. Jag bara gissar att det beror på att det ska bli grått i helgen. .

Dit jag ska i helgen ska det bli kallt. Inte ens femton grader.
Och jag som ville packa korta tights…

För ja, jag har börjat packa nu. Men det krävdes mycket funderingar och många krampningar i magen innan jag kom fram till hur jag ville göra.
Det är ju en födelsedag, den måste firas.
Men jag är trött som det är. Jag orkar inte med mera.
En del av mig ville stanna hemma, promenera en massa och spendera flera, flera timmar i Jespers varma lägenhet.
En del av mig ville åka, med förhoppningar om att det är bättre denna gång.

För att få råd ringde jag psykologen imorse. Hoppades att han skulle ha tid att lyssna på mig över telefonen en stund.
Men han ville hellre ha dit mig.
Så jag gick tidigare från jobbet och slog mig ner i stolen.
Han förstod vad jag menade och varför det blir bekymmersamt.
Men han sa också att jag kanske bör tänka på att inte ha så höga förväntningar.
”Vet du inte att hoppet är det sista människan förlorar”, svarade jag.
För mig är det alldeles för svårt att inte hoppas på att det nästa gång blir annorlunda och att det snart blir bättre.
Vad finns det annars för mening att stanna kvar – om det inte blir bättre än så här…!?
Men bara för att jag är hoppfull behöver inte det betyda att jag inte kan vara realistisk, fick jag höra. . .
Och jag tänkte, för säkert den tusonde gången – ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden.

Så nu sitter jag här.
Jag ska duscha, packa necessär, välja kjol och se ett avsnitt av Criminal Minds där människor blir mördade en efter en, eller dyker upp i form av skelett, en efter en.

Som skrivet – en del av mig vill stanna hemma. Umgås med Jesper, äta lösgodis och promenera med Martin.
Men Martin ska ju resa bort, så vad är då meningen…
Jag åker istället. Med ett SJ som till 90 % sannolikhet kommer att vara försenat.
Och gång på gång, under hela helgen upprepar jag för mig själv - ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden.

När Världen Gör Som Jag Vill

Äntligen får jag som jag vill!
Jag avskyr visserligen att svettas, MEN – nu så.
Livet är som sig bör – sommaren är här!

All musik blir plötsligt glad sommarmusik och jag föreställer mig att jag sitter i en park med vänner med sommarmusiken strömmandes ur högtalarna, och alltid är det solsken; i fantasierna är det alltid solsken.
Så närmare fantasierna än så här kommer nog aldrig verkligheten.

Jag tror dock jag dricker för lite vatten; jag är lite yr.
Det kan också bero på det låga intaget av mat i helgen, det hanns liksom inte med, det blev en del godis, men knappt någon måltid, men oroa dig inte mamma, det var en engångsföreteelse, det händer aldrig igen!
Denna helg blev dock maten blev bortprioriterad, för jag var aldrig hungrig.
Istället var jag på bio med Lina (vi åt i och för sig pizza för ett kompani, så det kan hända att jag åt upp mig den fredagseftermiddagen) och promenerade med Martin i flera, flera timmar.
När jag kom hem på lördagskvällen var jag så trött att jag faktiskt trodde att om jag somnade skulle jag aldrig vakna igen.
Så jag somnade inte.
Jag höll mig vaken tills jag blev pigg, när klockan var tio på kvällen.
Jag var duschad och klar, så jag drog på mig den finaste klänningen och de snyggaste sommarskorna och åkte hem till Johannes som tog emot mig med öppna armar och sa ”minns hur vi går nu, så du inte går vilse nästa gång”.
Det var sommar även när jag åkte hem; det var varmt och svettigt redan då. Jag var rädd att gå vilse i Flemingsberg, men eftersom det var sommar – eftersom jag fick som jag ville: en sol i mitt ansikte – hittade jag tillbaka till tåget, utan minsta tvekan.
På Centralen gick jag till samma pressbyrå som jag kvällen innan köpt choklad på, handlade juice och drack halvlitern på under två minuter.
Och hela tiden var allt precis som jag ville ha det.

Jag älskar när världen gör som jag vill!
Jag älskar när jag får det jag förtjänar!


I helgen fyller pappa år.
Han ska firas.
Jag åker dit med tåg… Åh, tänk om SJ får för sig att göra som jag vill, då är jag nog fulländad!

Valborgsmässoafton Och Alla De Andra

Min hals svider litegranna.
(Jag pratar alldeles för mycket; alldeles för högt; jämt).
Mina ögon kan knappt hålla sig öppna.
(Jag stirrar alldeles för mycket på min dataskärm).
Jag har fått alldeles för lite sömn inatt.
Men det är ingenting som jag inte kan överleva.
Jag, Nellie och Lina ska trotsa det snöblandade regnet och traska hem till mig i eftermiddag, vi ska köpa små söta grisar i plast och njuta av något gott på min balkong.
Perfekt hade det varit om jag bara hade hunnit baka, något…
Men jag har liksom inte haft tid, till någonting annat än det jag tagit mig för.

Förra veckan gick förbi mig snabbt.
I fredags spenderade jag och Martin en lång stund vid vattnet vid en udde i Kungsängen.
Vi såg ingen orm, som vi gjorde under promenaden dagen innan, däremot såg vi en märklig fågel.. Något som var likt en pingvin, fast i mini format och med den mest exceptionella näbben någonsin sedd.
På lördagen, när jag vaknat ur mina dagslånga drömmar åkte jag återigen till Kungsis.
Återigen var jag med Martin.
Vi var nostalgiska med rosévin och youtube tills Lotta och Joel kom och vi istället värmde oss vid en stor brasa.

När vi frös; när vi var för högljudda för att vara runt mindre barn gick vi mot centrum.
Jag mitt i bilvägen; de andra på gångbanorna.
Att jag gick mitt i bilvägen tror de andra var vad som fick polisen att sakta in bredvid oss, kliva ur bilen och komma fram med ficklampor lysandes rakt i våra ansikten.
De försäkrades om att vi hade åldern inne och lät oss sen gå vidare.
Vi åt pizza på Alexandra och självklart var även den lördagen en av de bästa någonsin – för det är ju så det alltid är.

Jag vaknade tidigt igår.
Jag var vaken alldeles för länge.
Jag vaknade tidigt, innan klockan, för rädd att försova mig för att våga somna om.
Jag fick alldeles för lite sömn.
Men, å andra sidan åt jag tillsammans med sällskap världens godaste hemmagjorda pizza igår, och söndagen med bakfylla efter valborgsmässoafton hade varit fruktansvärd om det inte varit för att den istället var så oerhört bra.