Vidare...

Kvällen går vidare.

Jag söker efter flyktvägar.

Jag hittar några.
Vissa är dock inte lika lätta att navigera sig på som andra.

Vissa hittar jag på.
Vissa vet jag inte alls vad jag ska tänka om; om jag ens ska våga ge mig på dom.

Känslan av att veta att jag inte behöver skynda mig upp imorgon, inte behöver möta ansikten om jag inte vill, inte behöver oroa mig för påfrestande personligheter/namn och dylikt; om jag inte vill..
Lättnaden jag känner är obeskrivlig.

Men så klart..
Jag önskar att jag ville.

Men alla har vi dagar.
Vissas dagar är värre än andras.

Åh.. Återigen.. De andra..
Jag önskar att jag vore som dom.

Samtidigt som..
Allt jag sett.
Allt jag hört.
Alla tunnelbanestationer jag klivit av på/åkt hem ifrån.
Vore jag som de andra skulle jag aldrig fått se.

Jag vill vara som jag är.
Men utan tårar.
Och utan mediciner.
Fast… Det verkar vara ofrånkomligt, så där får jag bara köpa acceptansen, utan kupong. För det dyraste priset.


Imorgon kommer lönen.
Då ska jag i all fall ta mig ut.

Imorgon kommer lönen.
Åtminstone det ska jag väl kunna glädja mig över.

De Andra

När det inte händer någonting
Men allt samtidigt händer på samma gång…

Då blir jag så här.
Då gör jag så här… Isolerar mig.
Med vilja.

Jag orkar inte gråta bland folk.
Så jag stannar hemma.
Där jag ironiskt nog knappt gråter alls.

Kanske är det vilan.

De säger att jag ska vara på jobbet och bland vänner för att tänka på annat; för att inte gråta.
Om de har rätt…varför gör jag motsatsen?

Nu gråter jag mer med vänner än jag gör bortom vänner.


Det känns så… Typiskt.
Första dagarna med riktig sol. Vårsol.
Jag är så klart inomhus. Inte utomhus.
Jag är så klart allt annat än stadig på benen.

Det är så… Tröttsamt.
Jag vill ju leva på som vanligt.
Utan att så hårt drabbas av allt som sker runtomkring.
Så som alla andra gör..


Åh de andra..
Vad jag önskar att jag vore som dem..
Stark och trygg.
Cool.
Inte oberörd men åtminstone inte alltid tårögd.

Fanns det en kurs som lärde mig hur jag blir som de andra så skulle jag läsa den.

Det Som Händer Nattetid...

….stannar i nattetid.

Ja.
Klockan är efter 22.
Det är tisdag.
Och jag är fortfarande vaken.
Jag till och med sitter upp och har precis tvättat mitt hår.
Kvällen känns som att den inte har något slut.

Jag har en tid att passa imorgon bitti så jag får sovmorgon och beger mig till jobbet senare än vanligt; mycket senare än vanligt.

Även stora töser vill ha sovmorgon på vardagar..

Det farliga är..
..att nu när jag börjat vara vaken, känner jag att jag aldrig vill sluta.
Jag vill aldrig lägga mig.
I alla fall inte så pass mycket att jag har kudden över huvudet och blundar.
Nej.
Ikväll är det ingenting för mig.


Jag fick prata hos psykologen idag.
Det behövdes.
Han upprepade att jag inte ska klandra mig själv.
Inte allt är mitt fel.
Och alla tårar som faller..
För deras skull behöver jag inte ha dåligt samvete.
Tårar har inga känslor.
Det är känslorna som har tårar.

Det är känslorna som just nu rör till hela min värld.

All alone,
It was always there you see.
And even on my own,
It was always standing next to me.

I can see it coming from the edge of the room.
Creeping in the streetlight.
Holding my hand in the pale gloom.

Det är känslorna som rör om i min verklighet och stör min koncentration.
Det är känslorna som förstör min sömn-
Det är känslorna som gör mig oigenkännlig.

Det är känslorna som är jag.

Var ska detta sluta…

En chokladbit till.
En liten.
Ett glas juice.
Sen..
Kudden över huvudet.
För trots sovmorgon..
Det är en dag imorgon också.

Måndag (Bland Tårar)

Jag visste att jag var trött när jag vaknade av klockan imorse… Men så trött..
Så trött och ledsen att jag skulle gråta mig igenom hela morgonen, det hade jag aldrig kunnat ana.

Fast jag borde ha förstått.
Jag känner mig själv så pass väl vid detta laget.

Nedstämdheten var ju där redan i lördags.
Igår innan jag somnade ”ååh, om jag bara slapp kliva upp ur sängen, för alltid, från och med nu”.
Jag blev varnad.

Men jag klev upp.
Trots all motstridighet i min kropp.
Jag gick till tåget.
Låg och försiktig.

Jag kom fram till kontoret.
Hejade inte på Erik så glatt och högt som jag vanligtvis gör.

Jag visste ju att något var fel..

Jag försökte dock att glömma. Glömma och förtränga.
Men pressen inifrån var för stor.

Jag pratade lite med Håkan.
Ville ha sagt att jag inte var stabil. Då kom tårarna.
Det var gång ett.
Han sa åt mig att äta min macka och dricka mitt kaffe. Kanske skulle det bli bättre då.
Jag gjorde som han sa; jag åt min macka och jag drack mitt kaffe.
Ingenting blev lättare av det.

I tystnade läste jag tidningen medan Erik och Dan skojade och skrattade.
Jag skyllde på att jag var trött.

Tillbaka till skrivbordet undrade Erik hur det var.
Den frågan är jag hög-allergisk mot när jag är nere.

Så tårarna började rinna.
Sminket kladdades. Huvudet värkte.
Jag grät en lång stund, tills någon annan kom och ville prata och jag var tvungen att dölja för att inte skapa förvirring.

En kort stund senare väntade jag på damrummet.
Jag ville se mina hemska röda ögon i spegeln för att försöka intala dom att allt var bra.
I väntan på damernas kunde jag inte hålla emot.
Jag ville hem till mitt täcke istället för att stå där; frysandes utanför toaletterna.
Gång tre.
Jag släppte väskan och knackade på dörren till rummet där cheferna satt.
Jag grät.
Jag kunde inte sluta.
Jag snörvlade och såg rent ut sagt för djävlig ut.
Håkan hämtade papper.
Anna Lena försökte trösta.

Jag sa att jag ville hem.
Jag sa att jag ville vara ifred.

Vi pratade en halvtimme.
Jag var skakig när jag kom ut; jag var varm och blöt om hela ansiktet.

Väskan stod kvar utanför damrummet.
Jag tog upp den och staplade darrande in.

Gång fyra.

Jag satte mig på toalettlocket.
Undrade varför jag hade sagt att jag skulle stanna kvar.

Jag grät mig illröd igen; tills tårarna var slut.

Jag gick sen ut och försökte låtsas att allt var som vanligt.

Det gick så där.
Under förmiddagen landade mitt huvud alldeles för hårt i mina händer ett par gånger.
Men det gick ok.
Och efter lunchen gick det mer än ok.
Inte en enda tår.

Inte heller sen jag kom hem.

Visst..
Huvud värker fortfarande en del.
Det dunkar så där hårt som det bara gör när tårarna runnit så de tagit slut.

Men… Men..

Jag städade för att hålla mig sysselsatt.
Jag åt min fantastiska lasagne som kom direkt ur frysen.

Kvar är att ta fram kläder till imorgon
Kvar är att hålla modet och energin i alla fall någorlunda uppe tills jag ska sova.
Kvar är att inte bara vänta på gång fem.

Eller…
Jag måste börja med att leta på det; modet och energin; styrkan och stabiliteten.

Men kudden är ju så mjuk; så mjuk att luta huvudet emot.
Ansiktet är så varmt; så varmt när ögonen knips och tårarna rinner.

Men jag ska försöka.
Jag är väl inte den som är den.
Eller…

En Helg Hemma

En helg hemma. Med mamma, pappa och en liten syster som är sötare än allt socker i världen tillsammans.

Tågresan dit var ett rent helvete.
Jag sprang från jobbet för att komma till ett tåg som visade sig vara fyrtio minuter försenat.
Jag avskydde SJ.
Ringde deras Kundtjänst, gick in till butiken.
Alla var värdelösa.
Jag avskydde alla.

Men till slut var jag framme.

Vi gjorde IKEA med mamma på fredagen och åkte sen hem och såg massa film.
Jag kramade om pappa länge.
Fina, fina pappa.
Han förtjänar inte något av det som drabbas honom.
Jag sörjer av att se honom sörja.

I går vaknade jag sent, jag hade sovit avslappnat men hade tårar i ögonen.
Jag visste inte om det var på grund av mardröm eller verklighet.
Det visade sig en stund senare vara verkligheten som spökade.
Och så har den fortsatt.
Det är labilt.
Med ostadiga knän och ett smått värkande huvud.

Men allt går att komma ifrån om man vill.
Så igår åkte vi till Läkerol Arena, det var pappas jul.
Äntligen nyttjades hans julklapp. En riktigt bra match var det dessutom.
Brynäs vann.
Besvikelsen i mig var alltså stor. Men att se pappa så glad, och så nöjd fick mig att glömma allt.
Det enda viktiga just nu; den enda viktiga just nu: pappa!



Jag får försöka fortsätta hålla mina ben stadiga.
Så gott det går.
Inte gråta dig till sömns inatt Ida, inte gråta dig till sömns inatt.

Prinsen Och Prinsessan

I morgon är det äntligen deras dag igen.
För inget kan väl hända nu, ingen Gud kan väl hinna stoppa dom nu; när det inte är så mycket mer än ett halvt dygn kvar..
Ingen borde hinna ställa sig i vägen.
Det har gått alldeles för många dagar.
Ingen borde vilja ställa sig i vägen.

Vi har redan slagits.
Det får räcka nu.
Imorgon är det vår dag.

Prinsen och prinsessans fredag.
Ingen fredag har någonsin varit vackrare.

Ingen fredag har någonsin varit äckligare.
Åh baby, låt oss göra så mycket äckligt!

Det blir en fredag som vem som helst kan dö för.

Det kan få regna.
Det kan få vara – 30 grader utomhus.
Det kan till och med få vara snöstorm.
Ingen kan gå utanför dörren.
Det spelar ingen roll.
Det är vår dag.
Vi är ensamma. Ingen kommer åt.
Ingenting kommer åt.
Vi ska inte gå utanför min dörr.

Vi ska bara vara.
Tillsammans.

Prinsen och prinsessan.
Inga är som dom.

Inga älskar som vi.

I'm Grindin' Until I'm Tired

"I'm grindin' until I'm tired
They say you ain't grindin' until you die
So I'm grindin' with my eyes wide
Lookin' to find a way through the day
A life of the night

Dear Lord it took so many of my people,
I'm just wondering why you haven't taken my life
What the hell am I doin' right?
What the hell am I doin' right?

I'm grindin' until I'm tired
They say if you ain't grindin' until you die
So I'm grindin' with my eyes wide
Lookin' to find a way through the day,
A life of the night

Dear Lord you've took so many of my people,
I'm just wondering why you haven't taken my life
What the hell am I doing right?".

Var Det En Bön Så Var Det För Oss

Jag och mina vänner.
Jag, vinet, kexchokladen och gosenallebjörnen.

Det är torsdag och vi längtar efter helg; längtar efter att denna vecka ska vara över.
Längtar efter att allt det obehagliga ska ta slut.

Längtar efter att döden ska dö och låta oss andra vara ifred.

Jag är på fel plats.
Med balkongdörren bli luften inomhus för kall.
Med balkongdörren stängd och elementet påslaget blir luften för varm.


Farbror har på sjukhuset fått ett eget rum.
I rummet väntar han på att farmor ska komma och hämta honom.
Farmor ska få visa sitt hem.
I farmors hem får han andas och vara, smärtfritt.
Farmor kommer snart.
Var inte rädd. Hon tar hand om dig.


Årets femte vecka.
Vad den har gjort med mig vågar jag inte ens ana.

Den är turbulent och obekväm.

Och den är bara den femte.
Vad ska hinna hände innan den fyrtiosjätte.


Om bara älskling vore här.
Om bara älskling vore här…


Om bara älskling vore här..

Om det vore fredag så jag fick gå tillbaka till jobbet, skratta en stund, gå hem, och vara med Lotta.

Om det när jag tänker kunde vara som när jag inte tänker.


Om bara älskling var här.
Med sin hand i min.
Sina armar runt mig.
Sina fina läppar mot min hud.
Sitt hjärta slående mot mitt.
Så nära som bara han får gå.

Så vacker som bara han är.
Så förälskad som bara jag är.



Ibland så blundar man hårt
kanske man bett om något gott
jag vet då inte hur man ber
men var det en bön så var bad jag för oss.

Some Die Young

En farbror som är sjuk.
En farbror som inväntar döden; inväntar frid ifrån smärtan.

En liten Ida. En annan Ida än jag.
Som blev tagen till himlen knappt innan hon hunnit börja leva.


Minnen. Minnen. Minnen.
Dessa minnen ger mig huvudvärk.

Farbror Peter som gav mig en film om Spice Girls när jag önskade mig den som mest. En film jag sen såg om och om igen. Inuti mitt huvud kan jag den fortfarande utantill.
Farbror Peter som det räckt att bara hälsa på de gånger man mötts, jag visste ändå att han visste vem jag var.

Lilla Ida.
Ida med sina kaniner och sitt stora leende.
Hennes skratt ekar i mitt huvud.
Jag minns alla slagsmål om badrummet de morgnar vi behövde det samtidigt.
Jag minns kvällarna vid middagsbordet hemma hos henne i Älvkarleby.
Hennes matteböcker; de svåra matteläxorna.
Och hennes ansikte, hennes otroligt glada och vackra ansikte.

Some die young.

Världen är inte rättvis.
Det gör mig förbannad.

Jag vill att världen ska vara… Så annorlunda.


Jag tänker att….Morfar kommer att få fullt upp nu.
Morfar som redan vilar.
Morfar vars kalla men av kärlek varma händer jag fortfarande kan känna runt mina.

Döden är onödig.
Döden skrämmer mig.
Döden gör mig illamående.
Jag vill döda döden.


Detta verkar inte vara den lättaste av veckor.
Men jag kämpar på.
Jag försöker… Jag försöker.
Jag letar
Små korn av ljus i oceaner av svart.