Mitt Liv - Min Semester

Med semester kommer uppenbarligen inte skrivande.
Med semester kommer istället vin, sena nätter och uppenbarligen även mycket sol. Och än har jag en och en halv vecka kvar!

Allt började på onsdagen.
Jag sprang tidigt från jobbet. Kramade om dom som förtjänade det, åkte hem och svettades ett tag och åkte sen hem till Jesper, för att där spendera ett par timmar.
Jag hade egentligen inte bråttom hem, jag hade ju semester, men av någon anledning gick allt väldigt skyndsamt.
Men det var mysigt.
När jag åkte hem var jag förälskad, precis som vanligt..

Dagen efter kom syrran.
Vi storhandlade på ICA och åt oss mätta gånger tio på midsommaraftonen.
Jag vågade även blondera mitt hår. Så sedan midsommardagsmorgonen är jag ljushårig.
Det är ovant. Jag blir vissa morgnar fortfarande paff. Men jag hoppas det tar sig. Jag hoppas att jag till slut ska vänja mig vid min nya spegelbild.

På midsommardagens kväll tog vi oss till Debaser vid Slussen.
Där var vi och alla andra Stockholmsmidsommarfirandetyper.
Vi dansade. Klockan blev sent. Vi missade pendeltåget men underhöll varandra lagom mycket på nattbussen hem till Kallis.
Det tog en timme. En hel timme, men till slut var vi på väg uppför backen på Koppis. Mina skor hade sedan en lång stund tillbaka tagits av och lämnats i Cissis händer, men det gick ändå. Jag hade dock vaknat som ett monster utan den nattliga duschen jag tog cirka 05.30 på söndagen, precis när vi kommit hem.

Vi sov oss igenom söndagen men var vid liv på måndagen igen.
Vi åkte förbi Sundbyberg där Lina och Nellie fick se och känna på mitt ljusa hår.
Jag funderade hela tiden om det blev lika chockade som jag vareviga titt-i-spegeln blir…
Efter Sundbyberg åkte jag och världens sötaste lillasyster (som jag inte vore någonting utan) till Hagaparken.
Där var det varmt. Men vi hade vatten och kanelbullar, så vi överlevde dagen och tog sen ett kvällsdopp i den sjö i Kungsängen som jag egentligen vill kalla min och Martins.

På tisdagskvällen klev vi på en kryssningsbåt.
Jag kände mig mer hemma än jag gjort de tidigare gångerna, allt tack vare att Lina dragit med mig på äventyr på båt.
Vi sällskapade med nya vänner natten igenom.
Det blev sent men att vakna dagen efter var ändå inte speciellt svårt.
Vi laddade upp med godis i kilovis och åkte hem och spelade kort på balkongen.
Det var varmt ända in på nattliga timmar och jag försökte minnas om jag någonsin upplevt en semester liknande denna..

Jag drömde mardröm om jobbet inatt.
Ingen tyckte om oss. Alla ville döda.
Jag grät, begärde ledigt men fick inte eftersom alla behövdes på plats; alla behövdes för att stå emot alla de fruktansvärt galna och onda icke-mänskliga människor som var besvikna på oss.
Men så fort jag hade vaknat glömde jag allt.

Jag och min lilla syster gick till badet när vi vaknat.
Där spenderade vi hela dagen. Och ja – jag är nu ännu mer solbränd – och jag älskar det. För varje dag med solsken avskyr jag vintern, mer och mer…redan…och det är inte ens juli…

Ikväll har vi myst med Lotta vid klipporna här i vårt Kallis.

Det här är mitt liv.
Fatta!
Det HÄR är mitt liv.
Bad, sol, sena kvällar vid klippor.
MITT liv.
Det verkar många gånger för bra för att vara sant. Men jag har nypt mig i armen. Nypen har inte gjort någon skillnad.
Det HÄR är MITT liv.

Detta är fanimej livet.

Imorgon ska det regna.
Vi ska tvätta och se film.

På lördag ska det bli sol och värme.
Vi ska sola och bada.

Detta är fanimej livet.

In Your Face Världen – Jag Bryr Mig Inte.

Idag är det kaos på jobbet.
Det är måndag.
Det är kaos på jobbet.
Och jag är trött, ofantligt trött. Trots att jag somnade innan åtta igår och därmed fick nio timmars sömn inatt.
Jag tror att det är en förkylning som försöker tränga sig förbi allt gott inuti mig.
Förkylningen vill klå och slå mig. Lagom till semestern..
Men jag försöker förtränga.
Jag försöker istället att se det positiva i att jag är trött - att jag i helgen garanterat varit ett av de mest lyckligt lottade krypen på detta jordklot.

Det var jag och Lina och ett stort fartyg.
Vi gick, vi sprang, vi kramades, vi dansade.
Och jag trooor att min hals gör ont eftersom jag mös på däck enbart iklädd linne och kjol nästan hela natten.
Klantigt, ja. Men klantig = jag. Det är bara så det är.
Och oavsett hur klantig jag varit – i efterhand är det alltid, alltid värt det.

Det är kaos på jobbet.
Jag är fortfarande trött.
Men det är bara denna dag, en morgondag och lite mer än en halv dag kvar tills jag går på semester så jag bryr mig inte.
In your face världen – jag bryr mig inte.

I semesterpresent önskar jag mig mycket sol.
Min semester i Stockholm 2011 – det kommer att skrivas löpsedlar, det kommer att skrivas historieböcker eftersom sta´n aldrig tidigare upplevt så mycket sommar som den får göra detta år då jag semestrar i den.
Varenda stockholmare kommer att bli ställd, kanske lite skrämd, och framförallt avundsam. Snacket kommer att lyda ”varför ska hon få ha det så bra när inte jag får det…!?”.
In your face världen – det rör mig inte i ryggen.

Braiga Dar

Med solbrända armar, axlar och solbränt ansikte sitter jag här i min säng. Egentligen väntar jag bara på att få gå och lägga mig…
Jag är så trött. Var eviga kväll. Och ingenting gör det bättre. Bara choklad. Men det har jag inte köpt något idag. Jag lät bli.

Jag skyller på att jag är trött efter den händelserika helgen.
Vi (vi:et som är jag och världens bästa Martin) promenerade ju genom hela Stockholm city på fredagen.
På lördagen åkte vi till Lillsjön och badade, badade, badade och solade.
Så mycket som jag i lördags badade har jag inte gjort på flera år. Säkert inte sedan jag var en liten plutt som med bar överkropp tassade omkring i det grundaste vattnet.
Och dra mig baklänges så härligt det var!
Martin och jag, i 16 grader varmt vatten, med söta småbarn och vidriga snorungar runt om kring oss.
I söndags gav vi oss ut på ännu en promenad. Till ICA Kvantum i Viksjö.
På ICA Kvantum sålde dom Gefleortens mjölk. Jag fick en liten klump i magen.
Inte för att mjölken var sur, men för att jag trodde jag var hemma.

På väg mellan buss och pendeltåg bar våra ben oss knappt längre.
Benen värkte och det brann under fötterna.
Men så vitt jag minns tog jag mig hem.
Och överlevde även denna måndag. Så vitt jag vet…

Jag har världens bästa chef, som visar sin riktiga, braiga sida när den andra chefen är på semester.
Vi hjälps åt med scheman. Svär åt datorn tillsammans. Och faktiskt så skrattar han åt mina skämt. Något som alla andra där borta tröttnat på att göra…annat än de tycka-synd-om-Ida-skratt som visar sig med jämna mellanrum.
Så dessa sju arbetsdagar som är kvar innan jag börjar min halv-långa semester – jag har svårt att tro att de kommer bli tunga.

Promenad Genom Hela Stan

Jag var gladare när jag vaknade i morse än när jag vaknade igår.
Inga mardrömmar.
Natten till igår drömde jag att jag skulle lämna mamma, pappa och lilla syrran efter en hel och underbar helg. Jag vill inte åka. Jag vill inte lämna. Så jag grät och jag grät, tills jag vaknade av väckarklockan.
Men i morse. Då banne mig var det annorlunda. Troligen för att det inte var mer än en halv arbetsdag som väntade…

Efter den halva dagen hade jag tänkt att jag och Martin skulle ta oss till Fridhemsplan (första gången vi reste med tunnelbana tillsammans, så redan när vi klev på den var det lite episkt över det hela), jag hade sen tänkt att vi skulle gå till Karlberg, ta pendeltåget därifrån och sen vara hemma, i varsin tokvarm lägenhet.
Little did I know..

Så fort vi var färdiga på Fridhemsplan kom vi tillsammans fram till att vi för dagen inte var färdiga alls.
Vi gick mot St. Eriksplan.
Inte heller efter den promenaden var vi nöjda.
Så vi svängde höger och var därmed på väg mot Odenplan.
Vi gick förbi Systembolaget på Odenplan. Dit ville jag. Men dit fick jag inte gå.
Istället fick jag höra att det skulle dyka upp fler Systembolag innan vi var färdiga för dagen.
Jag var orolig att bli utan men bestämde mig för att lita på Martin.
Det blir alltid bra när han leder.
När vi passerat Odenplan och han hade fått vinkat åt några flak med studenter på, hittade vi kebab någonstans längs Sveavägen. Jag var inte speciellt hungrig, men jag åt ändå, och det var gott ändå.
Vi passerade ännu ett Systembolag och sa till varann ”nä men se där, ännu ett, men inget vi ska besöka”.¨
Vi hamnade sen på Drottninggatan där vi började leta efter hak att svepa en öl på.
Vi var svettiga, trötta, varma. Vid vissa sekunder var jag till och med svimfärdig. Men vi gick Drottninggatan ner, trängdes med turister ända till vi kom till Gamla Stan då vi gav in för ölen (oavsett pris).
En tjurig bartender välkomnade oss (inte) med taskig attityd, så dricks fick hon bli utan.
Efter ölen gick vi tillbaka till Centralen. På vägen besökte vi ett nästan nytt Systembolag, äntligen tänkte jag då, även om jag egentligen aldrig trott att han skulle missunna mig ett besök. En bit senare gick vi förbi Björn Hellberg. Proffset från På Spåret. Vi kunde så klart inte låta bli att hälsa.
När vi gick därifrån var jag starstruck. Jag skuttade, skrattade, gick snett, gick fel men till slut kom vi till tåget.
Jag var svettig och varm och med skavsår på båda mina fötter.
Jag viftade för fullt med ett lock till en av de matlådor jag hade i min väska för att åtminstone få ett uns av vind.
En halvtimme senare klev jag av tåget.
Hemma väntade duschen och kexchoklad. Efter duschen såg jag att sängen såg på mig med suktande kuddar, så jag lade mig, och har varit där sedan dess.
Och trots bränna på vader, skavsår på fötter och ännu mera rödbränd rygg och knallröda axlar – fan vad vi gjorde denna dag bra.
Martin, Martin, världens bästa Martin.
Jag ser hellre att hela världen brinner upp innan jag ser honom lämna Kungsängen.

I Hagaparken

Är Hagaparken det nya ”it”? Är Hagaparken det enda jag kommer att kunna fokusera mig på månaderna framöver?
Älskar jag Hagaparken?
Vill jag viga mig med Hagaparken?
Svar: Ja, ja, ja, och ja – jag vill gifta mig med dig, Hagaparken!

Planeringsgruppen tog med oss på äventyr efter lunch idag.
De tog oss till (tro det eller ej) Hagaparken.
Vi fick mat, vi fick läsk och vi fick spela kubb.
Mitt lag – The Green Team – vann inte, vilket ledde till lite ilska i Hagaparken.
Men vad gör lite ilska på en sådan här vacker sommardag.. Vad rår lite ilska på en sådan här svettig, solig, glädjefylld sommardag.
Svar: mindre än en lus i världen.

Med andra ord har jag än en gång fått uppleva en underbar eftermiddag och kväll med världens bästa vänner.
(Och folk undrar varför jag inte byter jobb… Jag undrar varför jag någonsin skulle byta jobb…).

Nu har jag precis badat i iskallt vatten i mitt badkar, vilket var bland det härligaste min hud nog någonsin upplevt eftersom i alla fall axlarna numer är betydligt rödare än de vanligtvis är..
Näst på tur är att jag ska packa upp min väska, torka mig i solen på balkongen då jag är för lat för att torka mig med handduk, äta lite chips och sen packa tillbaka grejerna i väskan igen, dricka litervis med vatten, och till sist: sängen här kommer jag! Utan pyjamas, utan täcke. Sängen… Ta hand om mig inatt. Sängen… Älska mig som jag älskar mig.
Sängen… Du kan få bo med mig i Hagaparken.

Den Nationella Dagen Är Över

Mamma snarkar på madrass på mitt golv.
Lillasyster snarkar i min säng.Tanken är att även jag ska ligga där, i min säng. Men nej, med alla de ljuden i bakgrunden... Ida kan inte sova då.Nu har jag gömt mig i badrummet, för där kan jag ha lampa tänd.Jag gömmer mig alltså, I MITT EGET BADRUM, med mobil och snusdosa vid min sida.Det är kanske så här det är att vara värdinna, och behöva ta hänsyn till andra framför sig själv...(tänker jag och ler lite ironiskt, mot badrumsdörren).Vi firade nationaldagen på Skansen. Med bland annat kungen och hans familj. Jag tror att även den större delen av alla hans kaffeflickor satt i publiken, men ingen gav sig tillkänna... Jag hade älskat att se en catfight mellan Silvia och kaffeflickor... Men icke.Det blev dock en hel del andra intriger eftersom majoriteten av svenska folket är dumskallar som inte förstår sig på det som vi kloka ser som självklart.Svenska folket trängde sig. De stod där man inte fick stå, blev tillsagda av vakter att "här får ni inte stå, ni måste backa". Det idiotiska folket (läs svenskarna) skulle först diskutera med vakterna om varför dom inte kunde stå där fast en tåg med fanor skulle gå där, dom gav sig sen; backade bakåt, höll sig på plats i ett par minuter, men var lik förbannat tillbaka på samma förbjudna ställe ett kort tag senare. Också spelades proceduren med tillsägning av vakt och skäll av arga andra svenskar som suttit länge och "bokat" plats. Och jag kände - fy faan va trött jag blir. Fan fan fan. Ge mig en flodvåg.Ingen flodvåg kom. En timme senare lämnade vi Skansen, trötta och hungriga.Jag är så klart mätt nu. Men inte trött...typiskt!Åh, just det, mamma syntes i tv, och hon syntes bra! Mig såg man (lyckligtvis) bara skymten av, jag gjorde rätt som behöll solglasögonen på, hela tiden.Jag är ledig från jobbet imorgon, så egentligen måste jag inte sova...Men vad ska jag annars göra... Sitta här på ett stängt toalettlock och twittra hela natten... Nej du Ida, någon måtta får det väl ändå vara. Inte bra att vända på dygnet. För det blev sent i stan i lördags, och morgonen efter somnades det om gång på gång, och igår blev det sent hemma, jag var för mätt efter middagen med Martin, så då kunde jag inte heller sova, trots att ingen annan låg i min säng...Nåja, en twittring till, sen of to never ever land!

Vaken (Det Är Ju Inte Röd Dag Varje Dag)

Vad an denna långa tystnad ifrån mig, one might wonder…?
Jag svarar att det väl hör till sommaren att mindre tid spenderas framför datorn..
Numer går det att göra saker efter jobbet. Även om klockan slår sent.
Idag, exempelvis, åkte jag, Nellie och Lina in till stan efter den halva dagen på jobbet. Vi solade i Kungsträdgården en stund innan Nellie följde med någon annan vän (märkligt för mig att man kan ha sådana… ;P).
Jag och Lina gick Drottninggatan upp och ner innan vi åkte hem till varsitt.

Utöver det vill jag inte minnas att nånting väldigt speciellt hänt sedan sist.. Eller är det mitt minne som börjar tyna bort?
Jag har så klart träffat min syster.
Jag har hälsat på mina vänner. Mina vänner har hälsat på mig.
Jag och Martin har varit på promenad runt Djursholm. Storleken på de omkringliggande villorna förtjusade oss likt ingenting annat.
Och jag har solat och äntligen fått börja visa mina bara ben.
Någon dag har vädret krävt leggings, men annars; oftast – cykelbyxor eller ingenting alls ovanpå trosor är det nya byxor.
Imorse kom det dock en stund när jag önskade jag hade klätt mig i byxor istället för kjol.
Klockan var runt kvart i sju. Jag hade fem minuter tidigare sprungit tillbaka in i lägenheten för att hämta mitt paraply, som att jag kände på mig att någonting var på väg att hända.
När jag, runt kvart i sju var i slutet av Kopparvägen kom det en droppe regn, sedan en till, och en till, och till sist flera liter vatten på bara några minuter.
Regnet bara öste ner.
Nederkanten av min kjol blev blöt, mina fötter i mina öppna skor likaså.
Så jag småsprang resten av vägen till tåget och fumlade med ett blött SL-kort när jag skulle gå igenom spärrarna.
Vore det inte så att SL-korten tålde alla typer av slitage skulle mitt vara mjukt och i bitar sedan månader tillbaka.

I morgon är det röd dag.
Vissa har vi tur som får vara lediga med betalt.
Jag är överlycklig över att vara en av dom.
Jag ska vara vaken länge ikväll. Jag ska stanna uppe ända till spöktimmen.
Jag ska se klart Harry Potter och sen se en skräckfilm, om jag vågar…
Om jag inte vågar ska jag spendera långa timmar in på natten med Morgonpasset.

Ja, vaken ska jag vara.
Med öppen balkongdörr, nyvattnade och pigga blommor på balkong och fönsterbräda, och förmodligen åtminstone ett glas rosévin - det är ju inte röd dag varje dag.