Dödligt Beroende

Jag är beroende av serien Criminal Minds.
Den skrämmer mig och gör mig paranoid.
Jag är rädd när jag duschar.
Vågar inte stänga badrumsdörren, vecklar spegeln så att jag ser allt som eventuellt händer i hallen.
När jag gick ner i källaren i eftermiddag kom jag på mig själv med att hela tiden hålla ett öga över min högra axel.
Ändå kan jag inte sluta.
För närvarande kan jag mer om psykopater än om ordinarie, friska människor.

Från och med nio, varje kväll, precis innan jag ska sova – jag vet att jag inte borde, men kan inte låta bli.
Beroende.

Precis som med mycket annat.

När den manipulativa mannen ringer vet jag att jag inte borde svara.
Ändå kan jag inte låta bli.
Jag vet att jag inte borde yttra ett ord,
inte ens ett andetag i hans närvaro.
Men jag kan inte låta bli.

Psykologen tror att jag vänder mig till honom när jag är svag
och att jag blir svag vid kontakt med honom.

Jag tror att jag kan stå emot bara jag vill.
Han tror att jag snart kommer att komma krypandes tillbaka till honom.
Jag vet att han har fel.

Jag vet egentligen att jag inte ens behöver
honom.
Det finns någon annan där, som alltid finns för mig.
Som alltid finns för henne.

Men det är som en ond cirkel.
Ett skrämmande scenario.

Men det kunde vara värre. . .
Jag kunde ligga blodig i ett dike längs en landsväg.
Som de gör i Criminal Minds.
Men ta i trä, jag sitter i min soffa.


På jobbet är det två dagar kvar
sen är det sovmorgon igen.

Angelica ska ha inflyttningsfest på lördag.
Jag kommer att på den skina med min temperamentsfulla, ivriga, tillfredsställande närvaro.

Back On Track

Är det som vanligt nu?
Precis som det ska vara?

Hon går att hitta bakom det hörnet
och det hörnet
och det hörnet.

Hon är tillbaka som sig själv.

Hon är här
Redo att leva.


Det är som vanligt nu.
Hon är här.

Jag Har Det. . . Bra...

I fredags när jag åkte hade jag gråten i halsen.
Jag visste inte varför
Jag visste inte hur.
Den illasmakande känslan i magen bara fanns där och störde.

Resan jag åkte hem idag har aldrig varit skönare och stillsammare.
Jag lyssnade på Tiesto som konstant gav mig underbara rysningar.
Inte en enda nerv i mig kände stress.
Inte en enda muskel skakade av okänd nervositet.
Jag bara stirrade ut genom fönstret och hade det . . . . . bra.

Den behagliga och trivsamma helgen sprang förbi mig.
Jag har som vanligt inte tillräckligt bra kondition för att orka springa ikapp.
Men vi hann med att krama om mormor, gå på födelsedagsbjudning och hälsa på morfar, som retade oss genom att blåsa ut ljust så fort jag lyckats tända det.
Lilla morfar… Jag kommer för alltid undra varför inte älskade du är här. . .

Min allra käraste vän och jag har i helgen planerat och spekulerat.
Vi har stora grejer på gång.
Nya intressen.
Nya typer av underhållning.
Allt vi gör bli fantastiskt bra så jag tvekar inte att hoppas på att även detta ska lyckas.
Vi ska göra det, och det, och det.
Och allt kommer att finnas i skrift.
Och allt kommer att upplevas.
Vi är ett radarpar.
Vi klår alla andra.


Imorgon är det måndag.
Jag ska stirra ut genom fönstret och ha det . . . bra!

Får Jag Någonsin Vila?

Det är dagen före septembermånads lön.
Jag dricker upp rester av rödvin, ur ett vanligt dricksglas eftersom vinglas känns för sådana som är finare än mig, i alla fall idag.
Jag äter soppa utspädd med matlagningsgrädde för att förvandla det till en hel portion och äter rostade mackor med endast pålägg, inget smör.
Det är dagen före lönen i september. Jag lever på det sista.

Jag vaknade pigg imorse. Frisk som en nötkärna.
Lycklig.
Äntligen är det över. För denna gång.

Jag måste lämna lägenheten om tre månader.
Jag säger inte mer om det.


Emelie frågade mig, får du aldrig vila?

Jag får aldrig vila.
Ingenting får någonsin vara perfekt, ett längre tag.

Självmordsförsök.
Sjukskrivning.
Mediciner hit.
Mediciner dit.
Bruten handled.
Med mera.
Med mera.

Tårar många nog att fylla flera kar.

När får jag vila?
När är det min tur?

Jag ska göra mitt bästa i helgen
För att vila.
Jag reser bort.
För att vila.

Om jag stannar hemma kommer jag att lockas ut.


Ja. . .
Hemma var det ja.
Vad gör jag när det inte finns kvar?
Var vaknar jag varje morgon?
Var somnar jag tryggt varje kväll?


Också han.
Som alltid finns kvar.
Som jag någonstans alltid har älskat.
Han är här och spökar igen.
Inte bara i mina drömmar den här gången.
Jag tycker mycket om hans räddande röst.

Jag tror ibland att han har knutit ett band runt min själ som bara han vet hur att knyta upp.


Men det har varit en vanlig torsdag idag.
Till och med en torsdag med soppa.

Varken färre eller ytterligare bekymmer än vanligt.
Jag är nöjd.

Det var underbart att skratta igen.
Det var underbart att se alla vackra leende ansikten.
Jag älskar tanken på att jag ska möta dom imorgon igen.

Du Kan Få Mig Hur Lätt Som Helst

Du kan få mig hur lätt som helst
i en värld som är så kall och hård som den här
är en blöt mjuk kyss det enda jag begär

Du kan få mig hur lätt som helst
något så simpelt som att du håller mig hårt,
blås på det onda, ta bort allting svårt

Åh kärlek, var inte kärlek
menat som något enkelt att ge
när blev kärlek så svårt att få

Du kan få mig hur lätt som helst
om du ler när det regnar och fångar min blick
i en tid där ingen nånsin ler och fångar min blick

Du kan få mig hur lätt som helst
det räcker med att jag är den förste som du tänker på,
när du vaknar och känner dig ovanligt grå

Du kan få mig hur lätt som helst
dölj världen från mig i dina lockar,
kryp närmre och viska jag älskar dig så.

Äntligen!

Smärtan har äntligen avtagit.

I natt, exakt klockan 03.48 vaknade jag med en smärta i mage, rygg och bröstkorg liknande någon annan.

Ingenting är någonsin vettigt den tiden på dygnet. . .

Jag var en knapptryckning ifrån att ringa larmcentralen men lyckades istället ta mig upp. Jag gick mot balkongen och fick i mig några andetag med kall luft, sen praktiskt taget kravlade jag mig tillbaka till sängen och låg i den stirrandes i taket med händerna runt om mig själv ända fram till runt klockan 6 då jag misstänker att jag somnade, för där tar minnena slut.

Jag vaknade sedan någon gång i förmiddags, utan smärta.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen som hänvisade mig till läkaren på Vårdcentralen som direkt sa att jag skulle avsluta behandlingen med antibiotika som han i måndags gav mig mot halsfluss.
Dom kallar det överkänslighet.

Var det inte tänkt att tabletterna skulle göra mig frisk, tänkte jag då. . .

Jag hade dock såklart redan intagit morgonens ranson av penicillin så krämporna och de tunga andetaget har följt med hela denna dag.

Men nu verkar det vara över, det ber jag för.

Kalla mig dramatisk, men bara jag vet hur ont det gjorde.


Nu har jag lagt fram kläder till imorgon, lagt mig i sängen och slappnar av.
Jag är redo att gå tillbaka till jobbet i morgon, även om jag egentligen inte borde.

Jag håller mina tummar hårt natten igenom och ser till att orka höras och väsnas..
...om bara några timmar.

Crawling (Någon Annan, Någon Annanstans)

Valvakan igår höll mig spänd och vaken.
Flera gånger övervägde jag att stänga av, hoppas på det bästa och falla i sömn.
Spänningen vann, och jag var vaken till och med för att se en del av snacket efteråt, trots min ömma hals.

Ett par timmar senare vaknade jag, med hög feber.
Jag svalde x antal ipren, stoppade en halstablett i min mun och somnade om.
När klockan ringde imorse var kudden blöt av tårar, mitt ansikte likaså.
Mardrömmar hade stört mig.
Snabbt fick jag inse att jag var tvungen att ge in för febern och den onda halsen och inse att jag inte skulle ta mig till jobbet.
Ännu en liten tår föll.

När jag nästa gång vaknade, långt efter att solen stigit upp ringde jag vårdcentral.
En stund senare konstaterade läkaren att jag hade halsfluss.
På väg ut därifrån grät jag lite mer, onödigt jag vet, men jag orkar egentligen inte vara sjuk. Jag önskar verkligen att jag inte behövde.

Det är så tråkigt här hemma.
Det gör så ont i min hals.
Min kropp värker av allt sängliggande och mina ögon svider av feberns värme.

Jag har mitt antibiotika nu, jag äter det i tio dagar, precis som jag fått göra varje höst de senaste åren.
Jag funderar på att föreslå en operation. . .
Jag vill ha bort de fruktansvärda, för närvarande illröda halsmandlarna som ställer till med detta.
Jag vill inte vara med om detta något mer.


In my mind I’m crawling on my floor. . .

I verkligheten önskar jag att jag var någon annan, någon helt annanstans.

Valvaka

Valvaka på tv:n och inuti mig.
Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken tills alla röster är räknade så att jag när jag somnar vet vilket samhälle jag vaknar upp i imorgon.

Mitt hopp, det ligger hos Alliansen.

Min kära lilla mor blev upprörd när jag berättade att jag inte hade röstat rött, och alltså inte ”rätt”.
Hon kommer nog att behöva vara ifrån mig ett tag. . .
Säkerligen tror jag också att många andra kommer att bli besvikna, upprörda, kanske till och med ledsna.
Men jag står för mitt val.
Jag står för min röst.
Jag viker mig inte.

Jag är inte hjärtlös.
Jag är inte ointelligent.

Jag är omtänksam.
Jag är solidarisk och jag är klok.

Jag röstade på Alliansen.

En Fredag På Annexet

Det blev en sen kväll.
Det var en lång natt.

Rejält uppspelta och exalterade klev vi innanför dörrarna på Annexet.
Jag träffade min vän som var där för att dansa till samma musik som mig, vi höll om varandra en stund men såg sen inte till varandra något mer.

Kön till baren var lång.
Jag blev frustrerad och irriterad men glad igen när jag hade ett glas i min hand.

Tiesto spelade bra.
Vi dansade på nästan varenda centimeter av det stora dansgolvet.
Och en vakt hjälpte mig vid ett tillfälle att ta på mig mina skor . . .

På väg till tunnelbanan värkte våra fötter och ben.
Vi mötte en vilsen själ som egentligen hörde hemma i Malmö.
Vi visade honom vägen till tåget, följde honom tills han plötsligt fick för sig att irra hem, ensam.

Ett par timmar senare somnade jag skönt i min säng och vaknade gjorde jag inte förrän vid fyra tiden i eftermiddags.
Inte ens då var jag utvilad . . .
Det tär att leva livet.

Idag har vi en vilodag.
Vi har chips och vi har ätit chokladbollar och sett film om vackraste Marilyn Monroe.


Stunderna igår var precis så underbara som jag hoppats att de skulle vara.
Jag önskar bara att jag hade kunnat få stanna i de lite längre.


Imorgon ska jag lägga min röst i det stora valet.
Helt annorlunda än jag från början hade trott. . .

Varför Gråter Lycklig?

Varför gråter lycklig när lycklig borde vara glad?
Varför hatar lycklig, när lycklig egentligen älskar?

Varför kan man inte få välja själv. . .
Varför kan inte lycklig få vara lycklig?


Varför kan inte lycklig få vara jag?

Släpper Aldrig In Dig

Jag kommer inte att lyssna när du talar.
Jag kommer inte att lyda när du beordrar.
Jag kommer inte att gråta när du sårar.

Jag släpper inte in dig.
Inte en gång till.
Tidigare var jag förälskad, jag lät dig göra vad du ville.
Jag lät dig plocka upp mig, jag lät dig slänga mig hårt i marken.
Du var allt.
Men inte denna gång.
Jag behöver inte dig.
Jag låter dig inte få mig.
Du är ingenting.

Jag minns historien och vägrar att återuppleva den.



Torsdagen var omtumlande.
För en stund fällde jag en del onödiga tårar.
Men ett nyp i armen räckte lyckligtvis och plötsligt var det över.
Jag återfann mig.


Imorgon kommer min syster.
Vi ska gå på stor spelning på Annexet och det kommer att vara underbart och en upplevelse i särklass.
Men först ska ju hela dagen som den sista för veckan på jobbet överlevas
Utan tårar.
Jag donar med mitt hår, mina naglar, min lägenhet ikväll.
Allt för att hålla mig sysselsatt
för att slippa undan funderingarna.


Detta slagsmål kommer jag att vinna.

Trots Att Det Bara Är Onsdag....

Humöret är på topp
Självkänslan och självförtroendet likaså.
Upptäckte alldeles nyss att ännu en nagel gått av
men det gör egentligen ingenting
för inget alls kan nå mig inatt.
Underbara han som är fantastiskt bra på att ta hand om mig, det är vad jag älskar honom för.

Ska strax kliva på tåget som leder mig direkt hem till mig.
På tåget in till stan kändes det som att jag var på väg till vildingarnas land.
Det skreks och det slogs och jag var glad att jag inte var en av dom.
Så klart hörs även jag ibland, men aldrig har jag klättrat i handtaget på tunnelbanan och aldrig har jag skrikit ut genom dörren.

Sammanfattat, en underbar kväll har jag haft, trots att det bara är onsdag.

Inatt sover jag ofattbart gott, det lovar jag!

Blödande Fingrar

Jag skriver och skriver
Men alldeles för utlämnande för att jag ska kunna dela med mig.
Detaljerna skrämmer de oerfarna ögat.
Det svider lite grann...
Men jag vet att jag måste
låta bli.


Allt behöver inte alltid berättas.
Vissa ord bör förbli enbart mina egna.

Den Impulsiva Semesterdagen

Jag började morgonen med kaffe och Nyhetsmorgon på SVT, fortsatte sedan förmiddagen med lyxig brunch lagad på mammas mat och bakade tidigare i eftermiddag muffins tillsammans med syster.

Jag borde unna mig fler impulsiva semesterdagar!

Nu är jag på tåget
på väg hem.

När jag kommer hem ska jag röja undan efter allt mitt stress-stök i fredags, sedan sola i solariumet jag bor granne med och avsluta kvällen med att längta efter tisdag.

En Tid För Allt

Sjukdomen gick till slut över.
Jag överlevde det hela, även fast jag vissa stunder trodde att slutet var nära.
På torsdagen var jag återigen mitt vanliga jag – pigg som en lärka och redo att möta världen.
Så jag klev upp tidigt den morgonen, och mötte min värld, som är den bästa utav av alla världar.

På fredagseftermiddagen hade vi konferens.
Det bjöds på lunch och stora fikabröd och halva tiden skulle det diskuteras.
Misstolka ej, jag älskar dom så, men jag orkar inte med diskussioner när de egentligen aldrig leder någonstans.
Vissa orkar, jag lät dem hålla i ordet.

Efter konferensen tog jag tåget för att överraska mamma.
Men mamma känner mig för väl, hon visste och kände på sig att jag skulle dyka upp, även fast ingen hade nämnt något och jag hela veckan hade sagt att jag denna helg skulle välja en lugn sådan och bara vara hemma.

Ledig är jag imorgon, så jag stannar här en natt till och tar mig till jobbet och en fyra dagars vecka på tisdag.
På fredagen kommer syster till mig.
Vi ska dansa fredagsnatten igenom och sova hela lördagen med onda fötter.


Jag fick ett spännande sms framåt natten igår, precis när jag och syster svalt de sista klunkarna av den lilla mängden vin som vi hade hemma.
Gamla vänner som jag trodde för alltid var förlorade finns uppenbarligen kvar.
Det var stort, just då.
Jag tänkte en del, övervägde att göra något annat än att bara strunta i det.
Det var stort just då men blev mindre efter en stund och jag valde att göra just ingenting med det.
Inte för att det kanske hade sårat.
Inte för att någon kanske hade brytt sig.
Jag gick på min magkänsla som hittills alltid lett mig rätt.
Kanske nästa gång. . .
Det finns ju en tid för allt. . .

A Rush Of Blood To The Head

Jag letar förgäves efter den tröja jag bar i fredags.
Minns att jag såg den på lördagen när jag vaknade.
Eller såg jag den inte. . .
Kanske drömde jag om den i dimma av bakfylla.
Kanske har jag gett bort (sålt?) den i dimman som var innan bakfyllan.
Jag letar förgäves och kommer nog att fortsätta ett tag till, även om jag vet att den tröjan förmodligen inte finns kvar annat än i mina drömmar.

Idag har jag orkat tagit mig ur sängen, och även om jag knappt rört mig längre än till soffan känner jag mig piggare, och starkare.
Imorgon ska jag tillbaka till livet
och tillbaka till omflyttningar i bordsplaceringen.

En av de kära kamraterna messade mig och sa att han från och med nu skulle bli en bordsgranne.
Allt blod flöt direkt upp i mitt huvud och en hjärtattack har nog för mig aldrig varit närmare.
Genast blev jag lite förbannad, fundersam över var de nu valt att placera mig.
All panik i onödan såklart, då jag får sitta kvar med favorit både här och där.
Det kan nog till och med bli bättre än innan.

Jag har även lyckats få tag i en överraskning som jag till en början lovade mig själv att hålla tyst om för tre utav tre personer, två av dom visste efter typ en timme, men den tredje ska förbli ovetandes tills jag plötsligt överraskar.

In Sickness . . . (I Miss The Health)

När jag kom hem från jobbet igår var jag trött, jag var illamående.
Till en början lydde planen att hålla mig vaken, förhoppningen var att illamåendet bara var en inbillning
Men jag fick ge in för det alldeles för fort.
Halv sju somnade jag, med barnprogram på på hög volym.
Några timmar senare vaknade jag, fruktansvärt sjuk.
Resten av natten sov jag varannan timme, var vaken de få timmarna emellan.

Så jag blev hemma från jobbet idag.
Uruselt
och fruktansvärt tråkigt.

Illamåendet har gått över men istället svider mina ögon, lederna värker
och jag mitt huvud är så slut att jag till och med fäller tårar åt Masterchef Australia.

Jag hade stora planer för denna kväll.
Jag längtade så.
Så klart blir det inte som jag vill, så klart får jag börja längta åt en annan gång då jag får hålla den handen.
Ikväll får jag istället hålla mig hemma, fortsätta att ha ont, dricka Coca Cola och ProViva och gråta åt de mest obetydliga tv-programmen.


Jag ber till Gud att detta är över innan jag hinner ta ännu ett andetag.

Världens Bästa Vänner

Fredag – det var älskade vänner överallt i min lilla lägenhet.
Världens bästa vänner och jag hade inte kunnat vara lyckligare!

Lite mycket stök ett tag, lite högljutt och mycket bus.
Jag gav dem en liten utskällning när de vägrade lyssna när jag talade tyst.

Efter skrikandet lämnade vi min lägenhet.
Jag dansade med dom en stund men fick sen för mig att gå hem.

Stökiga jag vinglade Sundbybergs gator fram i fredagsnatten.

Igår morse vaknade jag trött.
Jag städade upp bland burkar och flaskor och tog en varm lång dusch.

Några timmar senare, efter massor av vilande mötte jag Lotta, älskade och jag var tillsammans igen och återigen var jag lyckligast i världen.

Hannas födelsedagsfest igår var underbar; fantastisk och vacker.

Efter festen tog jag en färd med taxi genom stan.
Chauffören var trevlig och fick mig på bra humör.
När jag kom fram var jag halvsovande, men jag höll mig vaken och somnade skönt i en stor säng sent, sent på natten.

Ikväll blir jag inte långvarig i vaket tillstånd.
Mina ögon svider och min kropp fryser.


Jag kommer att leva på denna helg i evigheter.

Tänka sig, jag har världens bästa vänner!

Jag Är Aldrig Rädd

I natt planerar jag att sova länge.
Sömntabletten är redan svald.
Extrem trötthet kommer att slå över mig om ungefär femtio minuter.

Imorgon kommer att jag vakna utvilad.
Redo att möta världen
oavsett hur den väljer att visa sig.

Det kommer att vara fredag och jag kommer att vara lycklig.

Jag kommer att gå nöjd till mitt jobb,
jag kommer att gå ännu nöjdare därifrån bara några timmar senare eftersom jag gör imorgon till en kort arbetsdag.

Jag kommer sen att ta en dusch och sedan njuta av lugnet innan stormen och vattnet innan vinet.

Förhoppningar?
Åh nej. . . Sådana har aldrig jag.
Förväntningar?
Jag har aldrig fått lära mig vad det innebär.



Jag var hos min gode vän på ett fyrtio minuter långt besök idag efter jobbet.
Han frågade vad som var nytt.
Jag svarade som jag alltid gör; att ingenting har hänt.
Efter mitt svar håller vi andan i cirka en minut.
Efter den tysta minuten minns jag plötsligt allt
Allt som egentligen har hänt sedan sist.
Det som stört mig
och det som berört mig.
Så han låter mig prata.
Han lyssnar lättsamt och skriver ibland något i sitt block.

Jag funderar aldrig över vad han skriver.
Jag vet att det handlar om mig.
Den vetskapen räcker.

Jag berättar om vem som kramat mig
Jag berättade om att någon slog mig.
Han vet att jag aldrig är rädd.

Jag vet att jag aldrig är rädd.

Vi vet båda att jag är orädd när jag är lycklig.




En natt kvar.
Åh fredag – jag älskar dig redan!

Åh Onsdag, Du Produktiva Dag!

Måhända årets mest produktiva dag för lilla fröken Ida.
Hon har tvättat
tränat
handlat
och städat
lagom tills de underbara vännerna kommer hem till henne på fredag och rör till överallt.
Men det gör inget
- i kärlek är allt tillåtet!

Vi hade chef-fritt på jobbet, samma sak är det imorgon.
Lekstugan var idag värre än vanligt
Nivån var lägre än någonsin.
Och ja, jag fick höra ”Fy Ida, nej, gör inte så” fler gånger än någonsin tidigare.
Vad skulle jag göra utan mina mammor…
Jag står dock fortfarande fast vid att det absolut borde vara tillåtet att kasta apelsiner så högt upp i taket att frigolitplattorna faller ner.