Alltid Bättre Här

Ja, det är bättre när jag är på jobbet.
Allt är alltid bättre när jag är på jobbet.
Även om det hugger till i magen varje gång jag ser bild på jäveln och varje gång jag läser hans namn.
Ser jag bilder på saknade så tränger sig tårarna fram ur ögonvrån.
Samma sak sker när jag läser om en person, en person där, som uttalar sig och hyllar jäveln. Fast då är det tårar av ilska, mer än av sorg.
Dom förtjänar inte. . . lycka.


Nu när Lina och Nellie har semester är det jag och grabbarna.
De har lovat Lina att ta hand om mig under deras frånvaro. De håller sitt löfte. Jag skrattar fortfarande så magen värker.
De berättar usla skämt, som får mig att skratta högt. Jag berättar skämt som är ännu sämre. De skrattar inte utan säger istället att jag bör vara tyst, hellre än dela med mig av sådant sååå dååligt. Det får mig att skratta ännu mer.
Och så fortgår det…

Men alldeles strax lämnar jag dem till de övriga flickorna.
Mamma och syrran är på Centralen om cirka timmen.
Vi skojade om att jag skulle välkomna med kommitté och musikkår, men den tanken fick jag släppa då jag inte känner någon som spelar annat instrument än gitarr…


20 minuter till.
Sen går jag.
Semester två av tre.
Bye bye.

Fruktansvärda Stunder, Lyckliga Stunder

Jag måste ha någonstans att göra av alla dessa tårar.
Det känns som att de faller i onödan, som att jag är ensam i min närhet att fälla dem.
Som att jag är den enda i min närhet som tar mig tid för omtanke.

Jag lider med Norge.
Det svider i mitt hjärta och min själ.
När jag ser bild på jäveln, som en överlevande kallar honom i den text hon skrivit om den fruktansvärda kvällen på Utöya den 22 juli 2011; när jag ser bild på jäveln vill jag bara kräkas.
Över hela honom. Runt hela honom.
Jag vill slå med piska, knytnävar. Jag vill att han ska lida.
Jag vill att han ska vara skrämd. Jag vill att han ska frukta sitt liv.
Jag vill att han ska få känna det lidande han orsakat så många.

Gång på gång dyker det upp bilder i mitt huvud där jag ser honom stående över människor, människor som var vid liv innan han kom.
I mina bilder ser han in i deras ögon, tar sitt vapen, skjuter, och tar därmed deras liv ifrån dem.

Fruktansvärda stunder när dom är som värst.

Jag önskar jag fick chansen att hålla om alla de som på något sätt drabbats av denna attack.
Jag önskar jag fick älska dem livet ut.

Mer än att sända alla de drabbade mina vackraste av tankar kan jag tyvärr inte göra.
Jag försöker att låta bli att läsa. Jag är trött på att gråta. Men det går inte att sluta.
Jag vill veta allt.
Inte för att försöka förstå, för i den stunden vi förstår – i den stunden har han vunnit, utan mer för att bara kunna inse; inse vad som egentligen hänt, och försöka komma på hur istället v i ska vinna, varenda gång framöver.

Världen är kall.
Världen behöver mer kärlek.
Jag börjar med att ge med mig av allt mitt.
För många bäckar små . . .


Jämfört med ovanstående spelar ingenting annat egentligen någon roll.
Men livet måste fortsätta.

Jag var på jobbet i tolv timmar idag. Men det var självvalt och jag kan för det inte beskylla någon annan än mig själv.
Men vad gör man inte för några extra hundralappar. . .

Mamma och syster kommer hit imorgon.
Och de stannar ända till söndag.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar, och hur glad jag är att det bara är en tidig morgon kvar, innan de kommer, och innan jag har semester i två dagar, för att på den tredje dagen, som är lördag, gå tillbaka till jobbet och skramla ihop ytterligare några hundralappar… Hundralappar som jag förhoppningsvis slänger bort på kvällar tillsammans med Lotta och vin.
Som i lördags då vi först myste på min balkong och sedan for till Sundbyberg för att där spilla vin, tappa mobiltelefoner i golvet, flörta med alla möjliga typer av personer och till sist sätta oss i en taxi hem.
Lotta i framsätet, vägledande. Jag i baksätet, med huvudet tungt vilande mot fönsterrutan.

Stunder som den är lyckliga stunder när dom är som allra lyckligast.

Singing From The Grave

Att vara vaken i tjugotvå timmar, efter en arbetsvecka. . . . . .nej, det är ingenting jag rekommenderar.
Men…jag kunde inte låta bli.
Idag var en sådan dag. Ikväll var en sådan kväll.
Serien jag laddat hem var alldeles för bra för att jag skulle kunna stänga av. Så tio avsnitt av den, i sträck – det blev min fredag.
Till sista avsnittet grät jag, inga floder men det fanns att torka när eftertexterna visades.
Så ja, jag är oerhört trött nu. Men vem har sagt att jag kan sova enbart för att jag är trött!?!

Jag har en ny vitklädd vän som står fastlåst och inlåst i vårt cykelrum.
Hon (eller är det en han? Har cyklar ens kön?) invigdes direkt utanför affären. Från Bromma till Sundbyberg. Hon (han? Återigen…) fick till och med åka pendeltåg, under sin första dag i livet. Och det är en fin cykel. Det är en cykel jag garanterar jag kommer att trivas med.
Jag vill ta med henne/honom ut imorgon igen, men jag vet inte var jag ska ta henne/honom, eller var jag ska låta henne/honom ta mig…
Ingen plats känns intressant nog för mig att delge och offra min lördag för, fast…det är antingen cykla eller tvätta och städa.. Jag lutar åt alternativet med cykeln så som cykeln lutar mot väggen i cykelrummet – stadigt.

Nu kommer solen snart.
Och jag har inte ens somnat.
Det är nästan som om jag har semester.
Men det har jag inte, än.. Jag kör på en och en halv vecka till innan jag får min nästa långa helg.


Singing from the grave…
Det är exakt vad jag gör när jag är så här trött men ändå inte kan låta bli att läsa nyheter på nätet, lyssna till min musik och nynna till.

Men ingen har väl sagt att man inte kan le bara för att man inombords sover...

Ack Tisdag, Du Vanliga Tisdag

Det känns precis som vanligt att vara tillbaka på jobbet.
Utöver det faktum att jag varit bortavarande ett par veckor..

Allt är sig likt.
Alla ser ut precis som innan.
Utöver det faktum att jag inte längre är mörk i mitt hår.
Alla utom en kände igen mig. Alla utom en borde ta lång, lång, väldigt lång semester.

En del av mig vill åka hem och hoppa i sjön.
En del av mig funderar på att låta bli och istället sitta kvar här och samla in timmar så att jag en annan dag i veckan kan gå hem hur tidigt som helst och istället då bada.
En varmare dag…

Men det är klart.
Det vore skönt att komma hem. För trött är jag, det ska jag icke förneka.
Trött i mina fötter efter min och Linas flera mil långa promenad runt Djurgården, trött i mina ögon efter en natt hos Jesper.
Jag var många gånger orolig att försova mig, eftersom det var vad som hände senast, förra året när jag första dagen efter semestern skulle till jobbet, då försov jag mig, precis där… Just därför sov jag bara till hälften natten igenom, rädd för att slappna av; rädd för att inte vakna.

Snart så.
Jag tar på mig solglasögonen.
Första arbetsdagen efter semestern är till ända.
Det är elva arbetsdagar kvar till min nästa lång helg på fyra dagar.
Sjutton arbetsdagar kvar till en veckas lång semester.
Kanske är det därför det inte går nån extrem nöd på mig – jag har ju nedräkningar kvar.

Jag Skriver Inte. . .

. . . för att jag inte längre kan.
Jag skriver heller inte för att jag inte längre vill.
Men ibland är det bara så; att badande och solande tar över handen och ingenting annat; knappt någon annan sysselsättning är ens värd sin existens.

Jag har två dagar kvar av semester.

Jag kommer att bada och sola in i det sista.
Och vara brun och blond när jag på tisdag går till jobbet igen.

Jag förväntar mig att allt på en gång då blir som vanligt.
Utöver mina tankar om att världen under min bortavaro fullständigt förändrats och att jag under samma tid omvandlats från en till en annan; en helt annan.