En Helt Vanlig (Jävla) Torsdag

Världens längsta torsdag.
Och dumma, dumma han som ringde till mig på förmiddagen och skrek och sa att handläggare på Försäkringskassan och handledare på Arbetsförmedlingen skulle dö.
Varför undrade jag...

Jag blev skrämd.
Jag höll mig på en trevlig och glad nivå
pratade till honom precis som om han var värd min tid.
Först efter samtalet insåg jag att jag blivit extremt rädd.
Tårarna föll.
Fantastisk chef kom fram.
Tårarna dog ut väldigt kort därefter men chocken låg kvar fram till jag tog till ipren framemot eftermiddagen.
Det behövdes
Dumma, dumma han.
Jag börjar ledsna på att jag aldrig vänjer mig vid de fula orden.

Efter jobbet sprang jag till den lilla tobaksbutiken längst ner på Sturegatan för att hämta ut mina klänningar från H&M.
Efter tobaksbutiken sprang jag till stället som har lilla och blåa påsar.
Jag gick inte hem tomhänt.

Enbart den halv fredag kvar.
Sen möts vi upp på restaurang, äter god mat, dricker gott
ler.
På lördag kommer jag att vara trött
men väl medveten om hur stor lyckan i mig egentligen är.
Jag är trött
men egentligen är allt toppen.

Trivs Bra I Sängen

Efter jobbet idag sprang jag hem för att efter bara en liten stund springa vidare till tåget.
Ville inte vara hemma
ikväll också.
Trött på lägenheten
trött på sängen.

Det fick dock bli en tidig kväll
jag behöver min åtta timmars sömn för att orka.
Speciellt sedan vi jobbar elva timmars dag imorgon.
Så nu är jag hemma.
Lite har jag längtat till lägenheten
ännu mer längtar jag nu till sängen.
Lite till får den bestämt vänta på mig.
Det ska röjas bland kläder ikväll, det ska donas med matlådor.
Och imorgon är det torsdag.
Redan tänker jag.
Imorgon kommer ingen att kunna smita hem tidigt
imorgon ska vi alla orka ända fram till sju.
Inte som idag då alla smet på friskvårdstimme så fort chefen lämnade byggnaden.
Nyfiken är jag på hur många som verkligen friskvårdade den extra men ack så dyrbara timmen...
Hur jag valde att spendera min är upp till bara mig att ha vetskap om.

Elva timmars dag.
Det blir bra.
Idag, återigen, skrattade jag så att magen värkte.
Igår skrattade jag så jag nästan föll ihop.
Jag har det himla bra
och på fredag ska vi skratta kvällen igenom.

Dancing Queens (Ingenting Är För Evigt)

Jag älskar när hon kommer men fullständigt avskyr när hon åker.

Det är tyst igen.
Det enda jag har är Markus som sjunger om att han är en vampyr.

Jag vill tillbaka till den stunden då han sjöng på riktigt.
Jag vill tillbaka till danserna, till kramarna
till lyckan.

"Andra behöver sova en natt
för oss räcker det lätt med en kvart.
Andra behöver fylla på jämnt
vi kör på som om inget har hänt.
Det är ett handikapp att livet
hoppet ivern brinner för starkt".


Måndagen var obehagligt tung.
Jag vaknade för sent
gick till jobbet för tidigt.
Var där men vaknade inte förrän vid tio.
Jag sluddrade i telefonen
sade fel
nästan skrek.

Nu är den över.

Nu är helgen över.
Vad blir nästa steg?
Tisdag? Va?
Tisdagar är den värsta dagen
den längsta och äckligaste.

På fredag ska det bli nitton grader varmt spår TV4.
Det gör mig glad igen.
Det kommer att vara varmt på våran kväll.
Våran fredag.

Jag kommer att vilja stanna i den stunden på samma sätt som jag vill tillbaka till alla andra.
Men ingenting är för evigt.
Jag önskar åtminstone allt kunde vara lite längre..
Jag hinner aldrig med.

Ge Mig Ingen Skit, Ge Mig Afrobeat

Djurgården förlorade.
HV 71 vann sm-guld.
Tråkigt
men egentligen rätt obetydligt
för Krunegård fick oss att dansa som aldrig förr igår.
Han gav oss ingen skit
han var helt magnifik.

Vi började gårdagen med en tur inne i stan.
Mina fötter värkte men skorna var snygga.
Efter någon drink och en middag med tacos åkte vi till Markus.
Vi drack rom och cola
som smakade riktigt bra.
Markus sjöng fantastiskt.
Lyckan var total.

Vi fortsatte att dansa i flera timmar efter hans spelande
klockan blev sen på natten innan vi upptäckte att det kanske var dags att åka hem.
Jag var hungrig
min syster var trött.
Jag försökte leta på något att äta men gav upp
kylen var tom.
Så vi somnade skönt.
Vaknade mindre pigga, mindre välmående, men natten hade överlevts.

Efter om och men och ytterligare vila tog vi oss sen ut.
Vi promenerade i solen med blommor i vårat hår
vackra som få.

Nu ska vi sova
snart ska det snarkas.
Vi är trötta som färre.
Förhoppningsvis gör det mindre ont imorgon.

Jag Vill ... (Start The Commotion)

Tåget var försenat.
Ingen snö syntes så långt ögat nådde, men SJ lyckades ändå.

Under tiden jag väntade gick jag in på Press Stop.
Vanligtvis när jag vandrar in där går jag in, ställer mig i kö, väntar förbannat en stund, betalar och går sedan därifrån.
Ikväll tittade jag runt
valde och vrakade bland tidningar.
Fastnade för månadens Cosmo
UK edition.

Jag satte mig på en bänk.
Mitt bland alla andra
både sittande och springande.
Jag bläddrade i min tidning
läste fascinerat.

Plötsligt kände jag mig vilse.
Plötsligt var jag turist
ensam på en station jag aldrig varit förut
där människor jag aldrig tidigare sett, knappt förstod, gick omkring mig.
Känslan gav mig spänning.

Jag satt med en tidning på engelska uppslagen i mitt knä.
Royksopp i mina lurar.
För en stund var jag i London.
En annan stund i Paris
och en tredje i New York.

Jag fastnade i London
Jag fastnade i Paris
och i New York
för en stund.

Jag pratade engelska i mitt huvud, med min NY-dialekt.

(I have dreams)

Sen hamnade jag på Centralstationen i Stockholm igen.
Fortfarande var människorna runtomkring mig okända.
Fortfarande låg Cosmo i mina händer.
Verkligare blir knappast en ouppnåelig fantasi.

Sen kom tåget.
Syster är här.
Nu är det dags att sussa.

Imorgon väntar världen på oss.
Let´s start the commotion!

It´s Amazing!

Få dagar är så sagolika som denna.
Det bara måste upprepas.

Av alla sätt att känna sån otrolig glädje att explosionen är nära.
Av alla sätt att vara lycklig.

Solen skiner fortfarande
vi bolmade nyss
det blåser hårt
men det gör inget
det stör ingen.

Vi får glass och chokladkaka.
Jag har blivit vald till att ha hand om ännu en adminstrativ uppgift,
antar att mitt arbete uppskattas
och att jag gör det bra
när solen skiner.

Jag är förälskad i alla.

Fortsätter det så här gråter jag snart av lycka.

Fredagsmys

Jag tråkar i växeln
samtidigt som jag dricker Berocca
och busringer Therese.
Jag gör allt jag kan för att denna fredag ska uppehålla denna fantastiska känsla.

Allt är så jävla bra.
Jag mår otroligt bra.

Solen skiner utanför fönstren.
Snart är det lunch, då får vi äntligen gå ut och skratta under moln av rök.
Fredagsciggarett och fredagsskratt är de allra bästa.

Jag Är Dålig På Vardag (Vidriga Längtan)

Varje eftermiddag i snart en månad har jag öppnat balkongdörren när jag kommit hem,
välkomnat våren.
Idag var det inte läge för det.

Fruktansvärda regn och kyla.
Det ger mig obehag och kusliga rysningar.
Ge mig solen tillbaka.
Jag orkar inte frysa mer.

Jag skulle vilja se en film.
Jag skulle vilja lägga mig i sängen med en tung bok i händerna
men har inte ro.
Istället är jag ett rastlöst energiknippe
med inget att slösa på.

Så har det också varit senaste månaden.
Jag orkar
fast jag orkar inte.
Jag vill
men jag vill inte.

Jag vill hålla mig vaken hela nätterna, som jag alltid gjorde förut.
Men vid åtta är jag trött
vid nio säger kroppen stopp.
Vid tio sover jag.
Det är skönt och jag tar mig till jobbet långt innan jag egentligen ska vara där.
Men...


En tidig morgon kvar
sen får vi sova länge igen
och vara vaken hela den natt som kommer sen.
Och hela tiden längta till det som kommer sen.

Längtan är vacker fick jag höra.
Att sukta efter något är nyttigt.
Jag höll inte med.
Längtan är skadlig
och jag är alltid så otålig.
Jag vill att sen ska komma nu.
Jag vill ha allt det roliga runt hörnet
vill kunna plocka fram en ask med underhållning vid behov, när som helst, var som helst.

Jag är en åttiotalist.
Jag är skadad av konstant underhållning.
Varför vänta...
Man väntar ju alltid för länge.

Längtan är inte vacker.
De stunder man längtar till är vackra.
De vackra stunderna vill jag ska komma genast.

Men vi betar av en dag i taget.
Vi längtar till imorgon när syster kommer.
Vi längtar till efter helgen när en vän som är en stor favorit hälsar på.
Till sist längtar vi till sista dagen i nästa vecka då alla vi bästa samlas hos mig igen.
Om vi längtar tillräckligt hårt är solen här den stunden, då kan vi grilla.

Längtan är aldrig vacker.
Det stunder som ovannämnda som är de finaste och gladaste i världen
och som får mig att inte gråta om nätterna.

Watching Clouds Relax

När det planerade besöket blev sjuk och tvungen att ställa in fick lilla jag vända mig till en räddare i nöden som gav mig en kort men innehållsrik onsdagkväll.
Jag orkade inte länge
jag orkade inte mycket
men vi hade trevligt.
Idag är jag lite för trött
dricker massa varm choklad, njuter av spotify och släpper arbetet så fort chefen lämnar sin plats.
Det är en riktig torsdag.

Det regnar
det ruskar.
Det är vinter.
Molnen ser inte lyckliga ut
bara trygga.

Jag vill äta godis när jag kommer hem
men jag ska hålla mig.

Imorgon är det fredag.

Imorgon kommer lilla syster.
I helgen ska hon glo på molnen tillsammans med mig
i kylan på min balkong.

It´s All Coming Back To Me Now

Ensam i lägenheten
det var liksom inte meant to be denna gången heller.

Jag borde städa, jag vill inte städa.
Jag avlägger istället det till morgondagen och tillägnar kvällen till att tvätta.
Det behövs också.

Dagen på jobbet flöt förbi otroligt snabbt.
Vi skrattade en del åt äventyren under helgen, vi bad en del om ursäkt för vad vi hade sagt.
Från och med nu laddar vi inför Alfa-mässoafton på sista april.
Vi ska röja då
fast inte lika hårt.

Jag minns mer av kvällen nu
med ett otroligt välbehag.
Fantastiskt.
Jag älskar, älskar, älskar.

Vi sprang runt på Söder.
Vi dansade på ett ställe där bara tjejer dansade.
Vi sprang på tunnelbanan, vi sjöng högt.
Vi dansade med stekare på Sturepland.
It´s all coming back to me.
Vi hjälptes åt att leta efter varandras grejer.

Bättre än så blir det knappast
och ingen sjunger powerballader bättre än oss.
Celine Dion, Mariah Carey och resterande
släng er i väggen.
Jag och mina älskade klår er i alla lägen.


I helgen kommer syster.
Vi ska se Markus Krunegård.
Vi ska dansa och vi ska sjunga
och ingen kommer att vara dyster.

På onsdag kväll får jag besök av den räddande ängeln som tog hand om mig i helgen.
Jag ska visa honom var jag är när jag inte är där.


Men vad gör jag nu?
I en tom lägenhet.
Det finns rom och cola kvar
men jag tror jag avstår.

Spotify-listan från i lördags ger mig rysningar, jag nöjer mig med den.

What A Night

Jädrans vilken nästintill kaotisk kväll vi fick till.
Granne plingade på min dörr, okända människor blev uppbjudna till festen, pussar slängdes runt åt alla håll.
Ett himla kalas.
Lite stök.
Men ångest är onödigt.

Självklart föll även en liten tår och en del hårda ord kastades ur våra munnar.
Men jag blev väl omhändertagen och vaknade upp i ett soligt rum i går morse.

Ett himla, fantastiskt, underbart kalas.
Forfarande är vi inte vakna heller, de flesta av oss skulle hellre ligga i sängen, sovandes idag.
Men vi är på jobbet, vi kämpar på.
Och minns kvällen med leende läppar.

Magi Mellan Mardrömmar

Också var det växeln idag igen.
Det rullar på.
Det händer ingenting.

Och ute är det kallt, höst igen. Och i helgen kommer det snö.

Jag drömde mardröm om vulkanen inatt.
Askan den spred gjorde luften livsfarlig att andas in så alla fick hålla sig inomhus.
Det var tråkigt och utanför dörren gjorde människor revolt; rånade, mördade, slogs.
Det var en obehaglig dröm.

Rumskompisen och jag har trevligt. Vi åt glass på stan igår, imorse slogs vi om badrummet.
Jag vann.

Jag ska städa lite när jag kommer hem idag; röja inför morgondagen, vika ihop alla hans kläder och flytta undan väskan från platsen på golvet den står på nu. Den ska inte få vara i vägen för allt underbart sällskap som kommer och myser med mig imorgon kväll.
Det kommer bli magiskt.

Dessutom är det Karlvagnen med min Birro ikväll.

Var Är Koncentrationen?

Nu bloggar jag på arbetstid igen.
Jag har helt och hållet tappat fokus och har gett upp för dagen, men det är typ minst femton minuter kvar tills jag får gå hem.
Jag kämpar för att hålla ögonen öppna och önskar att det vore fredag.
Jag vill ha helg.

På lördag ska vi samlas i mitt rum.
Vi ska inte riva ner takkronan och heller inte gardinerna.
Men röja ska vi.
Jag kan nog lova att vi röjer sönder hela världen så roligt som vi kommer att ha!


Jag längtar hem...

En Vårvind (Förändring)

Plötsligt är alla utomhus.
Plötsligt fryser ingen i väntan på tåget.

Solen skiner på morgonen när jag går till jobbet.
Den skiner när vi smyger ut på lunchrasten och på fikarasten som alltid rutinmässigt placeras prick fjorton och trettio.

Jag tog en lång promenad efter jobbet idag, jag trodde aldrig att jag skulle orka, så trött som jag var.
När jag klev innanför dörren igen var jag nöjd.
När jag klev innanför dörren kände jag mig frisk; pigg.


Torsdagen väntar tålmodigt på mig.
På eftermiddagen idag skrattade jag så jag fick magvärk.
Då har man roligt.
Jag vill aldrig släppa det.
Det är slöseri med privelegier att släppa något som är så bra.

Instängt

Växeln idag igen.
Vi är inte alls lika goda vänner som vi var i fredags.
Och chefen stirrar precis bakom min rygg.
Jag känner det i varenda nerv.

Men snart är det över.
Snart får vi lunch. Jag har god matlåda.
Efter jobbet ska jag städa, sambon kommer imorgon, då ska det vara kliniskt rent, för min skull.

Solen lyser utanför fönstren, jag längtar ofantligt mycket till utanför huset.
Jag vill också inandas frisk luft...

I Live Between Concret Walls

Första tussilagon står ståtligt kvar längs stängslet på sidan av tågrälsen.

Jag hade en middagsgäst på besök.
På vägen till ICA visade jag ivrigt mina nyfunna bekantskaper.
Gästen var inte lika facinerad som jag, det störde mig lite, men jag lät det vara. Det går åt mer energi att vara irriterad än att vara glad.

Det visade sig nu när jag tittade på klockan att även söndagen och denna helgen har passerat.
Folk vill inte lyssna till mig på fredagarna när jag konstaterar att visst, det är helg och ledigt ett par dagar, men innan man hinner förstå det fantastiskt bekväma är måndagen där.
De vill inte höra mina sanningens ord.
Nu är vi där igen, jag ska slänga det i deras ansikten imorgon bitti i hissen upp till planet som nästan är i ovan.

Ny vecka, nya tag.
Imorgon ska det bli 10 grader.
Jag räknar med att det blir lite varmare än så eftersom meterologer oftast är pessimistiska och underdriver med rädsla för att göra människor besvikna.

Första Tussilagon (I Sundbyberg Pratar Okända Med Varandra)

Efter fjorton timmars sömn vaknade jag otroligt utvilad tio i ett i förmiddags.
De nya lakanen hade tagit hand om mig väl under natten.

Efter frukosten tog jag en lång promenad.
På vägen hem syntes den första tussilagon.
Längs tågspåren syntes sedan en hel skolklass av tussilagos.
Små men vackra och gula, förmodligen väldigt exalterade över att äntligen få visa sig.
Ett äldre par stod nedböjda över de knappa växterna och tittade nära och noggrant.
"Första tussilagon" sa tanten till mig. "Första tussilagon", sa jag.
Vi log stort mot varandra och konstaterade samtidigt att det var underbart.


Det är vår nu.
Det är underbart.
Jag minns vintern med avsky.


På balkongen lyser solen.
Tittar jag ut springer människorna överallt, de lever.
Och nu när de inte längre kan gömma sig bakom mössor och halsdukar gömmer de sig bakom solglasögon, jag likaså.


Livet talar nu med ett annorlunda språk.
Jag känner igen det sedan tidigare, jag förstår.
Jag vet
det är lyckligt.

Dirty Dancing

Underbara fredag.
Nu älskar jag dig ännu mer.

På Centralen hälsade jag lite på mina små kusiner som skrattade och hade onda fötter.
Sötnosar.
Jag vill ha dom närmare mig.

Efteråt tog tunnelbanan mig över en bro, sedan fick jag gå själv ner mot vattnet.
I lägenheten väntades det otåligt på mig.
Vi såg på tv. Diskuterade allt strunt som visades.
Efter en stund fick vi lite sällskap.
Vi skrattade. Vi pratade. Det röktes ut genom fönstret.
Det var dirty dancing.

Det finns vackra tavlor på väggarna i den lägenheten, min blick fastnar ofta där.

När sällskapet lämnat oss somnade jag, fast bara vagt.
TV:n stod på, ingen orkade stänga av.
Det var sent på natten men samtidigt tidigt, tidigt på morgonen.

Vid tio imorse vaknade jag på riktigt, otålig, ville leva igen, ville ut till solen som jag hoppades skulle vara där.
Mörkret och rusket gjorde mig besviken.
Tankar om fredagen gjorde mig dock återigen smilande.
Tankarna om fredagen gör mig fortfarande glad, jag lever på den kvällen och natten hela denna vecka då jobbet är allt som är.

Ikväll har jag vin och chips.
Ikväll väljer jag att stanna hemma i min egen lägenhet.
Jag har bytt gardiner i fönstret som går att smyga bakom. Jag har Frida Hyvönen som sjunger för mig bara jag säger till.
Hon har lovat.

Älskade Fredag (Ett Liv Bland Mögel)

Denna förmiddag är jag och växeln det oslagbara paret.
Ingen ringer hit så jag har all tid i världen att inte göra någonting på. Egentligen finns det saker att fördriva tiden med, det finns e-post att besvara, det finns kassakort att beställa, men just nu har jag lite paus. Just nu sitter jag tillbakalutad i stolen och enbart njuter av att det är fredag och att jag älskar denna dag.

Alldeles nyss rensade jag och Therese kylskåpen som det luktat fruktansvärt ur de senaste veckorna.
Jag kunde inte låta bli att dra in luft, lyfta på locken och titta på allt det snuskiga. Jag söker konstant mer spänning i livet...
I två av matlådorna var det nästan något som levde. Maten hade färgats i blått, grönt och en massa grått och det som tidigare var ätbart var nu en enda stor klump.
Jag tittade noga, skrek "usch" väldigt, väldigt högt och kastade sedan lådorna åt ett annat håll.
I mjölförpackningarna var det svarta klumpar, en gammal ostmacka liknade en leopard; orange-gul med svarta prickar och peston som låg i en glasburk hade precis som en kameleont förvandlat sig från grön till grå för att inte utmärka sig i kylen.
Usch usch usch. Vi är oansvariga barnungar som inte vet hur att hålla ordning och reda.

Men vad gör egentligen mögel när det är fredag.
Fredag fredag fredag.
Jag älskar dig.

Lite Frihet Kan Göra Mycket

På eftermiddagen idag, när chefen gått på ledighet för ett par dagar förändrades allt. Från att ha varit miserabla och otroligt trötta blev vi upplyfta och fnittriga. Jag var vid en stund så hög på lycka att jag nästan föll över mitt skrivbord. Tänk vad lite frihet kan göra skillnad... Så dagen började sämre, med ångestfyllt kontor men slutade med stora leenden på allas ansikten.
Och till festen nästa helg är de nu inbjudna. Vi ska återigen ha roligt i min lilla lägenhet. Denna gång hoppas jag dock inte att någon lampa eller några gardiner rivs ner och jag hoppas inte det stinker grädde när jag vaknar upp morgonen efter, inte för att det inte var roligt, mer för att det var en himla, himla massa att städa upp efter att den lilla livliga skolklassen varit på besök sist.

Efter jobbet tog jag hissen några våningar ner i det stora huset och pratade av mig. Det behövdes.
Inget nytt konstaterades dock, jag har fortfarande samma problem, just nu gör jag heller inte mycket för att råda bot på dom. Jag är nöjd nu, orkar inte ta förändringar, och visst är jag väl okej så länge jag inte gråter...?
Sedan jag kom hem har jag suttit i tystnad och njutit av avsnitt efter avsnitt av Vänner. Snart börjar Babel och sen ska jag sova igen så att jag är extremt utvilad imorgon, då det är fredag.
Dagen på jobbet blir lite kortare än vanligt, sen beger jag mig bort till en annan lägenhet i en annan del av staden. Jag ska leva upp till klichén "fredagsmys", fast på vårat egna lilla vis.
Lördagen planerar jag att spendera hemma med chips och film och förhoppningsvis sol på en balkong.

Jag Reser Mig Lika Lätt Som Jag Faller

Idag återinvigde jag vårjackan igen efter gårdagens iskalla vindar, också hade vi ett möte på jobbet.
Vårjackan trivdes jag i på alla korta raster utomhus. På mötet trivdes jag mindre.
Alla klagar, alla är arga och lite ledsna, men alla gör vad dom kan. Vi står ut och tar oss över alla hinder. Men så får vi ändå höra hur otillräckliga vi hela tiden är. Jag orkar inte höra men kan tyvärr inte välja att inte lyssna, istället grät jag.
Under mötet kom tårarna, mina värsta ovänner som jag lyckligtvis inte sett till på flera veckor, fram till idag. Jag orkade inte mer. Luften blev tung, jag ville därifrån men kunde inte gå.
Så efter mötet sprang jag in på toaletten, satte mig ner och grät ut. Mina ögon var varma och svidande röda, men det var skönt. Jag kände mig fri och satt kvar där med enbart ljudet av rinnande vatten ur kranen omkring mig.
Jag blev starkare och visade sen mina röda ögon.
Oroliga blev mina älskade vänner, jobbigt blev det för mig när jag inte kunde förklara varför.
Nu vet jag att jag vet att jag fortfarande kan. Trycker någon på mig tillräckligt hårt faller jag. Men lika lätt som jag faller, lika lätt tar jag mig återigen upp.

Imorgon är det redan torsdag.
Högklackade skor ska användas, ömma är mina fötter när jag går hem.
Sen kommer den efterlängtade fredagen då mycket händer.
Jag ska lämna lägenheten för en natt och jag längtar så. Jag behöver.

I nästa veckan kommer den tillfälliga sambon för ett tag.
Jag bjuder gladeligen in, visserligen medveten om att det kan hända att jag ångrar mig, men lite skönt med sällskap ska det allt bli, hur tyst sällskapet än må vara.
Dessutom funderar jag på att bjuda in till fest...
Det var längesen alla kära befann sig i ett av mina rum, så nu är det dags.

God Natt Sundbyberg

Ovanligt många som delade tågvagn med mig på hemresan ikväll. Väldigt många som valde att slösa pengar på ur-kassa SJ i påskhelgen alltså.. Jag såklart en av dom. En av dom stackare utan annat alternativ.
På pendeltåget till Sumpan var det också fullt med okända ansikten, det störde mig inte lika mycket eftersom jag gillar SL. SL är bra, SJ är dåliga. Det är kontentan av i stort sett allt.

Sängen är precis så skön som jag förväntade mig att den skulle vara. Lägenheten är lika kall som jag lämnade den. Trots det kände jag behovet av att öppna dörren till balkongen så fort jag kom in, jag tycker om att njuta av ljudet av tjutande bromsar på tågen, det ger mig känslan av att staden lever.

Veckan på jobbet blir relativt kort, förhoppningsvis lugn och skön.
Kollegor lämnade jobbet i torsdags, för alltid, det kommer att känns som slag i hjärtat imorgon. Fler kollegor lämnar snart, också det kommer att kännas nedslående.
Men vad gör man.. Går vidare...?
Precis som efter all annan förfärlig tragik.

Nu suktar sängen efter att ha mig liggandes i den, likaså suktar jag efter den.
God natt Sundbyberg.
Nu är jag hemma och vaknar till de tjutande bromsarna imorgon igen.

Vår

Ännu en fantastisk dag. Med sol dessutom.
Vi tog bussen till stan, vi hånade busschauffören, vi hånde medresenärerna för den fula dialekt de talar med.
Märkligt nog märker jag dock att dialekten slår över mig så fort jag åker tillbaka hit. Den "nya" dialekten sitter och kommer omedvetet, på samma sätt hittar jag tillbaka till det egentliga fula gävlemålet så fort jag kommer inom länsgränsen.
Inte vackert någonstans, men väldigt, väldigt tryggt.

Imorgon måste vi städa huset innan mamma och pappa kommer hem såsom vi röjt och vänt upp och ner på alla glas och tappat bort allt möjligt under soffan. Det blir en upptäcksfärd vi gör imorgon tillsammans med dammsugaren.


Jag längtar hem också.
Pappa har skurat min balkong och mina utestolar idag.
Jag längtar efter att sitta där i solen.
Jag längtar efter ljusa, varma nätter.

Snö droppar från taken.
Krokusar vaknar i ljuset av sol.
Leenden slår ut tårar.
Våren, jag vet att det är du.
Våren, jag vet att du är här nu.

En Resa Bland Världar

Lite märkligt är det att vara i detta hus utan en mamma och pappa. Jag och syrran hann aldrig med det innan jag rymde härifrån, så nästan alla gånger vi varit ensamma har vi varit i alla lägenheter och rum som jag bott i i den stora staden.
När jag tänker på alla gånger jag flyttat sedan jag bestämde mig för att placera mina fötter på den marken blir jag ofta förbryllad... Jag förstår inte riktigt hur jag orkat bytt boende hit och dit, bott här och där, och med den och den.
På gott ont: mina boende-byten har fått mig till att upptäcka många typer av vänner; många typer av världar.

Först var det den underbara sambon som fick mig att vilja rymma dit. Han fick mig att älska och aldrig vilja lämna. Vi bodde söderut och västerut. Till slut lämnade vi varandra, men jag stannade kvar i stan, mot all min tro om vad jag skulle kunna klara av på egen hand. Jag flyttade ännu längre västerut, tillsammans med en väldigt speciell man. Lite kär i honom var jag, trots att han bara var en rumskompis, men ack så förbryllad jag var. Han var ju speciell, så speciell.
Efter honom och lägenheten på tolfte våningen i ett hus väster om staden hamnade jag norr om Stockholm, med den då goda vännen, jag trvides väl och hade ett mysigt, stort rum med rödmålade väggen. Och hon var underbar. Min bästa vän som jag älskade.
Två månader senare kände jag inte annat än avsky för henne. Hon störde mig, var gång hon rörde mig flöt hårda rysningar genom min kropp. Efter att hon flyttat ut kom en annan liten vän dit, av henne fick jag rysningar redan från början.
Efter sommaren flyttade jag ifrån lägenheten i Sundbyberg, jag flyttade ifrån den stora balkongen jag spenderat så många sena kvällar och förmiddagar på.
Jag placerade mig då i kollektivet i Solna tillsammans med världens (då) bästa, bästa tjej och ytterligare en otroligt rolig rumskompis.
Vi skrattade mycket ihop och tände många gånger doftljus och lät dom lysa och dofta nätterna igenom.
Vi sällskapade til Universitetet ihop var morgon och lästa tillsammans.
Men så förändrades allt. Vi slutade dela kurslitteratur och hade plötsligt ingenting gemensamt.
Så jag flyttade, till första egna lägenheten. Därmed blev jag självständig. Därmed började jag på riktigt älska mig själv som ensam, och på den vägen är det.
Lägenheten i Årsta i vilken jag spenderade hela min förra sommar var vacker och mysig men ingenting jämfört med ettan i Sundbyberg med den fina balkongen och utsikten över spåren som pendeltågen åker på.
Mycket ska man uppleva... Mycket ska man minnas. Många världrar ska man färdas igenom.

Där jag bor nu trivs jag. Där jag bor nu är jag nöjd.
Dessutom verkar det som att jag snart för sällskap för ett tag, om det blir för ett kort eller långt tag får slutet av april-månad visa, och om det blir trevligt eller ruskigt otrevligt är upp till honom och mig att visa.
Det blir ju vad man gör det till, och vi kan inte göra mer än det vi kan.
Stockholm är lätt att älska, så jag förstår mycket väl att han nu väljer att placera sig där. Lilla vän.. Jag undrar hur många kilometer ifrån mig du i framtiden kommer att befinna dig..

Syster duschar nu. Alldeles snart är det dags för mig. Varmt ska jag duscha, länge ska jag duscha.
Imorgon ska vi åka på stan, göra Gävle osäkert, något annat måste ju göra byhålan osäker nu under årstider då inte bocken står på sin plats...

Det Är Visst Nån Som Är Tillbaka

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg
Det är visst nån som är tillbaka
Det är så mycket inviter om våren
Bara välja och vraka
Ryktet säger att han sällan bryr sig
Men nu har han gjort sig lite fin
Det är visst nån som är tillbaka

Vårjackan blev idag invigd.
Precis som Lars Winnerbäck säger jag "inte varmt, men nästan vår". En underbar känsla. Den blå färgen passar mig dessutom väl, så jag är nöjd, speciellt när jag också är tillsammans med min nya rosa väska.

Tågresan idag var annorlunda. Den var bekymmersfri och jag var avslappnad nog att läsa.
Funderar på att göra detsamma natten igenom då en ledig morgondag absolut ska inledas av en lång sovmorgon, enda till lunchtid hoppas jag. Det förtjänas.
Så nu är jag tillbaka i tonårsrummet igen. Sängen är mjukare, mindre och inte lika bekväm som sängen i Sundbyberg, men jag vet att det ligger någon annan bara i rummet bredvid och att jag kommer att vakna upp imorgon antingen av en dammsugare svepande över golvet eller radion påslagen på P4 på nedervåningen. Det är att vakna upp hemma.

Sist jag klev innanför dörren var gråten hård i halsgropen och hjärtat slog extremt tunga slag. Hela jag var outhärdlig.
Denna gång log jag så mycket att jag trodde jag skulle spricka i bitar.
Det är annorlunda, men jag är tillbaka.