Året Som Gått

2012 - det enklaste året hittills.

Inga större motgångar, inga icke-hanterbara tillstånd.

Lycka för mig mäts i antalet få motgångar; 2012 var ett lyckligt år.

2012 var ett snabbt år.

Många gånger gick det för fort.

Jag missade nästan alla stora dagar eftersom tiden bara rann förbi.

Och från många dagar finns det inte mycket att minnas.

Jag grät en del i början, jag var så förälskad och drömde så om att få vara lycklig.

Jag visste så lite. Visste inte att det jag hade då inte alls var det jag behövde.

Nu vet jag.

Nu har jag äntligen lärt mig.

Den första delen av vintern var jag med Cissi några dagar i Göteborg.

Vi gick på musikgala och dansade oss svettiga.

Göteborgs gator var blöta, våra fötter likaså.

Tågresan hem sov vi igenom.

Senare den våren gick jag på en första dejt med han som går vid namnet Gull.

Jag vågade egentligen inte; var så nervös, men ville så gärna.

Vi möttes på Söder en vårkväll i slutet av maj.

Fina, fina människa. Söta, söta snart helt gråhåriga Gull.

Vi åt på Grekisk Restaurang och såg Eurovision hemma hos honom.

Redan från första sekund tyckte jag om hans lägenhet; den vackra och bekväma.

Hela sommaren var det han och jag. Vi turades om att vara hos honom och hos mig.

Vi såg massa film, var vakna sent och tog långa sovmorgnar.

Undrar om det är alla stunder med mig som gjort honom grå..

Jag hoppas inte.

Mitt upp i allt Gull åkte jag mamma, pappa och Cissi till Norge.
Jag och Cissi var under en veckas tid de yngsta på det jag tror var världens längsta bussfärd.

Men naturen var vacker, och maten var mestadels god.

Roligast var den gången jag hade somnat på bussen och vaknade av att alla skrek och tjoade. Mitt i vägen stod några får - lyckan var fullgjord, för de övriga på bussen.

Jag såg dem mest som lite galna och väldigt lättroade.

Även efter den resan blev jag sjuk.

Min kropp klarar uppenbarligen inte av för stora omställningar; då blir den förkyld och febrig.

Fjuttiga lilla kropp.

Senare den sommaren åkte jag med Cissi till Göteborg igen. Vi gick på festival.

Jag dansade till hela Miike Snow's spelning.  Jag grät hela den långa stund som Bon Iver spelade. Jag var överlycklig varje låt jag hörde från Ane Brun.

De allra största var där, tillsammans med oss.

Det var varmt och jag minns knappt att vi sov någonting.

Det ovan är det jag minns, utöver alla vanliga och dagliga skratt.

Men såklart. 2012 - jag minns även det allra svåraste och största.

När allt raserades framför mina ögon och jag grät dagarna igenom på jobbet.

När jag var hemma, sjukskriven någon vecka och försökte lära mig att gå igen.

När min farbror gick bort. Det var inte lätt för någon.

Det var ofattbart och obehagligt. Den närmaste tiden efteråt var långsam. Alla grät vi stora tårar.

Alla minnen vägde tungt; alla mentala bilder lyste starka.

Men jag säger nu som jag sa då - farmor och morfar tar garanterat hand om honom väl.

Inget år går utan minst en fasansull händelse.

Nu är det över; verkligen över.

För den här gången.

Bye bye året som gått.

Att det nya året börjar lite snett väljer jag att bortse ifrån.

Jag kommer ändå inte att minnas det när slutet närmar sig.

Jag firade in det nya året på Södra Teatern.

Kvällen var fin även om regnet var i luften.

Just då önskade jag mig själv ingenstans.

Framåt morgonen blev det lite kaosartat; 2013 satte mitt tålamod på prov redan under de första timmarna; men varför få panik över något man inte behöver...

Jag blev kall och nu är jag sjuk.

Inatt vaknade jag och skrek flera gånger.

Febern var hög, jag var vid de skrikande tillfällena livrädd.

Men Gull har sitt sätt för att lugna mig under mina stökiga nätter - han klappar på mig, säger "scchhh", och jag somnar om.
Tänk att något så enkelt...

På samma sätt har han den perfekta lösningen när jag snarkar - han puttar till mig, jag förstår omedvetet vad han vill och vänder på mig, sen somnar vi om.

Åh, hans hår..
Åh, hans händer..

Åh, att vakna upp vid hans sida. Jag avskyr att göra annorlunda.

Det han gör med mig; åh, det han gör - bättre än någon annan.

Fina, snälla, mjuka, varma - Gull.

Fina, snälla, mjuka jag.

Målet för de kommande månaderna - jag ska lära mig att ännu mer lyssna till mig själv.

Hade jag inte lovat det hade jag gått och jobbat idag, trots febern och varit en del av kaoset.

Men nej, jag valde att inte utmana ödet utan ligger nu här istället, sen timmar tillbaka; med iskalla fötter och en varm panna.

Sova mera, dricka mer juice, äta mer choklad; så börjar jag mitt 2013 i min fortfarande mysiga lägenhet som sedan i förrgår har nya, ljusa möbler som jag alltid kommer att hålla städade.

Men ja, choklad var det ja.. Just nu ligger det en helt smält bit under mitt ben.

Med andra ord har febern stigit igen - dumma kropp; du tål ingenting.

Kom nu alvedon! Stoppa dig i min mun och tvinga mig att svälja.

Mumsigt är det med värktabletter - säger den feberyrande och inser nu att det är dags att sluta skriva.

Snart är det fredag.

Snart har jag sällskap i sängen igen.